Jag sprack från ystad till Haparanda vid min förlossning.
Jag råkade ut för något som kallas sfinkterruptur, vilket innebär att jag sprack från slidan till ändtarmsöppningen. I mitt fall skadades även tarmens slemhinna och den återhämtade sig aldrig och därför är jag idag stomiopererad (det är en betydligt längre historia än så men den tar vi en annan gång).
Sfinkterruptur grad 4.
Jag vet att många fasar för att spricka och just att spricka hela vägen från slidan till ändtarmen är kanske, tillsammans med oro för hur bebisen ska klara sig, den största mardrömmen man har inför en förlossning. Många vill inte höra talas om den här typen av skada och väljer att vara ovetande och hoppas att det bara är något som händer andra. Jag var själv en av dem. Jag ville inte veta och tänkte:
Det händer ju inte mig!
Pyttsan! Det hände och det förstörde (förstör fortfarande) en stor del av mitt liv.
Till följd av det som hände i förlossningssängen har jag haft stora problem med analläckage/avföringsinkontinens. Jag bajsade på mig och jag kunde inte hålla gas. Jag har under största delen av tiden stor smärta som intensifieras i samband med operationer och vissa gånger behöver jag starka smärtstillande för att ens orka leva. Jag är idag stomiopererad för att avlasta min trasiga tarm i hopp om att chanserna till att kunna laga tarmen ska öka och sanningen är den att jag är tacksam, med stomin slipper jag nämligen problemet med bajs i brallan.
Såhär har jag sett ut någonstans runt mellangården, bilden är kapad för att jag inte vill visa mer än såhär. De mest privata delarna håller jag för mig själv, haha.
Idag skäms jag inte för att berätta om detta och berätta, det gör jag gärna. För alla som bara vill lyssna. Det har dock inte alltid varit så. Första tiden skämdes jag och tyckte att jag hade misslyckats totalt med min främsta uppgift som kvinna. Nämligen att snabbt och problemfritt föda fram mitt barn.
Nu efterlyser jag dig som också sprack vid din förlossning. Jag vill gärna ta del av din berättelse och höra hur det är med dig idag. Hur du mår, vad du tvingats gå igenom, hur du hanterat allt och hur du upplevt den hjälp du fått av vården. Skriv en kommentar med din berättelse och om du är intresserad av att berätta ännu mer här på bloggen nämner du även det så kontaktar jag dig 🙂
Hur gjorde du vad fick du för hjälp? Har du besvär än ?
Jag blev jättesjuk och fick order att åka direkt från min vårdcentral till akuten, opererades akut samma kväll. Jo jag har besvär, opererades för 26e gången för två veckor sedan.
Min son föddes hösten 2016. (Andra barnet)
Gick över 2 veckor och jag såg på nåt UL att han va lite stor men läkarna sa att han skulle nog väga Max 4 kg och det är mitt andra barn ( trots att det är väldigt många år emellan) så skulle allting gå jättebra
Jag gick över 14 dagar och till slut så kom det igång av sig självt men för svaga värkar där emellan fick stimulerande dropp. Efter 12 Tim på förlossningen föddes han och det blev panik mot slutet flera sköterskor tryckte på min mage och han fastnade med axeln så bm va tvungen att räta till den så fick jag en sfibkterrupturngrad 4. Han vägde över 4,7 kg!
Blev opererade efter ett par timmar av en bra kirurg.
De problem jag hade då var att jag inte kände mig ” ten” där nere efter att jag gjort nr2. På efterkontroller så gjordes UL samt art de kollade knipförmågab och sa att allt såg jättebra ut!
Bu 10 mån senare så känner jag mig inte ren efter nr 2 kan torka mig flera timmar senare och det är fortfarande inte rent på papperet ( enda gången det är rent är om jag är hård i magen) sen har jag svårt att hålla gaser om jag inte gjort nr2 då
Är det så fullt i magen så jag hår och småsläpper mig ofrivilligt och för att inte tala om om man skulle blrja skratta! Då får jag total panik för jag är så rädd att släppa mig bland folk. Nu tänkte jag ringa till eftervården igen och höra om jag kan komma på kontroll igen , ät det vanligt att man släpper gaser så här långt efter? Det är alltså som sagt inte i vanliga fall utan endast om jag inte gjort nr2 under hela dagen.
Vet att det finns de med värre problem men tycker fortfarande det är jobbigt! Jag har gjort knipövningar periodvis och i början kunde jag knappt hålla faser när jag nyste det kan jag nu men som sagt ibland kommer det bara…
OBS kollar inte mailen så svara gärna här.
Hej!
Jag tycker ABSOLUT att du ska söka igen! Och får du inte hjälp, vänd dig till någon annan!
Jag vet att många kvinnor har problem med att torka sig efter nr 2 och så ska det ju inte vara. Ibland kan man även få hjälpa till att trycka ut skiten och så ska det såklart inte heller vara.
Vad gäller att inte kunna hålla tätt med gaser, precis så var det för mig också. Jag kunde varken hålla gaser eller avföringen så jag bajsade ner mig när jag inte hade en toalett inom räckhåll (när jag kände att nu måste jag gå var det bara springa till dass och hade jag för långt hann det komma i brallan).
Jag tycker att du bör kolla upp gaserna också, ett år efter förlossningen borde du inte ha dessa problem om allt var ok.
Hör gärna av dig så jag får veta hur det går för dig 🙂 Kram och lycka till.
