Del 1.

Förlossningen

Det var vid ett läkarbesök den 15 december som jag fick beskedet att jag var gravid. Lyckan bubblade i magen och vi längtade så efter vårt första barn. Eftersom jag i många år levt med vestibulit, som är en helt annan historia, oroade jag mig mycket för hur det skulle vara att bli gravid. Trots detta fick vi till det och höll nu tummarna för att det skulle gå bra.

Graviditeten var ”enkel” och förutom att det tidigt upptäcktes att jag hade hypotyreos, en underfunktion av sköldkörteln, mådde jag ganska bra. Jag trivdes som gravid och kände mig så fin i min mage.

Vi hade BF 23 augusti och v 40 började med en aning kaos. Efter misstänkt havandeskapsförgiftning var vi inne för igångssättning onsdagen 24 augusti, men skickades hem då jag mådde ”för bra” och de hade för mycket att göra på förlossningen. Det är ju såklart alltid bäst om det vill sätta igång av sig själv.

Vid midnatt den 25 augusti, som snart blev den 26 augusti, kändes det som att det rann vatten mellan benen. Jag varnade sambon om att nu gick nog vattnet. Värkarna började strax efter det och höll i sig med jämna mellanrum hela natten. Det gjorde såpass ont att jag låg på soffan och klockade värkarna. Vid 07 ringde jag förlossningen som sa att jag skulle vila och stanna hemma. När klockan var 08.30 hade jag riktigt ont och vågade inte stanna hemma längre då vi har 1 timme att köra till förlossningen.

Väl framme vid förlossningen ca 10.30 konstaterades det att jag var öppen 5 cm och att de kunde se barnets huvud. Jag bad om smärtstillande och i väntan på epidural tog jag en dusch. Jag kände mig trots smärtan lugn och inte alls panikslagen som jag trott innan att jag skulle vara under förlossningen. Värkarna började bli riktigt intensiva och plötsligt kom känslan av att behöva gå på toa. Jag ringde efter barnmorskan och hon gjorde en undersökning. Chockad meddelade hon att jag var öppen 10 cm och snart var det dags att få ut bebis. Klockan var då ca 11.30. Jag trodde henne inte, så snabbt kan det väl inte gå tänkte jag medan jag insåg att jag nog skulle få klara mig med lustgas. Minuterna gick men mina krystvärkar uteblev. Trots värkstimulerande dropp ville inte värkarna komma. Jag var helt öppen och bebis låg redo, ändå ville inte min kropp hjälpa mig. Jag försökte krysta ändå och barnmorskan verkade inte bekymrad. Efter en timme märkte bm att bebis inte mådde bra och det började bli bråttom. Plötsligt samlades allt fler personer i rummet, sköterskor och även läkare med sugklocka.

Jag hade inga krafter kvar och bara skrek rakt ut, detta går inte. Jag orkar inte!

Bm tittar på mig och säger att nu måste bebis ut, nu får du klara detta! (Måste bara tillägga att bm var underbar och vi fick en fin kontakt, så jag har inga agg mot henne).

Trots att krystvärkarna uteblev tog jag i, och fick hjälp med yttre tryck mot magen, och kl 13.22 föddes vår dotter med navelsträngen 2 varv runt halsen. Hon mådde som tur var bra och var en stor och stark bebis. Här börjar min minnesbild att bli lite mer suddig, även om jag fortfarande minns det mesta.

Det var när min dotter väl var ute som det började bli riktigt kritiskt. När moderkakan kommit ut, vilket den gjorde ganska direkt, var det något som brast inuti och blodet forsade. Ett helt team fanns nu i rummet för att försöka stoppa blödningen. När jag hade förlorat nästan 2 liter blod lyckades de till slut få stopp på blödningen. Jag hade ingen aning om vad som hände mer än att jag fick veta att jag skulle köras till operation. Jag var så rädd att jag inte skulle komma tillbaka. Jag sövdes och vaknade först 5 h senare.

När jag vaknade hade jag så ont i rumpan, jag hade så ont så jag skrek och fick sövas om.

Andra gången jag vaknade var jag helt slapp av all morfin och kände inte riktigt hur ont jag hade. Vid 18 tiden fick jag äntligen åka till ett rum för att träffa min dotter och sambo. Inte heller då fick jag veta särskilt mycket om vad som hade hänt mer än att de hade behövt sy på operation då jag hade fått en bristning. Under helgen var jag sängliggande med stora smärtor och kateter. Först på söndag kväll orkade jag mig upp på benen och fick ta en dusch. Jag hade så ont, men i lyckoruset över dottern gick det ändå bra. Jag fick blod och smärtstillande.

På måndagen fick jag en genomgång med läkare, bm och sjukgymnast om vad som hade hänt.

Eftersom det hade blivit så bråttom i slutskedet och på grund av mina uteblivna krystvärkar hade jag fått en stor bristning när bebis kom ut. Jag hade fått en sfinkterruptur grad 3 och sytt 30 stygn. Min ringmuskel var delvis av, men skulle läka ihop igen. Blödningen berodde troligtvis på att min livmoder inte orkade dra ihop sig riktigt på grund av hur snabbt förlossningen hade gått. Jag grät och grät av rädsla och smärta. Kommer jag bajsa på mig resten av livet?

Gaserna gick inte att hålla emot och det var så förnedrande att ligga i ett rum med sin sambo och nyfödda dotter och fisa. Jag var sängliggande kommande dagar och hade fruktansvärt ont i rumpan. Det var ju inte riktigt så jag hade föreställt mig de första dagarna, och inte trodde jag att rumpan skulle vara problemet efter förlossningen. Enligt läkarna var det inte bristningen som var det värsta utan det som varit kritiskt under min förlossning var min blodförlust, men den kände jag inte av så mycket efteråt.

Natt till onsdag var smärtorna i rumpan så stora att jag grät hela natten. Jag var livrädd för att gå på toaletten och ville bara att det skulle vara över. Innan trodde jag att förlossningssmärtorna skulle vara den värsta men för mig var smärtorna efter förlossningen värre, smärtor som inte heller gick att hantera på samma sätt när bebis redan var ute. Vi skickades hem på onsdagen trots mina smärtor, jag hade bajsat på natten och överlevt, vilket var ett bra tecken. Läkarna skrattade åt oss när vi frågade om hjälpmedel för att jag skulle kunna sitta 1 h i bilen hem och eventuell sjukskrivning, det kändes inte bra alls. Detta var inte grund för sjukskrivning trots att jag inte ensam kunde ta hand om mitt barn ensam. Jag hade tur som hade en närvarande sambo och familj som kunde hjälpa mig. Med hjälp av vikta filtar och jackor tog vi oss ändå hem med vår bebis till slut.

Del 2 publiceras inom kort.