TANKAR INFÖR MÖTET MED KIRURGEN

I morgon smäller det.

Då är det dags att ta reda på om mina misstankar stämmer eller ej. Jag känner min kropp väl och jag har flera misslyckade operationer i bagaget. Även denna gång hände saker och ting efter operationen, händelser som ledde fram till ett besök på akuten och händelser som gör att jag är ganska säker på min sak. Däremot lever såklart hoppet och det lever fram till den sekund när kirurgen informerar om misslyckad operation.

Samtidigt är det på ett sätt skönt att veta så jag slipper fundera, vrida och vända på varenda sak som händer ”där nere” och framförallt slipper våndan i att ändå inte riktigt veta. Det är en underlig känsla att ”veta” men samtidigt inte ha konkreta bevis mer än det som kommit ut som inte borde kunna komma ut om operationen lyckats.

Det jag upplever som allra värst i den här karusellen är kombinationen av så mycket smärta och misslyckande efter misslyckande.

Så olidlig smärta till absolut ingen nytta.

Att ha ont under en period och få något positivt i slutändan är en sak men sådan oerhörd smärta under så lång tid när man vet att läget inte är förändrat, den för liksom inte alls med sig något positivt utan trots ingreppen som leder till smärtan kastas jag tillbaka till ruta ett. Det är enormt svårt att hantera smärtan när jag redan 4-5 dagar post op förstår att det inte gått hela vägen i mål. Det är en enorm påfrestning för psyket och det tär på hela familjen.

I morgon vet vi om jag har rätt.

KRAM