Hej. Trots att jag fick en ruptur (grad 3/4), så är jag så oerhört tacksam för min förlossning. Jag fick vattenläckage i v 36, så när det var konstaterat så lades jag in och de försökte sätta igång mig. Inget hände på heöa helgen, annat än lite molande värk. Så måndag fick jag åka hem i hopp om att det skulle sätta igång, men åkte in varje dag för koll. På torsdagen lades jag in igen, för då var det 1 vecka sedan vattnet börjat läcka. Fick cytotek(?) men öppnade mig inte mer än till 1,5 cm. Så lördag morgon sattes dropp in. Hela tiden kände både jag och min sambo oss trygga och personalen var underbara. Tidig eftermiddag rekomenderade barnläkaren mig att ta epidural, för jag stod som fastande (då de övervägde att snitta) plus gbp-opad, och det gör ju att krafterna sinar snabbare. De skulle även skruva upp droppet då kag inte öppnat mig mer än 1 cm. Tog hennes råd då hon faktiskt kom med ett vettigt argument, och det hjälpte bra. Vid 18-tiden på kvällen hade jag inte öppnat mig mer än till 3,5 cm, så det var dags att kontakta op och skicka ner mig för snitt. Bm bad mig kliva upp, sträcka på benen och prova gå på toa innan, då jag skulle bli sängliggande ett bra tag sen. Efter toabesök tog det inte mer än ca 15 minuter innan jag sa till sambon att värkarna var annorlunda. Jag var helt enkelt tvungen att lägha mig ner, för mitt huvud kämpade med att inte krysta, trots att kroppen ville. Så ner i sängen och larma bm. Hon kom in, jag berättade att jag ville trycka och hon sa betryggande att det bara var barnet som glidit ner lite till, då jag varit uppe och rört mig. Men hon skulle ta en titt i alla fall, medan op gjorde sig redo att ta emot mig. Mellan bena på mig försvann hon och strax efter hör vi ”eh, oj.. hon är på väg”. Så det var bara att krysta. Problemet var bara att jag var helt slut i kroppen & L började visa tecken på stress. De väntade så länge de kunde men tillslut fick de ta fram sugklockan. Sista krystvörken jag kände och krystade med måste ha varit den jag sprack i, för allt jag kände efter det var skärande smärta. Kände ingen värk efter det utan sa bara att ”jag krystar, ni drar. Har ingen aning om när värkarna kommer längre”. Så plopp kom hon ut. Initialt såg det inte ut som att jag spruckit speciellt mycket, bm sydde några ytliga stygn och skickade sedan ner mig på op för att de skulle få ta några invändiga. Min sambo såg oroligt på när de rullande iväg mig och både jag och bm försäkrade att jag skulle vara tillbaka snart. Inte mer än 30 minuter. Men jag kom tillbaka efter nästan 3 timmar, för de hade fått sy ”fler stygn är börje salming” (som kirurgen sa till mig när jag låg där och undrade hur många stygn). Jag hade ändå känslan av att jag inte kunnat få en bättre förlossning, just för hur trygg jag kände mig med personalen.
Fick delta i en studie, och min bm nad om ursäkt vid återbesöket över den traumatiska förlossningen. Att de borde varit snabbare med att skicka mig på op. De var verkligen super på Skellefteå sjukhus.
Problemen kom sen, när vi flyttade ner till Örnsköldsvik 6 månader senare. Jag hade problem med fekal inkontinens, aty jag inte kunde hålla gaser samt att slidmynningen var enormt oelastisk och smärtade. Gyn-undersökningar var 5 resor mer smärtsamma än innan, och samlag med sambon var det inte tal om. Fick veta på kvinnokliniken här i övik att allt detta var fullt normalt efter en förlossning, och när det kom till samlag så var det mest troligt så att jag bara var rädd. ”Gör det ändå, så ska du se att det slutar göra ont”. Ett år efter förlossningen kom andra frågekompendiet jag skulle fylla i för studien på förlossningsskador, son jag fyllde i. Skickade in. Och tänkte inte mer på det. Fortsatte min vardag som vanligt med att inte lämna lägenheten om jag var det minsta lilla orolig i magen. Men så blev jag uppringd i januari/februari 2016 av läkaren som höll i studien. Hon frågade varför jag inte fått hjälp och jag berättade vad de sagt vid båda tillfällena på kvinnokliniken i övik. Hon blev förfärad, och igång sattes nu den väg som lett fram till att jag ska opereras om 2 veckor i lycksele. Blev remitterad till kvinnokliniken i umeå på egen begäran, och har sedan dess bara känt att mina besvär tagits på fullaste allvar. Så nu ska de fixa sfinkterrupturen samt slidan, och det jag är mest nervös över egentligen, är hur ont det kommer göra efteråt. För 5 dagar efter op ska kag bila ner tilö sthml och hämta en hund vi adopterat från irland.
Hej! Och vilken historia! På sätt och vis känner jag igen mig. Jag upplevde också min förlossning som trygg och det häftigaste jag någonsin varit med om, jag är väl egentligen mest ”bitter” över den bristande informationen jag fick efteråt..och att jag inte blev sydd på operation eller att man inte använda perinealskydd..men förlossningen i sig är jag inte alls förfasad över <3
Så otroligt tur att du deltog i studien och att någon där fångade upp dig! Tänk så skönt det kommer vara den dagen när du är opererad och får ditt liv tillbaka! Ser framemot att få höra fortsättningen på din historia och tack för att du delade med dig. kram
Hej! Jag är precis uppe i min kamp just nu. Nu har jag det inte lika jobbigt som många andra utav dem som kommenterad men jag har efter att ha träffat 9 olika gynekologer av olika rang (2st överläkare) samt 2 barnmorskor nu äntligen, 12e gången gillt träffat en gynekolog som direkt såg att mina knipmuskler är helt av på ena sidan samt att hon även tyckte på UL att det såg ut att vara viss påverkan på yttre sfinktern. Jag fick barn för 3,5 månad sedan o har haft smärta o svårigheter med tarmtömningen hela tiden, har även börjat läcka små mängder urin när jag sitter i sånna positioner att bäckenbotten kan slappna av fritt. Läkaren trodde detta skulle upphöra när jag blir opererad då musklerna jobbar snett just nu. I min journal står det grad 2, BM har sytt mig enbart i slemhinnan med 3 stygn, alltså som en grad 1 men i själva verket verkar det vara en grad 3! Jag blir opererad nån gång efter jul. Är oerhört glad att jag stått på mig och ändå får hjälp så pass ”snabbt” mot vad många andra får, även att jag såklart borde fått hjälp snabbare då alla jag träffat bör ha sådan kunskap att se detta. Min bakre slidvägg har ju hunnit bli försvagad så jag kommer ju behöva rekonstruera mellan gården + bakre plastik av slidväggen om jag förstått det rätt. Hoppas inte livmodern och främre slidväggen ska hinna bli allt för påverkade innan op nu också men jag ska även få en sjukgymnast fram till op för att på bästa sätt jobba med dem muskler som fortfarande är hela. Beträffande sfinktern så skulle dem se mer tydligt om och hur mycket skadad den är under op o även åtgärda den då. Usch, man blir så arg att sånt här missas!
Hej på dig 🙂
Det är så jäkla tragiskt att man ska behöva söka hjälp hos så många olika läkare, skandal att ingen hittar något när det som du säger är något som alla borde ha sett. Man kan ju inte låta bli att undra VARFÖR de inte upptäckt dina problem redan tidigare?
Du är stark som orkat fortsätta när du uppenbarligen haft stora problem att hitta någon som kan hjälpa dig, jag beundrar din kämpaglöd <3 Tyvärr är det många som inte orkar fortsätta kämpa, som gång på gång stångar sig blodiga och till slut ger upp 🙁 Kanske behöver kunskapen utvecklas vad gäller just förlossningsskador för så här ska det inte vara. Och har man inte kunskapen att hjälpa så kan man banne mig skriva en remiss till någon man tror sitter på större kompetens vad gäller just de problem man beskriver…
Så pirrigt att vänra på att få en operationsdag, jag är i samma läge själv. Hade hoppats att det skulle ske före jul men så blir det inte så jag hoppas att det blir under januari. Man vill som bara göra bort det 🙂
Lycka till med operationen och hör av dig så jag får höra hur det går för dig 🙂 Kram <3
Jag födde mitt andra barn för sex månader sedan. Min första förlossning gick väldigt fort, jag fick en liten bristning men hade inte tänkt på risken att gå sönder igen utan oroade mig inför en snabbare förlossning när det var dags för lillebror att komma.
