Jag tänkte dela med mig av några bloggar som jag följer och som jag tycker är bra. Jag är inte någon slavisk bloggläsare men jag har några personliga favoriter som jag brukar titta in hos titt som tätt.
- Gabriella Joss – Jättegullig ung mamma som berättar om livet på ett härligt ärligt sätt som verkligen tilltalar mig. Vacker som en dag och tar väldigt fina bilder.
- Jessica Lagergren – En härlig kvinna som skriver om allt mellan himmel och jord och just nu är hon på jakt efter drömhuset! Hon kämpar även med vikten och låter läsarna ta del av viktresan som hon gör tillsammans med ViktVäktarna. Driver Tvillingpodden tillsammans med systern Angelica.
- Angelica Lagergren – Driver Sveriges största gemensamma mamma- och pappablogg tillsammans med maken Stefan. På bloggen delar de med sig och skriver om det mesta som har med familjeliv att göra. Driver Tvillingpodden tillsammans med systern Jessica.
- Isabella Löwengrip – Den här bloggen behöver nog ingen närmare presentation, de flesta känner till Blondinbella!
Utöver dessa fyra bloggar händer det att jag kikar in hos House of Philia, Kissie, Familjen Annorlunda, StinaStil och Magdalena Graaf.
Vilka bloggar följer du?
Jag läser din blogg, både Jessica och Angelica/Stefans (älskar tvillingpodden), prinsessansdagbok och blondinbella.
Lycka till i Uppsala!
Tack
Ja, från och med nu så ska jag börja följa den här bloggen!
Jag födde vår dotter för sex veckor sedan genom en helt normal förlossning, trots att jag upplevde den som väldigt jobbig. Hade gått hos psykolog och Aurorabarnmorska inför förlossningen pga förlossningsrädsla, på gränsen till fobisk sådan. Efter nio månaders graviditet och mental förberedelse återstod egentligen bara rädslan för smärtan när det var dags, i början av min graviditet var just eventuella förlossningsskador min största källa till ångest. Fick upp ögonen för detta i och med att tidningen Amelia uppmärksammat det. Min sambo försökte lugna genom att säga att han aldrig hört någon som blivit så skadad under förlossningen.. Nej, det är ju just det, att det inte pratas om det!! Under graviditeten undvek jag faktiskt att läsa din blogg liksom andras negativa upplevelser av förlossningar. Men nu efteråt, när jag är så mallig över att ha utmanat min absolut största rädsla (sedan 15 år) och faktiskt fött mitt barn genom en vaginal förlossning så vill jag läsa om ALLT som rör förlossningar! Själv blev jag sydd med ynka tre stygn, varav två inre och ett yttre. Förvånansvärt lite för att vara första barnet. De där stygnen har jag inte märkt av alls, däremot hemorrojderna i vindruvsstorlek som gjorde det svårt att sitta under säkert ett par veckor, för att inte tala om skräck inför toabesöken, den enorma tyngdkänslan i underlivet som gjorde att det var jobbigt att både stå och gå, slidväggsframfallet och den totala oförmågan att knipa av kisstrålen. INGEN har nämnt de här sakerna, att det är helt normalt och något som säkerligen går tillbaka med tiden. Ingen på föräldrautbildningen, inte barnmorskan på mvc, ingen på förlossningen och inte heller på BB har ens med ett ord nämnt något om hur det kan kännas och se ut där nere efter en förlossning! Varför?? Nu är man ju så pass förveten att man har googlat och googlat och fått veta att allt är helt i sin ordning med mitt underliv och att jag ska boka tid för en slutgiltig koll framöver på mvc. Vad hade man gjort utan Google?! Det enda som sades på BB var att jag inte skulle vara rädd för att gå på toa, det är egentligen bara ett stort invärtes blåmärke man har där nere fick jag höra. Det var väl iofs lite lugnande att höra, men hur ska man veta att allt är normalt när det verkligen inte känns normalt!!?
Så absolut gör du ett fantastiskt jobb som inte håller tyst och skäms över din skada! Men visst är det en svår balansgång mellan upplysning och skrämselpropaganda.. Det är väl just därför det inte nämns hos barnmorskan på mvc…
Jag hoppas att dina operationer går bra och att du kan bli så gott som återställd! Tänk ändå vilken tur att vi lever på 2000-talet och att hjälpa finns både före, under och efter en förlossning! Vilken mardröm det måste ha varit att föda barn på 1800-talet På det viset har vi kvinnor det ändå väldigt, väldigt bra även om en del bitar så klart kan bli ännu bättre!
Hej! Så roligt att höra att du vågade möta rädslan och vinna över den! Och att förlossningen var komplikationsfri 🙂
Ja visst är det en balansgång men jag är ju en av få som faktiskt har positiva minnen från förlossningen, jag fattade aldrig hur illa det var och trivdes bra med min barnmorska. Det tog en stund innan jag faktiskt fattade vad som hade inträffat så det jag egentligen är mest kritisk till är den dåliga informationen! I efterhand är jag även kritisk till att man varken använde sig av perinealskydd eller klipp men det fattade jag inte just då 😉
Häftigt att du törstar efter information nu, hur känns det inför framtiden och eventuella syskon? Kram
Ja du, jag har lite light-ångest redan nu inför en eventuell nästa förlossning. Jag har själv inga syskon och har ”lidit” av det hela mitt liv, därför har jag alltid sagt att minst två barn vill jag ha! Nu har åren gått och jag känner väl att det räcker med två, det behöver inte vara fem som jag helst ville när jag var yngre Min sambo är skeptisk till syskon just pga hur jobbigt vi båda hade det av mitt psykiska mående inför den här förlossningen. I så fall måste vi skriva kontrakt på att jag inte får hålla på som jag gjorde nu säger han, lite skämtsamt Han var verkligen fantastisk under både graviditet och förlossning ska tilläggas!
