Igår fick jag frågan:
Vad är du gjord av för att kunna vara så stark?
Egentligen vet jag inte riktigt hur det har blivit så, jag misstänker att om jag för fem år sedan hade vetat vilken resa den här skadan skulle kasta ut mig på så hade jag nog inte hanterat det speciellt bra. Jag är bara människa och även jag bryter ihop ibland, kanske inte så ofta men det händer. Jag kan tycka att det behövs och är skönt att då och då få ut en massa tankar och känslor, att gråta och skrika ut lite frustration.
Här hade jag minsann varit ledsen ❤️ 
Jag bestämde mig väldigt tidigt för att inte låta skadan påverka och förstöra mer av mitt liv än den nödvändigtvis måste. Jag tränar fortfarande på att tänka positivt och att kunna se något bra och lärorikt även i den tuffaste och jobbigaste situationen. Jag pratar mycket om det jag gått/går igenom och det har en enormt positiv och även lugnande effekt på mig. Jag skojar mycket och drar skämt om min stomi (som ofta bestämmer sig för att lägga av riktiga brakfisar just under tillfällen där man verkligen önskar att den kunde vara tyst). Jag skrattar mycket, ett gott skratt förlänger livet sägs det. Jag har inte så värst många nära vänner men dem jag har finns alltid där för mig och ställer upp i vått och torrt. Vi har otroliga familjer bakom oss både jag och Adam som alltid ställer upp och hjälper oss så mycket de bara kan.
Störst av allt är kärleken ❤️
Jag kan dessutom vara envis och i det här fallet har jag varit som en tjurig gammal åsna, det är nog kanske min hemliga superkraft. Jag hade bestämt mig för att inte låta det här förstöra för mig eller knäcka mig och jag har envist hållt fast vid detta mantra. Många olika parametrar har tillsammans gjort det möjligt för mig att hålla mig glad och positiv, vilket gör att jag tar allt det här med ro och inte gräver ner mig. Jag lever, vi har en underbar dotter, jag har en fantastisk man, vi har otroliga familjer och vänner. Jag har så mycket att vara glad och tacksam över och det är för mig det viktigaste och det betyder allt ❤️
Hej! Så otroligt stark du är! Hade detta hänt mig hade jag nog brytit ihop totalt.
Under min förlossning blev jag klippt och upplever ändå lite bekymmer med det men när man läser din blogg ska man inte klaga.
Jag har två frågor, hur funkar sexlivet med en sån skada som du fått?
Och hur kunde barnmorskan missa att det skulle spricka så mycket?
Kram till dig
Tack 🙂
Ja sexlivet blir ju lite lidande får man väl säga. Under vissa perioder funkar det bra men under andra (när jag nyligt opererats) funkar det inte alls. Det gäller nog att ha en partner man litar på och att tillsammans kunna hitta saker som funkar 🙂
Barnmorskan upptäckte sfinkterrupturen och i min förlossningsjournal står sfinkterruptur grad 3 och 4. Problemet är att de inte hade någon vidare bra uppföljning och heller ingen bra information. Jag vet inte själv varför man inte använde perinealskydd eller klipp men kanske hade det kunnat rädda mig från allt det här eländet..
Kram