Fort gick det och lillebror föddes i vår bil påväg till förlossningen. Med storasyster i bilen och pappa som barnmorska. Ambulansen hann inte fram.
Väl inne på förlossningen visar det sig att jag fått en sfinkterruptur grad 4. Får en känslokall läkare som i stort sett inte hälsar och som inte lyssnar på mig när jag berättar om min skräck över att sy, har en bakgrund med övergrepp i bagaget så är lite extra känslig när det handlar om mitt underliv, hon syr mig inne på förlossningsrummet utan en helt fungerande bedövning. Jag skrek efter hjälp och att hon skulle sluta och hyperventilerade och sög i mig lustgas för att fly. Några timmar senare fick jag en störtblödning och förlorade 2 liter blod och fick en intensiv behandling med diverse mediciner som skulle dra ihop sig. Mådde väldigt dåliht psykiskt ganska länge. Är först nu som jag kan glädjas åt något alls.
Ska på återbesök snart. Jag fasar. Har sån jäkla ångest. Förstår inte hur jag ska fixa det. Känner redan att något känns fel. Tränar knipmusklerna varje dag men de känns inte, de känns bortdomnat. Måste duscha varje gång jag bajsat. Blir inte rent annars. Läcker urin och ibland lite avföring. Häromdagen var jag bajsnödig men tänkte för mig själv att jag skulle klä på min stora tjej först, skulle jag inte gjort, fick springa till toaletten till slut med bajs som var påväg ut. Har en konstant tung känsla i hela underlivet. Idag har jag haft så ont att jag knappt kunnat räta på mig. Känns som om tarmar och underliv ska ramla ur ibland. Obehagligt.
Känns sorgligt att kroppen tog så mycket stryk. Jag känner mig misslyckad. Som om kroppen svikit mig. Och så säger dom att det brukar gå bra när förlossningen går så fort. Nej fy fan.. Det här har varit och är ännu en mardröm.
Hej ❤️ Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Blir så fruktansvärt ledsen när jag läser om vad du varit med om ich tvingats gå igenom. Det är fruktansvärt att man blir behandlad på detta vis, så får det ta mig fan inte gå till! Om du orkar tycker jag att du ska anmäla detta till IVO.
Vad gäller din problematik med läckage så finns det hjälp att få! Eva Uustal är det många som går till och hon är enligt många helt otroligt fantastisk på alla sätt och vis. Finns även en Gunilla Tegerstedt (tror att hon heter så) som även hon får otroligt fina kommentarer. Att leva ett liv med både urin- och avföringsinkontinens är ett helvete, jag vet för jag har varit där. Om min tarm en dag lagas och jag kan lägga ner min stomi, då kommer jag att kontakta Eva eller Gunilla! Hoppas att su kan finna modet inom dig och skriva en egenremiss till någon av dessa kvinnor! Stor kram till dig och du, det är bara du hör av dig om du behöver tips och/eller råd så ska jag försöka hjälpa och peppa dig ❤️ Kram
Min förlossning började med att vattnet gick kl.02.30 på natten, spända av förväntan åkte vi in då bebisen inte var fixerad. De gav oss ett rum och sa till mig att sova för var endast öppen 2 cm. Hela dagen gick och inget hände, kunde inte äta för spydde och hade för ont. Till slut sent på eftermiddagen bestämdes det att ja skulle få några doser Cytotec. Men det gick inte tillräckligt snabbt enligt dom så fick värkstimulerande dropp. Bebisen ville inte ner ordentligt så var ett jäkla jobb o rulla från sida till sida. Till slut kom hon 04.14 dagen efter. En tjej på 4640 g, fick hålla henne en liten snabbis sen gav dom henne till min sambo. Efter det känns de som allt gick snabbt men ändå långsamt. Det samlades folk runt om mig, några där nere o någon tryckte på magen o någon koppla in dropp. Moderkakan släppte ej och slutade inte blöda. Låg helt naken i sängen, utelämnad. Sambon breve i en fotölj med vårt första barn. Känslan när jag tänker tillbaka på det är hemsk, alla tryckte o kände o där låg jag helt väck. Förlorade stor mängd blod nämligen. När jag rullades iväg till operation 4h senare så kunde ja inte säga hejdå till min familj. I operationssalen sa de att vi skulle testa med bara epiduralen men den hjälpte inte så sövdes. Klockan var 08.40 när jag sövdes och ca 13.30 vaknade jag igen, svettig och förvirrad. Vad hade hänt med mig egentligen? det var frågan som snurrade runt. När jag äntligen kom upp till BB så grät både jag och min sambo, rädsla, ilska, lycka, lättnad. Han berättade att dom hade inte informerat honom om något utan bara flyttat honom till BB. Helt själv med vår nyfödda dotter var han, ingen information om hur det gick för mig eller var jag var. Han trodde jag var död. Det är nog det jag mår mest dåligt över idag, att han lämnades så. Nåväl, idag 8 månader senare så är jag friskförklarad. Fick en ospecificerad sfinkterruptur och perinealbristning grad 3 o 4. (Sfinkter & rektalslemhinna). Det har varit ett helvete, trodde mitt liv var förstört men jag har fått en chans till ser jag det som. Även om folk tjatar om att jag ska ha fler barn och vår dotter inte kan vara ensambarn så skiter jag i det för jag tänker inte offra min nya chans att leva som en ”normal” 23 åring. Synd att andra inte kan förstå eller försöka sätta sig in i situationen. Måste säga att du är en kämpe och jag hejar på dig! Styrkekramar / S
Jamen hjälp vilken upplevelse! Jag förstår att det måste ha varit en förjävlig tid för din sambo. Att inte veta vad som hände med dig och faktiskt rent tro att du var död! Och även för dig som inte riktigt har någon uppfattning om vad som händer..
Ta det lugnt och tänk inte så mycket på det här med syskon, det är ju faktiskt väldigt nyligt allt det här hände er. 8 månader är ju faktiskt ingen tid alls! Jag vet precis hur du tänker, jag har tänkt exakt likadant jag också men för min egen del har tiden läkt många sår och även om jag aldrig någonsin had ekunnat tro att jag skulle vilja ha ett till barn så sitter jag här idag och längtar efter att ge vår dotter ett syskon.
Selma fyller fem på mindre än två veckor och hon har klarat sig utmärkt utan ett syskon så man behöver ju faktiskt inte ha stress och skaffa barnen tätt. Vissa vill ha tätt och andra vill vänta. Kanske känner du också om några år att du är redo för ett syskon. Kolla upp dina möjligheter till snitt, jag misstänker att du inte alls behöver föda vaginalt nämligen och ett snitt kanske gör att du vill ha fler barn?
