Hanna Öhman

En svårnavigerad balansgång.

Det händer då och då att jag får frågan om jag är rädd för att skrämma andra kvinnor med min blogg och alla berättelser om det jag varit med om. Sanningen är den att jag alltid funderar igenom mina inlägg som handlar om min skada innan jag publicerar. För mig känns det jätteviktigt att få berätta min historia men jag tänker ändå efter en extra gång innan jag ”trycker på knappen” och lägger ut inlägget på nätet (speciellt inlägg där jag visar känsliga bilder).

Viktigt att berätta.

Det känns på något sätt väldigt viktigt för mig att berätta min historia, viktigt på flera olika sätt. Dels för att jag vet att det finns kvinnor som lider av liknande problem men som inte vågar berätta och därför lider i det tysta. Då är min röst viktig och kanske kan jag bidra till att någon en dag vågar berätta om sina problem. Jag vet även att det finns många kvinnor som känner sig ensamma om sina problem och då kan det vara skönt att läsa om någon annan som har en liknande vardag. Dessutom är det ett sätt för mig att bearbeta allt jag gått och fortfarande går igenom. Sist men inte minst råkar jag veta att ämnet förlossningsskador tyvärr är lite skamligt och tabubelagt (förhoppningsvis är denna tankegång under förändring just precis nu) och då känns det också viktigt att vi som orkar faktiskt vågar berätta. Ju fler vi är som hörs desto bättre.

Känns skönt att vi börjat krossa tabun och tvätta bort skamkänslorna, kanske kan detta bidra till att fler förlossningsskadade kvinnor som hittills levt i det tysta och inte vågat berätta om sina problem äntligen vågar ta steget och ”komma ut” med ett trasigt underliv.

Men visst, risken finns att jag faktiskt skrämmer någon och det är inte det jag är ute efter. Jag gör inte det här och blottlägger mina mest privata delar av livet för att skrämma slag på någon. Jag gör det för att informera och öka medvetenheten om förlossningsskador, jag gör det för att jag brinner för frågan och ämnet förlossningsskador, jag gör det för att jag vill vara med och krossa skammen och tabun och för att kanske kunna vara en inspiration för andra.

Gravida kvinnor.

Ibland kan jag tycka att det är lite extra svårbalanserat när en vän till mig är gravid, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag ska hålla mig tyst och lågmäld eller om jag ska berätta. Jag är inget proffs på förlossningar och jag är inte sjukvårdsutbildad så jag är inte kunnig på just det området. Däremot är jag proffs på mitt problem och jag kan gärna berätta om det jag råkat ut för men under förutsättning att personen själv frågar efter den informationen.

Jag brukar även berätta för gravida förstföderskor att jag personligen upplevde förlossningen som något obeskrivligt och den häftigaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Trots att det gick som det gick för mig så vidhåller jag ändå att det var sjukt häftigt att föda barn. Kom dock ihåg att det är min högst personliga åsikt! På det sättet är jag lyckligt lottad, många av de förlossningsskadade kvinnor jag lärt känna genom åren håller nog inte med mig men jag kan bara utgå från mina personliga upplevelser.

Idag anser jag att det är viktigt att läsa på så man kan förstå vad som händer (jag hade läst massor om förlossningar men inte om skador). Hade jag själv varit bättre påläst om förlossningsskador hade jag till exempel inte gått med på att bli sydd i förlossningssängen, dessutom hade jag mest troligt förstått att det var min skada som spökade och sökt hjälp på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag tror också att det är viktigt att ställa frågor efter förlossningen, speciellt om det blev komplikationer.

Ingen förlossnings är den andra lik och vi är alla enskilda individer. Vi kan aldrig veta vad som kommer att hända under förlossningen, om bebisen föds vaginalt eller om det kanske händer något så att ett snitt blir aktuellt. Vi kan kanske aldrig vara helt förberedda så därför är det jätteviktigt att det finns personal som är professionell som vi kan lita på. När man aldrig fött barn tidigare är det inte lätt att veta vad man ska förvänta sig och som sagt, vi kan aldrig veta vad som kommer att hända.

Min personliga förhoppning.

Min förhoppning är att om det finns gravida kvinnor som läser min blogg så ska inte min berättelse skrämma skiten ur er, istället kanske jag kan inspirera er att våga ställa krav och vara delaktig i er egen förlossning. Jag vet att det finns en kvinna som läst min blogg och som krävde att barnmorskan skulle agera på ett speciellt sätt och hon lyckades få igenom sin vilja, då känns det som att min berättelse faktiskt kanske gör någon nytta och att jag kan ge kraft till andra.

Det här kan jag skriva en hel uppsats om men min poäng är väl egentligen att jag inte alls är ute efter att skrämmas eller bidra till någon förlossningsskräck utan jag hoppas att min blogg och mitt öppna förhållningssätt till all den här skiten jag själv varit tvungen gå igenom ska kunna hjälpa, inte stjälpa. Är det så att någon gravid går in i katastroftänk och inte vill föda på grund av mig kan jag inte annat än be om ursäkt och berätta att det är inte alls så jag vill framstå.

Att vara vuxen nog för informationen.

Sist men inte minst vill jag även nämna att i princip alla andra ingrepp en människa kan göra förklaras in i minsta detalj och man får information om eventuella komplikationer. När det gäller förlossningsskador verkar dock sjukvården lite mer tillbakadragna i sitt förhållningssätt mot information av detta slag.

Jag personligen kan inte tycka annat än att om man är vuxen nog att föda barn, då är man vuxen nog att ta del av information om eventuella komplikationer.

KRAM