SER DU DIG SJÄLV SOM ETT OFFER?
Fick den här frågan av någon som är nyfiken på hur jag tänker runt min förlossningsskada och de komplikationer den fört med sig. Hen undrade vidare om jag har en önskan att skrika högt till ”någon” som kan stå till svars för att det blev som det blev.
Jag ser inte mig själv som något offer. Har aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra.
Det hände mig och det kan jag inte förändra. Jag kan inte backa bandet och göra det ogjort. Jag kan acceptera min situation men vad jag inte kan är att låta det äta upp mig och förstöra mitt liv. Jag vägrar se mig själv som ett offer, men jag måste få tillåta mig att sörja. Allt jag missat, allt jag inte vågat göra, allt min familj gått miste om och allt som gör ont. Det måste få komma ut men inte i form av någon offerkofta. Jag kan inte förändra och trolla bort det faktum att jag drabbades hårt, det är såklart åt helvete men det är icke desto mindre sant.
Rödgråten och så ledsen efter besked om misslyckad operation. Jag måste få släppa ut sorgen när den kommer över mig ❤️
Vad jag däremot KAN påverka och förändra är framtiden för andra födande kvinnor. Jag kan medverka till att det som hände mig inte händer någon annan. Detta genom att informera, berätta och belysa frågan. Jag kan delta i studier, samtala med politiker, debattera… ja, du hör att listan kan göras lång!
Jag VILL vara med och påverka, jag VILL vara en del av förändringsresan och jag ser det som min SKYLDIGHET att stå upp för andra som själva inte har modet.
Malou efter tio, april 2016.
Det här med att peka finger och skrika högt gör jag inte gärna, inte i mitt specifika fall mot någon specifik person. Med facit i hand skulle jag kanske erbjudits att träffa personalen någon månad efter förlossningen när komplikationer och frågor började dyka upp. Men det hände inte och jag skämdes för mycket för att ens våga genomföra något sådant. Men sanningen är den att under mörka stunder kan jag kanske tänka att jag önskar att någon specifik person fick reda på att hens beslut att inte klippa kan ha förstört stora delar av mitt liv. Jag började skriva ett brev en gång men det blev inte mer än så, jag raderade det några timmar senare. Jag behövde bara få ur mig en massa skit och sedan kändes det inte aktuellt att dela innehållet med någon.
Att skrika mig hes kan jag göra på hela situationen, på hela landets förlossningsvård. På indragningar och nedläggningar, på bristfällig information (före, under, efter graviditet/förlossning), på bristerna i bedömning av eventuella skador och inte minst på eftervården och behandling av komplikationer. Där kan jag skrika tills jag inte längre har någon röst. Skrika för min egen dotter, för mina systerdöttrar, för mina vänner och deras döttrar, för alla kvinnor som en dag ska föda barn. Jag är en av flera som tar kampen för en trygg förlossning med bra eftervård. Tillsammans kan vi göra skillnad ❤️
Trött och sliten, minuter efter min sfinkterruptur.