Kram
När jag läser allas berättelser blir jag så ledsen över att vår förlossningsvård är som den är. Framförallt att svåra skador verkar bagatelliseras och tystas ner. För mig var det inte så att jag sprack hela vägen. Jag sprack, men klarade mig precis från operation. Däremot så bröt jag svanskotan. Detta var inget som dokumenterades i min journal trots att vi hörde ett högt ljud och barnmorskan konstaterade att ”det var din svanskota som gick sönder”. Att jag sen hade så ont så att jag inte kunde ligga, sitta eller stå efter min förlossning var det ingen som brydde sig om trots att jag grät och förklarade för dem hur det kändes. Jag fick en panodil och sen tyckte de att det var bra, medan jag länge efter förlossningen grät så fort jag skulle sitta eller resa mig upp. 6 år efter min första förlossning har jag fortfarande ont i min svanskota och jag gissar att det alltid kommer att vara så. Min historia skiljer sig från er övrigas, men det jag kan tycka är gemensamt är att personal i vården inte riktigt tar problemen på allvar. Speciellt som förstagångsföderska tror jag att det är lätt att man bara finner sig i situationen som blir och inte vågar säga ifrån. Man vet ju heller inte hur ska ska kännas efter en förlossning och tror kanske att det ska vara så. Min uppmaning till alla är att våga ställa krav och att kräva hjälp när allt inte känns som det ska. Det är vår rättighet! Sorry för ett off topic-inlägg, men detta är så viktigt! Jag är så glad att du är öppen med detta och tar bort tabut kring förlossningsskador. Bra jobbat!
Ja men visst är det så, man finner sig i situationen för man har ju faktiskt ingen inblick eller kunskap om hur det egentligen ska vara. Det är svårt att ställa krav eftersom det är en ny situation så då litar man blint på personalen man har omkring sig.
Tyvärr har jag pratat med många som delar med sig om berättelser med missade anteckningar i dokumentering, det är skandal att journalerna ibland är undermåliga och att saker missas att dokumenteras skriftligt. Alla kan göra fel men fel går att rätta till kan man tycka…
Det verkar vara svårt att få hjälp och många problem förminskas och kvinnan skickas hem med uppmaningar om alvedon eller knipträning. Visst, kroppen förändras efter en graviditet och förlossning men att kroppen ska bli förstörd efter en förlossning borde inte vara så ”normaliserat”. Alla som söker hjälp har rätt att behandlas med respekt och kan läkaren inte hjälpa tycker jag att han/hon ska remittera vidare!
Tack <3
Angående din svanskota. Jag satte mig på cykelstången år 2000, minns det som det var i går för gjorde nått överjävligt ont. Efter det kunde jag inte sitta normalt, vid kyla värkte den ännu mer. Läkare säger att det inte går att göra nått ang det.
Hade tur nio år efter och fick ta min systers kiropraktortid. Jag fick ligga på sida, hon bröt i mitt bäcken och efter det har jag inte haft en känning.
Det finns nån som kan hjälpa en. ???? Nio år av kronisk värk försvann. Hoppas DJ får bukt med din
Jag har inga problem med min svanskota 🙂 Anledningen till att jag ibland inte kan sitta är för att jag har ont i stjärten (som i anus och höger skinka) och änddtarmen så tack och lov har jag inga problem med svanskotan!
För det första: Berättelserna som delas med dig här… Det är ju sorgligt hur vi kvinnor behandlas av vården! Så här får det ju bara inte se ut! Vilken politiker ska behöva få en fistel/stomi för att det ska ske en förändring?
Min historia:
Jag födde mitt barn på Södersjukhuset i Stockholm, hade full tillit till vården och var övertygad om att jag kunde föda bar precis som alla andra. Mitt förlossningsförlopp stannade av, jag fick värkstimulerande, försökte krysta men var väldigt bedövad av den pudendusblockad jag hade fått som smärtlindring. Tillslut blev de oroade för bebisens hjärtljud och beslut om sugklocka togs. Plopp sa det och hon var ute i ett enda drag – och jag fick veta att jag ”spruckit lite” och skulle sys på operation.
Sedan slets stygnen upp, jag opererades igen 11 månader efter förlossningen (varpå min läkare inte ville sjukskriva mig – trots att jag inte fick bära tungt, dottern vägde då 11 kilo), även dessa stygn gick upp och jag opererades senast i februari -16. Även den här gången är resultatet inte bra och jag har fortfarande en förkortad mellangård. Jag lider kanske inte lika mycket som andra gör, men det har påverkat mig väldigt mycket. Ärrvävnaden är stram och vi vet inte när nästa operation kan komma att genomföras.
Ja visst är det fruktansvärt att så många behandlas på detta sätt, det borde inte kunna ske i Sverige 2016 och ändå vittnar berättelse efter berättelse om hur fruktansvärd situationen är. Så många som lider och så många som inte får hjälp! Misstro, ignorans och total nonchalans.
Hela livet påverkas och operationerna är inte bara fysiskt påfrestande utan även psykiskt. Att ha stygn som slits upp är ju inte att leka med och att tvingas vänta så länge mellan operationerna är inte lätt. Hur tycker du att bemötandet gentemot dig har varit?
Hej! Vilket otroligt bra initiativ❤ jag fick en grad 2 och har problem än efter 4 år. Mitt liv har i stort sätt förstörts då vårt sexliv påverkats Kraftigt, vårt förhållande är i stort sätt slut, vi har glidit ifrån varandra. Jag var innan fl en aktiv person som tränade mycket vilket jag inte kunnat göra på att jag inte kan anstränga mig för mycket då det ger mer problem. jag har föraktar mig själv liksom, självkänsla osv är.obefintligt.
Mina problem är skav, tyngdkänsla, öppenhet, olika ljud från sidan när man rör sig på vissa sätt, har perioder när jag känner mig bajsnödig fast jag inte är det är ofta när blåsan behöver tömmas, har svårt att tömma tarmen vissa perioder och vid dessa perioder så förvärras mina symtom. Osv osv. Har fått höra att det är normalt ge det 6 mån, tills du slutar amma, 1 år, 2 år osv osv. Jag har gett upp, å sedan att få fler barn känns bara som en dröm å nu närvara förhållande är typ över så blir det ju svårt…En splittrad familj helt enkelt???? av något som vården skoter fullständigt i känns det som. Tack för ditt jobb❤
Läcker även urin efter att jag tömt blåsan.
Jag tycker verkligen att du ska vända dig till någon annan och be om hjälp för det finns ju faktiskt hjälp att få! Det gäller (tyvärr) bara att hitta rätt läkare som förstår sig på och som inte nonchalerar och viftar bort problemen!
Återigen, det är jäkligt svårt att få ett förhållande att fungera när så mycket annat ”jävlas”.