Det är ju på gott och ont man nu vet hur en förlossning går till, känner mig både lugnad och livrädd samtidigt. Jag har ännu inte haft det uppföljande samtalet med min Aurorabarnmorska, men hon var med under förlossningen när jag hade som mest ont trots hästdoser epidural och hon kom upp till BB några dagar efter för att hälsa på och då pratade vi ju lite. Hon menar på att det är osannolikt att det blir likadant vid en eventuell andra förlossning och statistisk sett har hon ju absolut rätt. Andra barnet bör gå fortare, vara lättare och jag vet nu att jag vill ha både epidural och bäckenbottenbedövning nästa gång för att undvika så mycket smärta som bara går! Bäckenbottenbedövning var det inte tal om inför förlossningen utan det var något som beslutades när det blev aktuellt, så jag slapp även den smärtan. Jag hade en nerv i kläm under slutet av graviditeten, något som drabbar en på tiotusen, meralgia paresthetica, vilket förmodligen gjorde att epiduralen inte tog på den sidan. Detta fattade jag inte då, hade ju bara känt att jag hade lite känselbortfall i högra låret utan att tänka mer på det. Hade jag inte drabbats av den åkomman hade nog förlossningen varit tämligen smärtfri, i synnerhet i kombination med bäckenbottenbedövningen. Det värsta förutom smärtan var att jag varit vaken i två dygn och innan dess sovit väldigt dåligt länge, jag hade inga krafter kvar mot slutet. Läkare tillkallades med sugklocka men med hennes peppning och tryck på magen kom dottern till sist ut utan varken sugklocka eller klipp, som jag gett tillåtelse till bara det snart skulle vara över! Läkaren gav noga instruktioner om när jag fick trycka på och inte och perinealskydd använder de alltid på den förlossningsavdelningen! Barnmorskestudenten baddade dessutom med varmt vatten under hela utdrivningsfasen, så allt sammantaget medverkade till att jag kom så lindrigt undan. Annars är det ju lätt att spricka mer vid bäckenbottenbedövning…
Jag behöver inte ta något beslut nu om eventuella syskon, men jag tänker på det dagligen.. Jag kommer behöva Aurorasamtal även då iallafall! Hade jag inte så gärna velat ge henne syskon hade jag nog inte utsatt mig för det. Tycker synd om de stackarna som går med stora magar som snart ska gå igenom det
Fortsättning följer…
Puh jag förstår om tankarna går i dom banorna nu och vilken förlossning du måste ha haft! Ja statistiskt sett så borde det ju gå lättare men det är ju inte alltid man känner sig så trygg med statistiken..
Den här nerven, har du haft problem med den efter förlossningen eller släppte det efteråt? Det finns så mycket som man aldrig har hört talas om och så många som är skadade på olika sätt (både fysiskt och psykiskt).
Du verkar ha haft en bra aurorabarnmorska, det måste ju kännas fantastiskt bra och jag tycker som sagt att du är tuff som vågade möta din största rädsla ❤️
Tack! Ja jag är riktigt mallig över att jag vågade trots erbjudande om snitt flera gånger. Att jag inte ens nämnde det under förlossningen förvånade både mig och barnmorskan! Jag hade blivit lovad ett snitt om jag kände att jag inte klarar mer. Barnmorskan menade på att andra i min sits hade bönat och bett om ett snitt, så visst är jag stolt över mig själv
Angående nerven så höll det i sig ca en månad efter förlossningen. Min pappa är sjukgymnast och behandlar ibland den här åkomman, även överviktiga kan drabbas, men i mitt fall var ju orsaken övergående. Det tar visst ett tag för nervtrådarna att växa så att det kan släppa. Det finns inte mycket att läsa om det och att epidural inte skulle bita på smärtan visste nog ingen. Jag ska höra med Aurorabarnmorskan när hon hör av sig om de varit med om det förut. Själv kopplade jag ju inte ihop känselbortfallet med smärtan utan trodde att de lagt epiduralen fel. Så himla typiskt att just jag som var så rädd just för smärtan skulle råka ut för något så ovanligt. Utåt sett var förlossningen som sagt normal men upplevelsen av den var jobbig. Det är ju just det där att ingen kan förutspå hur det ska bli hur väl förberedd man än är. Jag är glad att Auroramottagningen finns och att jag fick så bra hjälp som möjligt och att jag sen hade tur och klarade mig bra fysiskt. Så himla synd att man ska behöva råka så illa ut som du gjorde när kunskapen för hur man ska förhindra det finns..
Vilken tur att du har en pappa som kunde hjälpa dig! Ja, hur otur kan man ha att man ska råka ut för en nerv på det där sättet? Och att det händer när man redan innan är sjukt rädd! Som du säger så hade du ju ändå tur men en sån dör sak lär ju inte göra saken bättre inför ett eventuellt framtida syskon. Jag tycker när jag läser det du skriver att det känns härligt ändå för även om det var tufft så känner jag hur glad du är över dig själv och det är ju enormt viktigt det oxå
Heja dig, fatta så bra du gjorde det när du egentligen var jätterädd, fu mötte rädslan och valde inte en annan utväg trots att du hade kunnat göra det. Jag hade nog inte varit lika tuff som du ❤️ Kram