Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns (eller känns)..
Det kan vara både en för- och nackdel att leva med något som påverkar hela mig men som oftast inte syns. Ibland haltar jag och då syns det lite, ibland har jag svårt att sitta och ja då syns det också. Men, jag skulle vilja påstå att största delen av tiden syns det inte alls på mig.
Fördelen med att det inte syns är att jag inte heller behöver brottas med fördomar eller förutfattade meningar. Förutom då att jag är så öppen med allt så här i Älvsbyn finns garanterat både fördomar och förutfattade meningar men det bryr jag mig inte om utan jag fortsätter kämpa och jag hoppas att jag gör ett viktigt jobb genom att hjälpa andra <3
En bild från ett reportage i Piteå-Tidningen.
Jag kan bli ledsen när folk tolkar mig som negativ eller tråkig bara för att jag väljer att avstå vissa saker eftersom jag vet att jag blir lidande i efterhand.. Bryter jag benet eller skadar handleden syns det och då är det kanske lättare att få acceptans och förståelse. Då tycker de inte att jag är tråkig eller sur bara för att jag inte kan göra vissa saker. Så är det inte när man lider av något som inte syns, då får man ibland kämpa för acceptans och förståelse
Ser du mig i det här tillståndet förstår du nog att allt inte är som det ska…
Men kan du se på den här bilden att jag hade ont? Nej, jag tror inte du ser det…
Fördelen med smärta är att den ofta går att dölja, vill jag inte att du ska se att jag har ont ja då ser du det inte heller. Om du inte känner mig väldigt bra vill säga. Har jag riktigt överdjävligt ont syns det även för den som inte känner mig men ligger jag på ett för mig ”normalt” smärtläge kan du inte se det. Det betyder dock inte att jag är opåverkad. Jag kan behöva kämpa för att klara något som många anser vara ”vardagsbestyr” och bara för att du inte ser det på mig så ta inte förgivet att det inte är jobbigt för mig.
Ta julhelgen till exempel.
Vi hade en supermysig julafton men när vi kom hem blev jag dålig. Jag hade så ont att jag haltade in från bilen. Väl i hallen fick jag stödja mig mot väggen då jag trodde att jag skulle rasa ihop. Det blev bättre när jag fick lägga mig ner och på juldagens morgon kändes det bättre igen. Jag kan nästan lova att ingen såg att smärtan trappades upp under julaftonskvällen eftersom jag kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra afton som jag bara kunde.
Juldagen hade vi middagsfrämmande, jag tillbringade en del tid stående vid spisen och när gästerna åkt hem hade jag problem att stå upp. Jag gjorde mitt bästa för att fylla diskmaskinen men fick vagga fram och tillbaka för att fixa att stå upprätt. Adam kom till undsättning och tog över såklart. Jag kan nästan lova att middagsgästerna inte såg på mig att jag hade ont eftersom jag (igen) kämpade på och gjorde mitt bästa för att ha en så bra kväll som möjligt.
Kvällen efter klarade jag inte av att ligga i sängen utan tvingades smyga upp och sätta mig på toalettstolen. Och ja, det kanske låter konstigt när jag är stomiopererad men smärtan minskar ofta när jag kan sitta på toa med fötterna i högläge.
Jag blir oerhört trött av att ha det såhär och jag märker att jag klarar allt bättre om jag sover/vilar mycket. Därför händer det ganska ofta att jag lägger mig tidigt. Och speciellt nu när jag har ett jobb som jag vill klara utan påverkan från min förlossningsskada.
Lider du av något som inte syns? Hur påverkar det dig och hur tacklar du det?
KRAM <3
Senaste kommentarer