Jag känner så igen mig i hur livet förändras och hur man krymper till ett skal av sitt forna jag. Så tråkigt att läsa om relationen och det är något som vi ofta glömemr att prata om. Hur våra förhållande påverkas av allt i tvingas gå igenom. Betydligt oftare lyfter vi samlivet och berättar om hur svårt det kan vara att f till ett sexliv men själva förhållandet då, det kan verkligen fara illa.
Pratar du med din partner om hur du känner?
Nu är jag ju inte någon som kanske ska lämna relationsråd men i vårt förhållande har vi hela tiden pratat om allt som sker och vi är väldigt nära varandra. Jag skulle nog vilja påstå att vi kommit varandra väldigt nära men visst har vi perioder när det är tufft. Om ni pratar och kanske försöker lägga energi på att hitta tillbaka till varandra kanske det går att lösa <3 Kram
Det hände mig med. Förmodligen redan med första barnet, (4st) Jag blev klippt eftersom det var sätesbjudning. Efter det så har jag haft problem med svår IBS med diaréer och måste hitta en toa direkt så jag vågade knappt gå utanför dörren.
Läkaren trodde inte på det jag sade utan kränkte mig. Jag har levt rätt isolerad sedan, nu har jag stomi, men det beror på att jag fick tjocktarmsfickor som blev inflammerade så tarmen gick sönder. Vid en kontraströntgen kände läkaren i ändtarmen och ringmuskeln fungerar inte fram emot slidan. Jag har alltså lidit i 40 år innan jag fick veta orsaken. Gissa om jag är förbannad! Skulle framförallt vilja anmäla läkaren på VC som kränkte mig så illa men det är ju för sent nu.
40 år av lidande?! Jag vet inte vad jag ska säga <3 Då känns mina futtiga fem år som en piss i Mississippi!
Hur känns det med stomi då? Lättnad eller känns det jobbigt?
Det är fruktansvärt att en läkare kan behandla sin patient på det sättet och jag förstår att du önskar att du kunde anmäla. Det är inte underligt om många av oss lider psykiskt eftersom behandlingen vi tvingas ta emot ofta inte är den bästa. Kram
Hej! Vi har pratats vid tidigare, men jag skriver ändå!
Jag sprack också totalt vid förlossningen för snart 3 år sedan. Fick en sfinkterruptur grad 4 och sprack 7 cm upp i tarmväggen. De skickade mig på operation efteråt eftersom jag hade spruckit ”inte mer än vad de kunde sy” men ingen sa hur mycket. Ca 1 månad efter förlossningen kontaktade jag vården för jag misstänkte att jag läckte bajs genom slidan. Jag hhar en rektovaginal fistel som än idag inte är läkt, så jag har fortfarande problem med att läcka bajs genom slidan, smärtor och infektioner. Väntetiderna är brutala, väntade 8 månader på första operationen och 14 på nästa. Nu fick jag vänta 5 månader på en undersökning så vågar inte tänka på när jag får nästa operation. Sfinkterrupturen fixades direkt på första operationen och har inte haft problem av den. Vad jag vet iallafall, för ingen har berättat för mig att jag har haft en sfinkterruptur! Fick läsa allt på mina vårdkontakter.
Idag kämpar jag mot depression och försöker klara av vardagen. Men 3 år av detta helvete och vara obetydlig inom vården, det är inte lätt!
Fy fan för nonchalans och förminskande! Jag vet ju din historia och har som du vet följt dig genom media <3 Skillnaden för oss två är att jag har fått hjälp och inte behvt kämpa speciellt mycket för att bli hörd. Jag fick vänta 7 månader på min andra operation och där i början var väntetiden rysligt lång. Jag upplevde det som jäkligt påfrestande rent psykiskt… att bara vänta…
Nu för tiden har kötiden kortats ner otroligt mycket MEN nu är jag också drivande. Jag ringer ofta och stöter på, bokar telefontider med kirurgen och driver på dem att planera in mig. Jag misstänker att det är därför jag int längre behöver vänta 6-12 månader mellan ingreppen…
Det är skandal att så många av oss får knapphändig och bristfällig information, att vi måste tjata oss till sanningen om vad som hänt med våra underliv. Detta är något som absolut måste förbättras, vi har rätt att få veta vad som hänt och vad vi kan vara extra uppmärksamma på!
Kram
Hej! Jag följer din resa och tycker du är fantastisk som berättar. Jag vet inte om min historia kan va intressant för dig, men berättar så kort det går så du får ett hum om mina skador. Födde barn 2 2013 med komplikationen skulderdystoci . Så jag blev itusliten. Fick sfinkter grad 4 och grönska djupt in. Även slemhinnan vid urinröret fick sig en reva. Jag hade stor graviditet, stor bebis4,7 kg och är kort samt gick över tiden. Mitt team var dock fantastiskt och räddade mitt och barnets liv. Hon var kliniskt död när de fick ut henne, men de fick henne tillbaka. Klarade sig utan syrebrist, med blåmärken och bruten klavikel. Jag sövdes och opererades av kirurg. Ett stjärnjobb???? När de tog ut henne gick läkaren in med två händer och bm böjde bak och upp mina ben, och utförde kraftigt tryck mot magen samtidigt som läkaren svepte runt bebis arm och bröt klavikeln för att få loss skuldran. Jag har svårt att prata om den delen då det var en kombination av livräddning lättnad och vidrigt övergrepp. Men vi lever och jag är ok idag. Jag fick även en kraftig diastas som jag opererade i april så mycket av mina dubbelbesvär är borta. Typ hostpinkapådig, kramp i tarmar och fruktansvärda smärtor vid gasbildning ochvryggsmärtor. Jag har fortfarande smärtor i ändtarm ibland, och har ett bakre framfall som dock gått tillbaka pga intensiv bäckenbottenträning ( (som är mycket lättare att göra när magmuskeln är hel) och min perineum är lite kort pga stygn som gick upp. Jag kan dock bajsa jättebra nu, och håller tätt. Jag kan ha mjukt penetrerande sex utan smärta och har väldigt bra knipfunktion. När jag varit på min sista diastaskontroll ( deltar i en studie) ska jag till vulvaklinik och böckenbottencentrum för att kolla upp mitt fall samt ev korrigera min korta perineum som är besvärande ibland vid bajsning och att pruttar åker in i slidan. Jag är en extrempatient som fått mycket bra hjälp, och har en galet stark kropp som tål mycket stryk och läker fort.
Det blev lite långt, men du vet ju som sagt hur långt det kan bli ❤️
Så skönt att höra att du fått bra hjälp, tyvärr verkar det vara ett genomgående tema att många inte varit lika lyckligt lottade.
