Det här känns väldigt privat och lite ”småpirrigt” att berätta men jag väljer ändå att vara öppen och dela med mig här eftersom det samtidigt känns naturligt då bloggen handlar om hur det är att leva som gravt förlossningsskadad.
Vi har inga planer på att satsa på en graviditet just nu men som jag tidigare berättat vill vi gärna att Selma ska få ett syskon.
Om det ligger jättelångt bort i tiden eller kanske inte speciellt långt bort beror på hur det går för mig med mina operationer. Förhoppningsvis sker operation 25 nu någon gång före jul men jag är inte säker på att det kommer hinnas med så pass snart utan jag kan ha ”otur” och få vänta till början av nästa år.
När den operationen är genomförd följer ca en månads väntande på att få reda på om operationen lyckats eller misslyckats. Har den lyckats vet jag inte riktigt vad som händer men då antar jag att de kommer att testa lägga ner stomin några månader senare så får vi se hur det fungerar. Jag vill under inga omständigheter gå tillbaka till ett liv med avföringsinkontinens… Misslyckas operationen antar jag att jag så småningom får tillbaka mitt dränage och sedan fortsätter mest troligt operations-karusellen att snurra.
Kroppen blir väldigt sliten av alla dessa operationer och all smärta vilket syns ganska tydligt på denna bild då jag var helt slutkörd och totalt orkeslös efter första Uppsala-operationen.
Vad vi däremot vet är att vi i god tid vill börja förbereda oss mentalt och planera en graviditet, vilket är vad vi just nu står i startgroparna för.
Jag har haft ett möte med min BM hemma i Älvsbyn och efter samtal med henne känner jag mig ännu mer peppad att ta reda på vad som kommer att ske med mig under en eventuell framtida graviditet. Jag ska redan nu ringa och boka en tid på specialistmödravården på Sunderby Sjukhus. Boka ett möte för att höra hur de tror att jag kan tackla en graviditet (vet att kroppen måste få vila upp sig och återhämta sig efter mina operationer), hur man lägger upp ett snitt och hur vi planerar för att undvika att en förlossning startar av sig själv.
Den här lilla damen drömmer om att bli storasyster och jag har tappat räkningen på hur många gånger hon lurat familj, vänner och bekanta (och förskolepersonalen) att hon ska få en lillasyster! Haha, ingen kommer tro henne den dagen hon faktiskt berättar sanningen.
Min BM sa att det är lika bra att ta ett sådant möte redan nu så har vi allt klart för oss den dagen vi känner oss redo. Det är lika bra att lägga korten på bordet och planera så slipper vi fundera på alla kansken, då kan vi istället fokusera på fakta. Känns ganska spännande och positivt måste jag säga. Jag ska ringa Sunderbyn under veckan och boka en tid så återkommer jag med mer info när jag själv vet mer.
Känns lite konstigt att börja planera och ”förbereda” redan nu men med min historia tror jag nog att det kan vara ganska klokt.
Finns det någon förlossningsskadad mamma som läser detta som kan berätta om hur det kändes att vara skadad och sedan planera ytterligare graviditet, hur allt gick och vilka extra resurser sattes in?
Jag drabbades av en sfinkterruptur vid min första förlossning. Blev såklart ledsen över det men hämtade mig bra och redan vid utskrivning från sjukhus så fanns det inga hinder från att föda utan snitt. När det så blev dags för förlossning nr 2 hade jag peppat mig själv och intalat mig själv att nu kommer jag att få min efterlängtade revansch. Alla vet vad som hände första gången och kommer nu att vara extra fokuserade på att det inte ska hända igen. Så när jag även denna gång drabbades av sfinkterruptur så blev känslan av misslyckande enorm. Det finns som du förstår så mycket mer att säga kring detta och många av dina inlägg är så klockrena och du har satt ord på mina tankar. Det tog sin tid att bearbeta detta då även första förlossningen känslor kom upp. Hade inte bearbetat dem. Så du gör klokt i att förbereda dig! Nu tror inte jag att det kommer bli aktuellt med en tredje gång ( beror inte på sfinkterrupturerna) så är det i såfall snitt som gäller.
Hoppas du får din revansch!
Men nej! Inte sfinkterruptur båda gångerna, så fasansfullt! 🙁 Kan tänka mig att det var en jobbig tid men så tuff du var som faktiskt vågade försöka, jag tror inte att jag skulle vara så tuff!
Det är svårt att sätta ord på det man tänker och känner, ibland vill man bara skrika ut sin frustration. Otroligt svårt att förklara allt man går igenom men jag gör mitt bästa <3
Hej, måste bara få säga att jag beundrar dig jättemycket och det är fantastiskt att läsa om hur positiv du är, trots livets motgångar???? Jag funderar på hur det är med dig nu, kan du och din man ha samlag eller gör det ont? Kramar dig dig!
Hej du och tack för dina fina ord 🙂
Just nu är det faktiskt ganska bra men det pendlar rätt så mycket upp och ner får jag väl lov att säga! För typ två veckor sedan var det inte alls bra men det har sakta men säkert blivit bättre.
Efter en operation är jag väldigt dålig och då finns det inte en chans att det går att få till något sexliv men mellan operationerna när jag hinner läka lite och återhämta mig fungerar det bra. Man får helt enkelt ibland hitta nya vägar som fungerar och våga sig på att experimentera lite. Däremot tror jag att det är lätt att man ger upp och kastar in handduken när sexlivet blir lidande, det gäller helt enkelt att göra vad man kan för att få det att fungera och jag personligen tycker att det är viktigt med ett fungerande sexliv men samtidigt belastar jag inte mig själv, eller tvingar mig till saker som inte känns bra. Är jag nyopererad så kan jag knappt gå och det finns inte en chans i h-vetet att vi kan ha sex MEN det är några veckor, max någon månad det handlar om så det får vi helt enkelt leva med! Nackdelen är ju perioder när operationerna avlöser varandra, haha 🙂