För några dagar sedan fick jag ett antal meddelanden rörande en artikel som NSD publicerat angående en studie runt klippets vara eller icke vara. Nu pratar vi alltså om klipp under förlossning. Tack till alla som skickade länkar, bilder med mera och gjorde mig uppmärksam på denna artikel 🙂
Kan ett specifikt klipp i slidöppningen under förlossningen minska antalet allvarliga bristningar?
Detta är alltså något som en ny studie ska kartlägga och 12,9 miljoner kronor avsätts till detta ändamål.
Du hittar artikeln HÄR.
Jag applåderar forskning på området och kan inte låta bli att fundera på hur jag hade haft det idag om jag blivit klippt. Kanske hade ändtarmen klarat sig och kanske hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Kanske hade allt varit annorlunda. Kanske hade jag varit hel.
Samtidigt vet jag att ett klipp även det skadar bäckenbotten och kan leda till komplikationer. Jag har kontakt med ett flertal kvinnor som fått problem efter just ett klipp så det är fel av mig att ta för givet att allt hade varit frid och fröjd om jag bara fått ett klipp. Å andra sidan har jag svårt att tro att jag skulle haft sådana komplikationer jag lider av idag. Ett klipp hade mest troligt räddat min tarm och då kanske jag hade levt mitt liv utan de största bekymmer jag har idag. Dessutom hade jag förmodligen inte haft någon stomipåse på magen heller. Men, detta är bara mina egna spekulationer och jag kommer aldrig få reda på hur det hade gått om man valt att lägga ett klipp i mitt underliv. Du vet det där ordspråket, Om inte Om hade funnits…
Jag är en förstföderska som förlöstes med sugklocka, tång och klipp. Trots klippet sprack jag bakåt och till slut fick jag fjorton stygn från mellangården till analöppningen. Jag sövdes och syddes på operationsavdelningen men tycker att ärrvävnaden är hård och känns onaturlig. Läkaren erkände i efterhand att han inte brydde sig om att bedöva inför klippet. Han klippte helt enkelt upp min mellangård utan någon smärtlindring. Nu vet ju inte jag om jag hade spruckit ännu mer utan klipp så kanske var det bra. Jag har ju trots allt läkt ihop och det mesta fungerar mer eller mindre som det ska, men jag minns vilket helvete tiden efter förlossningen var. Hur ont jag hade från svanskotan till venusberget. Jag kunde inte sitta på över tre veckor och inte ens ligga på rygg. Jag var fruktansvärt rädd för att bajsa och vågade knappt äta av den anledningen. Jag fick laxerande och när det på tredje dagen var dags att bajsa kom alltihop i en flod av diarré på golvet på bb. Jag vågar inte tänka på hur det hade blivit utan klipp om det nu har påverkat för det här är utan tvekan det värsta jag har upplevt. Mitt underliv kändes som en köttig massa som Dracula smaskat på och hade det varit män som födde barn hade förlossningsvården sett så annorlunda ut. Det blir inga fler barn för mig. Jag vågar helt enkelt inte.
❤️ När du känner dig redo och kanske börjar längta efter ett syskon kan du kontakta specmödra. Det har vi gjort och vi har redan nu (trots att jag inte är gravid ännu) fått inskrivet i min journal att det blir planerat snitt vid nästa graviditet ❤️
Om inte kvinnor som du hade funnits, som berättar om sina förlossningsskador, är jag rädd att jag också hade haft stomi vid det här laget. Ännu har jag inte fått någon seriös undersökning så jag vet inte hur illa det är ställt med mig.
Med er kunskap vet jag i alla fall lite mer vad jag ska fråga efter vid vårdbesök. Ibland hjälper det, ofta saknas antingen empati eller kompetens eller både och hos vårdpersonalen.
❤️ Ibland är det så svårt att få hjälp och jag tror tyvärr att detta bidrar till skamkänslor som många förlossningsskadade bär på. Och får man dessutom inte hjälp så kanske man börjar tvivla på sig själv, vissa kvinnor får år efter år höra att det endast sitter i deras huvud, att det inte finns något fel. Sedan när de träffar en läkare som förstår och har en annan kompetens får de bekräftelse på allt de själva vetat om i flera år. Det är ta mig fan katastrof att det får gå till på det sättet. Kram