Jag kan inte begripa vilken upplevelse det ska ha varit under förlossningen! Som du däremot skriver får man vara glad och tacksam åt att ni klarade livet båda två men det förändrar samtidigt inte det faktum om att det var en fruktansvärd upplevelse. Kram <3
Jag har fött två barn relativt tätt. Första barnet togs med sugklocka och jag vet att jag syddes. Ingen info om hur stor skadan var eller vad jag kunde förvänta mig. Jag var ganska traumatiserad efter en tuff förlossning och behövde bearbeta den, underlivet kopplade jag bort i stort sett. Det jag kunde känns av var som ett skav ibland när jag satt. Visade sig att det var ihoplappat rätt knapphändigt…
Förlossning nr 2 avslutades på en förlossningspall, djävulens påfund men jag visste inte bättre. Sprack och syddes, ingen information den här gången heller. Vid efterkontrollen hos barnmorskan tyckte hon att jag behövde öva mer knip. Försökte förklara att det inte gick att hitta musklerna men det ville hon inte lyssna på först. Till slut insåg hon iallafall att jag faktiskt inte kunde knipa, fick remiss vidare.
Fick äran att träffa ett riktigt, ursäkta språket, präktarsel till gynekolog. Han beskrev mig lite nonchalant som en kastrull utan botten, tack för den självförtroendehöjaren! Det visade sig att jag har nervskador som gjort att jag förlorat i princip all känsel invändigt samt att jag inte direkt hade någon vävnad kvar invärtes i perineum.
Jag är nu opererad två gånger, fortfarande ingen känsel, kan inte knipa men beskrivs iallafall inte som en kastrull utan botten.
Ärligt så har jag liksom kapat av mitt underliv, jag orkar sol inte riktigt bry mig sorgligt nog för det känns som att jag bara varit besvärlig inom vården hittills och attityden har varit lite som: du har fött barn, vad hade du förväntat dig?
Tyvärr verkar många bemötas på liknande sätt som du beskriver. Det är tragiskt och högst beklagligt. Nonchalans och en mentalitet där knipövning delas ut som ”recept”. Iallafall är det så jag upplever att många kvinnor beskriver situationen.
Jag önskar så att du orkade söka hjälp hos någon som verkligen kan hjälpa dig.
Kram
Hej!
Jag sprack även jag grad 4, blivit op 3 ggr och har oxå en lång historia… Du får gärna höra av dig till mig:-)
Gärna på mobil blir lättare att förmedla tycker jag.. Har även kontaktat LÖF ang skadan.
Så trist att behöva gå igenom sånt här, styrke kramar till dig…/Bruske
Mobil nr 070- 4409897
Ps hör gärna av dig på det sätt som känns bäst för dig!
Hej Bruske.
Verkar som att många av oss med sfinkterrupturer tvingas gå igenom flertalet operation.När anmälde du till LÖF och har du hört något från dem?
Fick en total sfinkterruptur grad 4 i juli 2014. Detta var min andra förlossning och min första förlossning startade i v 28+0. En lite flicka på 1123 g kom ut och efteråt väntade sju långa veckor på neo innan vi äntligen fick komma hem. Under min andra graviditet gick jag på spec mödravård från v. 16 och sjukskriven tre månader innan bf. I ett samtal med min bm innan förlossningen var min högsta önskan att få komma hem med detta barn så snabbt som möjligt då jag inte fick hem min förstfödde förrän efter sju veckor.
Graviditeten blev fullbordad och natten till v 39+6 går mitt vatten och vi åker in till SöS och är inne kring halv fem. Bm undersöker mig och hela värkarbetet fortlöper väldigt bra. Tills jag är öppen 10 cm och bm undersöker mig igen. Hon vill tillkalla läkare för UL och misstänkt sätesbjudning. Läkaren konstaterar att barnet ligger i säte och ger mig ett val; akut KS el vagnial förlossning. Min spontana känsla (hög på lustgas) var inte KS: det blev snabb vaginal förlossning i säte och… skadan som ett brev på posten. Operation två timmar senare och återigen blev jag ryckt från mitt barn, i tre timmar. Fick ingen info om skadan förrän ca 36 h efter förlossningen och då via foldern om sfinkterruptur. Haft mycket problem, ny operation två mån efter förlossning och (efter att jag suttit och gråtit på en läkares kontor och fick hennes direktnummer). Min son är nu snart 2,5 år och jag har fortfarande problem. Är på besök på sjukhuset med jämna mellanrum, gör ner mig fortfarande… hemskt att vi ska behöva gå igenom detta! Är sugen på en trea men oroar mig för graviditet och ev KS.
Vi är många som har problem med att göra ner oss och det känns spontant som att många som råkat ut för en sfinkterruptur även drabbas av avföringsinkontinens. Det är åt helvete att vi ska tvingas anpassa oss till ett liv med läckage där bak. Vi anpassar oss och vi överlever. Så ska det inte behöva vara.
Jag hoppas att du kan få hjälp med dina problem och att du så småningom kanske vågar börja planera inför ett till syskon <3
Idag får jag väl säga att jag är glad åt min stomi för jag slipper iaf vara rädd för bajs i brallan. Jaga trodde faktiskt inte att sytomi skulle vara något jag skulle kunna vara glad och tacksam för men när man är van att vakta vad man äter, vad man gör efter man ätit, hur långt det är till närmsta toalett mm, då är det en befrielse att avföringen kan komma när som helst och landa tryggt i en påse.
Jag sprack oxå, grad 3 o 2/3 av ändtarmen gick sönder. Men har haft tur. Berättar gärna mer på mail om du vill.
Det får du gärna göra Anna <3
[email protected]
Jag tänkte precis som du, det händer inte mig, skador vill jag inte läsa om. Jag hade bestämt mig för att få en bra förlossning!
Det lyckades delvis, vi fick bra barnmorskor som lyssnade på mig och fick mig att känna att jag verkligen gjorde nåt bra när vår son föddes för snart 4 år sen.
Vattnet gick plötsligt en söndagmorgon efter att jag sovit dåligt på natten och känt mig lite konstig. Vi åkte till förlossningen på kontroll och fick åka hem och vänta på värkar. På kvällen var vi båda spända och hade svårt att somna så vi låg och tittade på film till midnatt, när vi stängde av tvn började jag känna av lite mensvärk. Det blev starkare och starkare under natten men jag lyckades sova några timmar iaf.
På morgonen när vi ätit frukost ändrades värkarna och det kändes att det började mer på riktigt, strax före lunchtid åkte vi in till förlossningen igen.
När vi kom in var kl 12.30 och jag var öppen 4-5 cm. Vi blev inskrivna och jag fick lustgas, efter en stund föreslog bm att jag skulle ta Eda och jag gick med op det. 14.30 hade den börjat verka och jag gick lite fram och tillbaka, en timme senare var jag öppen 10 cm och smärtan började bli otroligt jobbig igen. Satt på en pilatesboll och andandes lustgas ytterligare en timme innan jag fick edan påfylld.
17.30 började värkarna avta och jag fick värkförstärkande dropp.
