Så många som drabbas, är Du en av oss?
Det är inte speciellt ofta jag får kommentarer av kvinnor som själva blivit skadade på ett eller annat sätt så därför tänkte jag nu kasta ut frågan. Jag misstänker att det finns någon läsare som själv varit med om något som känns jobbigt att prata om, främst tänker jag på just förlossningsskadror MEN det kan vara något helt annat som generar eller känns hysch hysch.
Kommentera gärna med en liten berättelse, Du kan självklart vara helt anonym <3
Jag fick 4e gradens sfinkterruptur när jag födde dottern för 2 år sen. Någon gick snett under krystvärkarna så hon fick mer eller mindre dras ut med sugklocka. Efteråt upptäcktes det att jag hade spruckit så åkte in på operation nån timme senare. Efter nån vecka hemma misstänkte jag att något var fel, då jag tyckte att jag läckte både gaser och avföring genom slidan så jag fick tid för undersökning och då upptäcktes det att jag var sprucken genom tarmen. 8 månader senare (!) fick jag operation där de försökte lappa igen med en förstärkningsvägg, men den höll bara en vecka sen fick jag tillbaka alla besvär (avföring genom slidan, när jag hade mens blödde jag genom ändtarmen också, urinvägsinfektioner..) så det sades att jag skulle få njuta operation. 13,5 månad senare (nu den 8 mars) fick jag nästa operation. Nu 1,5 vecka senare har jag dessvärre upptäckt att det inte har hållt. Så nu väntar nya samtal med kontaktsjuksköterskan och vem vet hur lång väntetid på nästa operation!
Gör ont i hjärtat att höra din historia, den liknar min på många sätt. Tyvärr är det ofta långa väntetider och allt vi är med om sätter sina spår. Livet blir tufft både psykiskt och fysiskt. Jag väntar själv på mitt nästa lagningsförsök som blir någon gång månadsskiftet april/maj. Nu har dom faktiskt börjat snabba på processen, tidigare har det gått väldigt lång tid mellan varje lagningsförsök. Skriv gärna om du behöver någon att lufta tankarna med, kan vara väldigt skönt att få ”prata av sig” med någonsin sitter i samma båt. Kram
Din skada påminner väldigt mycket om min. Jag bröt hop totalt och grät i flera timmar igår, dels av lättnad att jag faktiskt inte är ensam. Jag vill jätte gärna hålla kontakten med dig, lufta tankar och bara ha nån som försåt att prata med. Jag skickade ert mail till dig igår, är osäker på om det har hamnat rätt. Men får du min mail härigenom så skicka gärna ett mail!
Här nere i Skåne är ”vanliga” skador tyvärr inte så högt prioriterade! Och det är något jag gärna vill ändra på. Det är ju så många fler än jag som lider pga min skada. Dottern, Sambon, vännerna..
Hoppas verkligen att ditt nästa lagningsförsök blir bra! Och att du slipper fler operationer <3
Hej! Ja visst känns det skönt när man inser att man inte är ensam. Även om man inte önskar någon annan det här helvetet så är det på något sätt som en lättnad att veta att vi är fler som sitter i samma båt. kram
Jag fick en spfinkterruptur grad 3 vid min första förlossning, det upptäcktes direkt efter och blev nerrullad till operation. Jag har förstått i efterhand att jag fick bra hjälp, jag åkte hem från BB 2 dagar senare utan några men av skadan.
10 år senare har jag fött 2 barn till, varav det sista vägde 4,5 och fick hjälpas ut (försiktigt) en bit med en mindre sugklocka. Jag är fortfarande helt besvärsfri, men själva lagningen är kanske inte direkt vacker men det gör mig inget.
Jag valde själv att föda vanligt de 2 sista gångerna, men gick extra hos aurora mottagning för att få så mycket fakta och hjälp jag kunde, mvc barnmorskan svarade nämligen att hon ”inte trodde att det skulle bli några problem” och jag ville ha lite mer fakta innan jag bestämde mig,
Under de två sista förlossningarna hade vi personal inne hos oss hela tiden, och jag tror att det berodde på den tidigare skadan, all personal visste också om det när de kom in.
Underbart att höra att det faktiskt kan gå bra även om man får en stor skada! Jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade blivit för mig om jag hade fått komma till operation. Känns som att det hade gått att undvika det här med en operation! Vad modig du var som vågade dig på ytterligare vaginala förlossningar!
För 2 år sen födde jag en liten dotter. Jag blev igångsatt och hade krystvärkar många timmar innan det var dags att krysta på riktigt. Vid det laget var jag så utmattad att de bestämde sig för att använda sugklocka. Dottern bokstavligen flög ut och kvar låg jag med sfinkterruptur grad 4. Rullades iväg på operation, vaken medan de opererade. Kände på mig redan på bb att något var fel men allt var som det skulle sa de, jag skulle läka fint. Efter någon dag hemma fick jag stora problem. Kom in till läkare och de upptäckte att stygnen gått upp inuti. På utsidan såg allt bra ut. Jag fick stomi och efter ett par mån en operation där de öppnade upp mellangården och sydde ihop tarm och slida för sig. Efter ytterligare ett par mån la man ner stomin. Jag upptäckte tyvärr senare att det fortfarande var en liten fistel. Ytterligare en op senare är fisteln kvar, dock så liten att det bara kommer luft och vore alltför riskabelt att försöka laga. Risken finns att jag blir inkontinent istället om jag skulle få en infektion. Jag har ibland svårt att göra nummer 2 och har inte vågat ha sex, livrädd för att gå sönder 🙁
Går fisteln genom muskeln? Hur kändes det att få stomi sådär? Jag tyckte att det var jobbigt och då hade jag ändå haft lång tid på mig att förbereda mig (även om själva operationen tidigarelades då jag blev sjuk). Jag önskar att jag hade vetat att man skulle in på op så jag hade kunnat kräva det. Hur funkar relationen mellan er när läget är som det är?
