Hanna Öhman

Jag blir både ledsen, uppgiven och samtidigt heligt förbannad när jag snubblar över nonchalans som delas offentligt på sociala medier. När det är nonchalans från vårdpersonal som jobbar inom förlossningsvården blir jag extra allt av alla dessa känslor.

Idag läste jag en artikel av tidningen MåBra Mamma, rubriken löd:

Varannan kvinna skadas av att föda barn – värst drabbat är Stockholm

MåBra Mamma gör ett suveränt jobb och informerar om förlossningsskador, artikeln kan du läsa HÄR. Man tar bland annat upp ändtarmsskador men även det faktum att vissa kvinnor lider av besvär många många år efter förlossningen.

Obs ej bildlänk, för att läsa artikeln klicka på länken ovan.

Så till det som gör mig förbannad…

Jag taggades på facebook i ett inlägg till denna artikel där en kvinna som verkar arbeta inom förlossningsvården uttryckt sig aningen klumpigt och väldigt (i mina ögon) nonchalant. Hon ger bland annat rådet att knipa (”testa att kniiiip”) och detta får mig att explodera och se rött. Ännu mer rött ser jag när hon skriver att man (jag gissar att hon då menar oss som ofta syns/hörs i media) skrämmer födande kvinnor och att det är så få som faktiskt råkar ut för en större skada och att man i så fall kallas för återbesök och följs upp på ett korrekt sätt.

Jag sitter här med rök som fullkomligt pyr ut ur min näsa och mina öron (bildligt talat alltså). Jag förstår inte vad hon pratar om och uppenbarligen är detta någon som inte har så stor inblick i hur verkligheten ser ut. Hon vet kanske inte det jag och många av mina förlossningsskadade medsystrar vet, att det här hon pratar om är fantasi som endast sker i önskedrömmar men inte i verkligheten. Att många får kämpa för allt vad de är värda för att få förståelse, hjälp och rätt vård.

Att råda en kvinna med trasiga muskler att knipa känns som ett hån, en spark i magen på någon som redan ligger och det är precis denna nonchalans vi måste få bort. Jag tvingade mig själv till några djupa andetag (andades en, två, tre och tio gånger) innan jag svarade så pedagogiskt jag förmådde (även om lejonhonan i mitt inre fortfarande ryter för fulla muggar vill jag hålla en trevlig och informerande ton).

” Jag pratar öppet om min skada, både på min blogg men även i olika medier (som till exempel som gäst hos Malou efter tio) och jag blir så ledsen och förbannad när folk tycker att vi förlossningsskadade ska tystas ner och inte skrämma förstföderskor.

Det handlar nämligen inte om att vi vill skrämma någon, det handlar om att vården i många fall brister och det handlar om att vi som faktiskt skadats kan få kämpa länge med både näbbar och klor för att få den hjälp vi har rätt till!

Jag fick en sfinkterruptur grad 4 (grad 3 och 4) och opererades inte utan syddes direkt i förlossningssängen vilket resulterat i totalt 24 operationer än så länge. Jag är stomiopererad för att avlasta min trasiga tarm och jag vet inte än om det kanske slutar med att jag måste AMPUTERA min ändtarm för att få bukt med min skada.

Jag hade ALDRIG hört talas om detta och jag fick otroligt dålig information av vården, på grund av deras dåliga information sattes mitt liv på spel och jag hade tur som överlevde.

Jag kommer aldrig tillåta mig själv att tystas ner.

Är man vuxen nog att skaffa barn, då är man vuxen nog att få reda på vilka risker som finns vid en förlossning!

Vid all annan sjukvård är man noga med att informera om alla risker och allt som eventuellt kan hända men när det gäller förlossningar ska man helt plötsligt knipa igen munnen och inte upplysa eller informera för då helt plötsligt handlar det om skrämselpropaganda. Det är i mina ögon SKANDAL! ”

Sluta skuldbelägga den förlossningsskadade kvinnan och börja ta det ansvar som krävs för att få till en förändring och förbättring!