Bm kom in lite då och då och kollade att allt gick bra, vi väntade och väntade på krystvärkar som aldrig kom. Kl 00.00 kom bm in och sa att nu behöver bebisen komma ut, du får försöka krysta utan lrystvärkar ( jag kände fortfarande inget tryck neråt och längtade efter att känna mig bajsnödig, som bm jade sagt att det känns när bebis kommer ner i bäckenet) Jag provade att stå på knä och krysta och stt krysta i gynställning men det hände absolut ingenting.
00.30 kom det in en läkare och gav mig bedövning i bäckenbotten, klippte snett åt vänster i min slida och satte en sugklocka. 11 min och 5 drag/krystningar med yttre press senare var vår son född.
De kommande 36 timmarna är otroligt dimmiga. Jag minns att Alfred var helt blå och låg på mitt bröst och flämtade utan att lyckas skrika ordentligt samtidigt som bm satt och petade i mitt underliv.
Nån gick ut med Alfred och Daniel följde med, när de kom tillbaka var Alfred alldeles rosa och andades mer normalt.
Efter ett par timmar fick vi veta att jag behövde sys på operation men att det skulle fp vänta till morgonen när det skulle komma en läkare som var bättre på att sy. Daniel fick ta Alfred och lägga sig i sackosäcken och jag låg kvar i förlossningssängen över natten.
9.30 på förmiddagen rullades jag in på op, tack vare att jag hade Eda-slangen i ryggen slapp jag bli sövd.
11.45 kom jag tillbaka till förlosningsrummet och en timme senare fick vi åka upp till BB. Jag mådde dåligt på eftermiddagen och fick morfin mot smärtan.
Dagen efter det konstaterades att mitt hb låg på 64 och jag fick 2 enheter blod.
Efter det mådde jag ganska bra, luckades med hjälp ta mig ut sängen och in i duschen. Visst hade jag ont men jag överlevde på alvedon och Ipren, vi stannade på BB 4 dar och åkte sen hem.
Det här är snart 4 år sen, jag kan fortf inte hålla pruttar men jag har vant mig vid det och får lite ont av att ha sex för det mesta.
Om 5 veckor ska vårt andra barn födas med planerat snitt och tre månader efter det ska jag få hjälp att träna min rimgmuskel med elstimulans. Har jag tur så kanske jag kan fp ordning på mina pruttar efter det????
Den här graviditeten har jag oroat mig otroligt mkt för hur jag ska må efter snittet och känt mig fruktansvärt misslyckad för att kg inte kan föda vaginalt igen. Jag har fått gå igenom min förlossningsjournal med bm och fått veta att det bara var otur att jag sprack så mkt, men jsg kan inte låta bli att undra varför man väljer sugklocka när bebisen ligger så högt upp i förlossningskanalen istället för akutsnitt. Och varför klipptes jag? Jag sprack både från klipppet och rakt bakåt så min yttre sfinkter gick av på två ställen och slets sönder där emellan.
Mina problem att hålla gaser beror antagligen på att jag har så mkt ärrvävnad på sfinktern.
Mina problem är ju ganska små men jag oroar mig ofta för hur det ska bli när jag blir äldre, kommer jag att bajsa på mig då? Eller kommer det vara såhär resten av livet? Det kan jag absolut leva med även om jag skulle bli jätteglad om jag lyckas träna bort mina problem.
Har även varit deprimerad sedan ganska tidigt i graviditeten. Depressionen utlöstes definitivt av att jag oroade mig för kommande förlossning och jag känner mig inte trygg med KS. Tack vare min bm går jag nu hos en psykolog och familjeläkaren har sjukskrivit en månad åt gången sen i mitten av augusti, vid vårt första möte förklarade han att man inte skriver ut antidepressiva till gravida och efter det har han inte ställt en enda fråga om hur jag mår. Bara suckat och förlängt sjukskrivningen när jag har vart där..
Psykisk ohälsa bland förlossningsskadade verkar inte vara speciellt ovanligt och när man läser allas historier så förstår man varför. Det är inte lätt och vi tvingas genomlida tuffa behandlingar, nonchalans och dåliga attityder. Tragiskt att man får den reaktionen av sin läkare och man önskar ju så mycket att man hade ork, energi och modet att sätta ner foten och ifrågasätta! En kan ju fundera på varför han inte frågar hur du mår…
Kram <3
Nu är jag ingen läkare men jag kan verkligen inte förstå varför man inte snittade dig när det blev så bråttom!
Det är helt sjukt egentligen vad vi vänjer oss vid… Gå omkring och läcka pruttar… Något som faktiskt blir en vardag för många av oss! Vi vänjer oss vid det mesta och det är nog kanske en överlevnadsgrej. Jag blir ibland lite förvånad när jag berättar för andra hur jag levt under vissa perioder efter förlossningen. Då, när jag ser deras reaktioner och jag förstår att det är fan inte normalt, då kan jag bli skitledsen men annars tänker jag inte så mycket på det. Man anpassar sig helt enkelt och det ska vi ju egentligen inte behöva göra <3
Hej
Jag tror att de inte snittade var på grund av att hon var tillräckligt öppen och att det alltid är bättre att föda vaginalt. Var med om liknande för 5 veckor sedan men hade tur och sprack bara en 2a.
Jag hade svår havandeskapsförgiftning och hellp och hade så dåliga värden att snitt inte var aktuellt. Var öppen 10 cm men inga krystvärkar och han var inte långt ner heller, när det blev bråttom. Blev sugklocka som de sedan släppte vid sista krystningen så på den kunde jag tydligen krysta ut honom själv.
Jag har en dålig upplevelse av förlossningen då jag var så sjuk men jag måste ändå säga att personalen har varit super. Förlossningsläkaren som förlöste mig gick igenom förlossningen med mig på BB och det var även hon som sydde. Det var gränsfall till att det spruckit genom väggen till ringmuskeln (?) så hon testade min muskel och gjorde även kontroll med ultraljud vilket kändes jättebra. Känns ändå bra att utvecklingen för kontroller går framåt och att mer och mer kontroller blir standard.
De frågade även på BB om jag ville ha hjälp av en psykolog vilket också är väldigt tacksamt.