Problemet är att de inte kan se fisteln på ultraljud så de vet inte riktigt hur den går. Den går iaf ut i slidöppningen så det är inte så att luften bubblar runt därinne, den kommer bara inte alltid ut riktigt rätt. När de berättade om stomin trodde jag först inte det var sant, ”händer det här mig? Kan det ens gå såhär illa när man föder barn?”. Jag bröt ihop totalt. Dessutom sa de att jag skulle ha den någon månad… Som blev ett halvår. Jag fick ingen tid att förbereda mig, kom in på op ett par dagar efter att de sett problemet. Med tanke på hur illa det varit är jag glad att jag har förhållandesvis små problem ändå, jag har inte problem med läckage annat än lite luft. Men en sjuk rädsla för att det ska spricka upp. Det har såklart gjort att jag avskärmat mig lite vilket påverkat relationen. Men bara att vi tagit oss igenom detta såhär långt är otroligt, han har funnits där för mig hela tiden och stöttat <3
Ja det här med stomi är ju både ock.. Jag har väldigt blandade känslor får jag väl säga 😉 Tillmig har de sagt att jag ska ha den ca 6 månader men jag har nsett att det kommer bli längre än så. Jag har fått göra magnetröntgen för då kan de se på ett annat sätt än via ultraljud. Min går genom ringmuskeln och därför blir den väldigt svårbehandlad…
När jag var 16-17 år så började min urinblåsa låsa sig. Tillslut blev det så allvarligt att jag var tvungen att åka in akut och få kateter. På 6 månader åkte jag in akut ca 6 ggr och blev tappad på 1,5 liter varje gång. Sen fick jag gå till skolan med katetern på benet. Min räddning var självkateterisering. Jag slapp åka in till akuten när det blev jobbigt och min blåsa hindrade mig inte längre från att gå ut eller göra annat utanför hemmet. Nu har det gått mer än ett år och jag har inte behövt använda mina katetrar på flera flera månader. Det var inte särskilt kul att gå till gymnasiet med en kateter men tack vare dessa problem har jag slutat skämmas över min kropp när den inte fungerar som den ska. Mitt problem syntes kanske inte utåt men det märktes desto mer inom mig. Tack vare mina vänners stöd har jag lyckats komma tillbaka till livet. Våga berätta. Det hjälper både dig själv och andra.
Hej! Men oj, har de kommit fram till varför den låste sig? Att gå högstadiet och gymnasiet och vara fullt frisk kan vara en nog stor utmaning så jag kan tänka mig att det var väldigt jobbigt att ha kateter! Starkt gjort av dig och härligt att höra att du har modet att berätta 🙂 Kram
Ja, jag fick vid min första förlossning, för drygt sju år sedan en total sfinkterruptur grad 3 och 4 med helt trasig muskel efter att sonen fötts i vidöppet läge. Men jag hade tur och detta upptäcktes direkt och jag skickades till operation och syddes direkt, länge… En olycka där jag inte kunde hålla mig på sjukhuset, men inte mer, som tur var. Men, hade i princip inga problem efteråt.
Vid min andra förlossning, 4,5 år sedan, gick jag på samtal på grund av oro för att spricka igen. Men det skulle inte hända igen sa de, och jag trodde dem… Men, dottern kom som skjuten ur en kanon och barnmorskan kunde inte hålla emot, så då blev det en ny sfinkterruptur, men bara grad 3. Även denna gång var de snabba och bra och lyckades sy ihop det direkt på operation. Jag har haft tur och har bara små problem med att jag ibland måste koncentrera mig mycket för att hålla mig.
Det känns skönt att höra att det faktiskt går så pass ”bra” ibland. Däremot så är det ju ändå jobbigt att få kämpa med att hålla sig, det är inte kul alls. Men självklart är det ju bättre att klara av att hålla sig än att inte göra det.. Tuff du var som vågade en andra vaginal förlossning 😉
Skäms inte för min skada men orkar inte prata om den! Jag har ju ”gjort bort” det där med att föda barn mer! Sen andra och sista för 17 år sedan handlar varje dag fortfarande om att överleva en dag i taget! Tror att jag har min ålder emot mig och räknas nog inte längre heller! Jag har aldrig fått prata om min skada i vårdsammanhang utan har bara blivit bemött med irritation och kommentarer som …det där är historia sen länge!….Ändå påverkar den mitt liv och vardag än i denna dag…….mest negativt
Det är så sorgligt allt som har med din historia att göra, jag blir så ledsen för din skull. Tur i oturen för mig att dom faktiskt alltid har lyssnat på mig, kan inte för mitt liv förstå hur man ska orka fortsätta kämpa när man bara får jobba i motvind. Kram <3