Hanna Öhman

Sara:
Hur tänker du kring dina planer för en ny graviditet när det finns risk för att du behöver opereras pga absess. Kan du opereras och behandlas med adekvat antibiotika under graviditeten och hur fixar du smärtan utan bra smärtstillande?
Du behöver verkligen inte svara på detta om det känns jobbigt.
Kram

Hej Sara! Bra fråga, jag har inte egentligen svar på detta eftersom det är just på grund av frågor likt dessa jag känner att jag vill träffa specialistmottagningen samt kirurgmottagningen inför en eventuell graviditet 🙂

Vad jag kan svara på direkt är att under en graviditet kommer inga planerade ingrepp att göras men däremot kommer man inför en graviditet försöka se till att fisteln är så väldränerad som möjligt. Skulle något ske under graviditeten finns möjlighet till narkos eller ryggmärgsbedövning för att rengöra och tömma abcessen, detta vill man såklart helst undvika om det är möjligt. Exakt vilken antibiotika och vilka smärtstillande som fungerar vågar jag inte säga men jag vet att det finns behandling. Efter samtal med specmödra och kirurg om just eventuell graviditet kommer jag att berätta mer! 🙂

Melissa: Hej Hanna!
Hur ställer sig din man och övriga familjen till att du är så öppen om något så privat?
Hur tänker du runt att din dotter eventuellt kommer läsa din blogg när hon blir äldre?
Känns det inte lite för mycket att dela med sig av intima saker som man oftast håller inom familjens väggar?
Missförstå mig inte, jag tycker att du är grym som är öppen men själv skulle jag inte ha så mycket stake!

Hej Melissa! Innan jag gick ut så offentligt med hela mitt underliv frågade jag faktiskt min man om han tyckte att det var ok. Inte för att jag behövde tillåtelse utan mer för att jag ville ha honom delaktig i mitt beslut att vara så öppen. Han har alltid stöttat mig och tycker att det är grymt att jag vågar 🙂

Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig tänkt på att Selma kanske kommer läsa bloggen när hon blir äldre… Vet inte riktigt vad jag tänker om det men det känns samtidigt som att vi uppfostrar henne till att våga gå sin egen väg, att vara trygg i sig själv så jag tror inte att hon kommer uppleva det som något negativt. Däremot ska jag börja tänka mer på vilka bilder jag lägger ut på henne, jag tror att det kan vara ett större irritationsmoment den dagen hon blir tonåring, hehe.

Ja visst är det privat och intimt men jag finner att det ger så mycket att kunna vara ett stöd för andra i liknande situation så jag bryr mig inte så mycket om det finns dom som tycker att jag är äcklig eller pinsam.. Tyckt det då men då behöver faktiskt inte den personen ens läsa min blogg! 🙂

Eva: Jag är av den lite äldre årgången Hanna och jag är så imponerad av dig. Det måste krävas stort mod för att våga berätta om allt du upplever och går igenom. Hur bär du dig åt för att hitta styrka till att berätta om alla hemskheter som drabbat dig?
Jag har följt dig ett bra tag då min svärdotter drabbades av en sfinkterruptur och jag berättar ofta för mina vänninor om dig. Då brukar jag säga att du är tuff, rå, rätt fram och skiter i jantelagen samtidigt som du har något ömsint och omhändertagande i dig.
Kvinnor av min generation har aldrig vågat prata om detta med skador i samband med förlossningar och även om det kanske känns tabu är jag glad att kvinnor i din generation vågar där vi tappade modet!
Ta hand om dig, din röst betyder så mycket för så många. Hälsningar från Eva.
Obs, jag har ingen ”webbplats” att fylla i men kanske kommer kommentaren fram ändå ????

Hej Eva! Så glad jag blir av att läsa ditt fina brev. Tänk så mycket som har hänt de senaste ren, att så många fler verkar våga öppna sig och berätta om sina problem! Jag kommer då och då i kontakt med kvinnor som haft problem hela livet, kvinnor vars barn är i min ålder eller till och med äldre och som kanske först nu faktiskt vågat söka hjälp. Det känns så oerhört häftigt att jag kan vara med och påverka, att min öppenhet kanske är just det som behövs för att de ska våga! Jag tror att det är just detta som driver mig.

Jag kände mig själv så fruktansvärt ensam och övergiven där i början. Jag hade ingen att prata med (som gått igenom något liknande) och jag trodde nästan att jag var den enda som drabbades av en skada under förlossningen. Nu vet jag hur fel jag hade och jag vill gärna hjälpa andra som känner sig så som jag kände mig just där och då. Kram till dig Eva och jag hoppas din svärdotter fått bra hjälp 🙂

Lotta: Hej! Ifall operationen misslyckas och den resterande tarmen opereras bort. (Du har alltså kvar stomin för alltid.) Kan du då föda ett ev. barn vaginalt. Jag tänker att skadan kanske inte kan förvärras. Ett kejsarnitt har ju också sina risker. Har du diskuterat detta med kirurgen? Jättebra blogg by the way och hoppas att op lyckas!

Hej hopp Lotta! Vad jag har förstått, men jag är inte helt hundra, så kan det fortfarande vara en ganska stor risk med att spricka bakåt igen trots att man tagit bort ändtarmen. Man får komma ihåg att vid en så stor spricka påverkas även bäckenbottenmuskulaturen.. Jag misstänker att även om jag amputerat ändtarmen så kommer jag inte ha något annat val än ett snitt. Jag får återkomma när jag vet mer 🙂 Det är på grund av frågor likt denna jag känner att jag redan snart vill börja planera inför en graviditet, även om det är ett bra tag kvar till den dagen det verkligen är ”skarpt läge”!

Resterande frågor får sina svar senare under veckan.