Mitt dåliga minne.
Ibland är jag lite som en guldfisk, blubb blubb. Har ju totalt glömt att berätta att en reporter från Expressen ringde mig förra veckan. De ska göra ett reportage om stomi, tabu och att det börjar bli vanligare att folk vågar visa sin påse i sociala medier. Han frågade om tillåtelse att använda en bild från min instagram (@hannaohman84) och gjorde en kortare intervju.
De hade blivit tipsade om mig och bloggen så det känns ju kul att jag kanske inte bara når ut till andra förlossningsskadade utan kanske är det så att även någon stomiopererad följer min resa. Jag tycker att det känns jättekul att de uppmärksammar oss och hjälper till att krossa tabun. Det borde ju inte alls behöva vara sånt hemlighetsmakeri eller finnas skamkänslor bara för att skiten landar i en påse på magen istället för att plaska på botten av toalettstolen!
Jag vet inte riktigt när detta kommer att publiceras eller om det kanske redan är publicerat men jag ska hålla ögonen öppna 🙂
Bjuder på några stomibilder!
En tom påse syns inte alls innanför kläder/träningskläder, speciellt inte innanför en högre byxa/trosa.
Skitfull påse.
Full vs tom påse. Ganska stor skillnad kan man väl säga. Det gäller att komma ihåg att kläderna måste rymma en växande påse! Jag skulle tro att jag blir 1-2 storlekar större med full påse.
Chillar i soffan.
Påsen är utrustad med kolfilter, vilket betyder att gaserna kan ta sig ut men lukten stannar i påsen. Praktiskt, släpper jag en brakfis kanske du hör den men du slipper doften 😉
Mitt ”stomikit” med allt jag behöver för ett lyckat påsbyte.
Utan påse ser min loopkolostomi ut såhär (jag kallar den för Märta).
KRAM
Hej Hanna, tack för att du berättar om din stomi. Jag fick en svår tjocktasinflammation förra sommaren och blev stomi-opererad. Inlagd en månad, helt deppig. Totalchock, äckel och så lessen. Tycker fortfarande att det är vidrigt, men stomin kanske räddade mitt liv. Känner så igen ditt byteskit . Kompresserna, våtservetten och så påsen såklart. Jag förstår att du har det så mycket värre än jag. Jag ska få min stomi nerlagd längre fram, är det sagt. Lycka till, jag önskar dig allt gott. För mig har det varit en tröst att läsa din blogg ibland. Vänliga hälsningar Marie.
Men oj, jag förstår att det var en chock 🙁 Jag tror att det har gått så ”bra” för min del för att jag fick så lång tid på mig att smälta det. Första gången kirurgen nämnde stomi var jag totalförstörd. Grät och grät och grät. Var arg, ledsen, förbannad, chockad och alla de där känslorna.
Så spännande med nerläggning! Det måste du berätta mer om när det blir dags! Om man lyckas laga mig kommer jag också att testa lägga ner den och se hur det funkar med musklerna men jag tar hellre en permanent stomi än ett läckande skithål
Kram