Så skönt att höra att du fått bra hjälp och att du hade bra personal med dig! Förhoppningsvis är det åt det hållet hela landet är på väg, att alla ska få bra information och kunna känna sig trygga i händerna på förlossningspersonalen <3
Min förlossning började med att vattnet gick vid 22 kvällen innan bf. Inom en timme hade jag värkar som varade en minut och var max tre minuter emellan. Vid 01 hade jag så ont att vi åkte in. Var bara öppen någon centimeter men hade så ont och så pass långt mellan hem och sjukhus att vi fick stanna. Efter någon timme när jag inte öppnat mig mer fick jag smärtstillande och en sovdos. Kunde slumra lite mellan värkarna i ett par timmar. Sen gjorde det för ont igen. Var så smärtpåverkad, trots att jag profylaxandades rätt enligt bm, att hon rekommenderade eda. Läkaren kom och la edan. Hade initialt lite lindring, men snart gjorde det lika ont igen. Jag upptäckte efter någon timme att jag blödde från där slangen till edan satt. Bm ringde läkaren som sa att det nog inte var någon fara. Under tiden sög jag i mig lustgas för kung och fosterland för att inte hoppa från balkongen pga smärtan. Bm konstaterade att jag öppnade mig sakta och att värkintervallerna gick ner så värkstimulerande dropp sattes. Efter några timmar tyckte bm att det gått för sakta trots droppet så hon berättade att de pratat om att antingen stänga droppet och låta mig vila några timmar eller att prova att skruva upp det lite. Visade sig att hon skruvat upp det väldigt mycket- öppnade mig från 4 cm till 9 cm på 20 minuter. Kan bara säga att det kändes. .. Efter ytterligare någon timme började krystvärkarna. Fick ändra ställning hit och dit. Men efter 2 timmar hade bebisen fortfarande inte kommit ner. De valde då att sätta sugklocka. Läkaren valde att inte klippa och att dra 6 gånger. Under tiden vrålade jag åt dem att sluta eller åtminstone pausa (bm pressade mina knän mot magen medan jag låg på rygg). Kändes verkligen att jag går sönder. När bebisen väl var ute var jag bara glad över att det var över. Tittade inte på bebisen och det dröjde innan jag frågade efter kön. Fick ett vresigt ”titta själv” som svar. Läkaren valde att sy mig inne på förlossningsrummet. Fick veta att jag fått en sfinkterruptur, svårt att säga hur mycket av muskeln som var av då jag var så svullen.
Så mycket som var fel: barnmorskan var knappt inne på rummet och när hon var där pratade hon knappt med mig, trots att jag var förstföderska. Journalen är ofullständig och ändrad- står att jag krystade i 1, 5 timme och att edan hade god effekt. Fick inget post partum-samtal på BB, bara en lapp om att jag skulle undvika förstoppning och vilka läkemedel jag kunde ta. Min bm på mvc fick jaga dem för att de skulle ringa upp mig efteråt och gå igenom förlossningen. Läkaren som satte klockan sa att jag hade tur- den bästa på det sjukhuset att laga sådana skador jobbade den dagen. Som om det ska göra någon skillnad mellan vem som jobbar just den dagen. Jag fick ligga med krystvärkar så länge- tryck på vävnader gör att de svullnar, svullna vävnader är sköra och oelastiska. Inget klipp trots att intrumentell förlossning är en riskfaktor för bristningar.
Vet inte om själva skadan eller hur de behandlade mig är värst. Har redan ångest inför ett eventuellt syskon- om de kunde behandla mig som en del av inredningen och att edan inte fungerade kan de göra det igen. Vill inte spricka igen men hur vågar jag välja ks om inte edan tar?
Ja herre gud vilken upplevelse! Jag förstår att du har ångest inför ett eventuellt syskon, jag har känt precis likadant men till slut tog längtan efter ett syskon över och nu ser jag framemot den dagen det blir aktuellt. Dock känns det som att jag behöver en himla massa planering och möten för att kunna känna mig trygg.
Förhoppningsvis kan du också känna så en dag. Hur länge är det sedan din förlossning?
Det är fruktansvärt att man kan behandla en födande kvinna på det sättet. Borde inte kunna ske och personalen borde få en varning. Har du gjort någon anmälan till IVO?
Kram
Hej ! Jag blev gravid när jag var 21 år gammal lyckan var total . Jag har en ovanlig muskel och bindvävs sjukdom ((EDS) jag förklarade min rädsla för förlossningen med tanke på min sjukdom, sår läker sämre, risk för fula ärr , dålig uthållighet i muskler medmera. Jag gick över tiden 14 dagar tillslut fick jah en igångsättning, cytotek , hinnsvepning och till sist värkstimulerande dropp. 3 dygnet på förlossningen var det på gång men jah var helt slut i kroppen efter att ha kämpat nästan 3 dygn , min son fastnade i mitt bäcken, tillslut kom sugklockan fram , första gången släppte den och då uppmärksammades det på ctg att min son inte mådde bra . Sugklockan sattes igen och ut kom han tillslut blå med kraftig syrebrist och ett stort sår i bakhuvudet barnteamet tog honom direkt . Det sas att jah var lite trasig inte mer än så förns en krirug kommer in i rummet med en cykelhjälm under armen och talar om att han ska operera mig . Var i sån chock precis som min sambo att jah bara sa okej . När jah vaknade efter operationen fick jag höra att jah fått en sfinkterruptur grad 4 och en tecknad bild på hur det såg ut . Jag fick även kommentaren att äsche nästa gång får du ju kejsarsnitt jag var 21 år då. Idag 2 år senare har jah gjort 2 ingrepp , väntar på ett 3 e . Jag har problem med inkontinens, hålla gaser och har en lång bit kvar fysiskt och psykiskt. Kort sammanfattat. Jag läser dina inlägg ofta .
Åh Malin, det gör ont i mitt hjärta. Så ung och sådana problem, jag lider med dig. Det är inte lätt att leva med inkontinens, både urin- och avföringsinkontinens är sjukt jobbigt. Jag vet precis hur du har det. Att inte kunna hålla gaser är heller ingen lek. Eller att försöka nypa ihop skinkorna när man rusar till toaletten och hoppas på att hinna fram innan det kommer i brallan. Jag är ju dock drygt 30 år och när jag var i din ålder hade jag inte en tanke på att livet kunde bli såhär.
Stomin är bra eftersom jag inte behöver vara rädd att bajsa ner mig men däremot är den ännu värre med gaser. Ibland kommer gasen som små puffar bara men oftast låter det ganska mycket, det är högljudda pruttar ganska ofta. När jag läckte gaser hördes det oftast inte, iallafall inte om jag satt ner för då dämpades ljudet men nu när pruttarna kommer från magen hörs dom ganska tydligt.
Vad säger läkarna om din inkontinens, får du hjälp med det?
Jag blir inte trodd, men du är så ung ?! Gör du dina knipövningar?! Är det svar jag får…… jag ska få göra en undersökning av sektum med kamra hos kirurgen. Men varje gång jag får hem kallelsen får jag sån panik så jag bryter ihop helt och avbokar. Vet inte hur många gånger jag gjort det nu.
Vet du, jag förstår dig. Det är inte någon dans på rosor innan en sådan undersökning och man gruvar så in i bomben. Jag vet precis hur du känner dig. Första gången jag gjorde ett analt ultraljud hade jag bara en tid på hälsocentralen för undersökning och under undersökningen sa läkaren: Vi måste gå vidare till gynrummet för ett analt ultraljud. Jag ville bara dö, lägga benen på ryggen och springa fort som fan därifrån. Fördelen var att jag aldrig hann springa min väg utan det var bara genomföra.. och tur var väl det för några timmar senare låg jag nersövd på ett operationsbord… Hade jag inte gjort undersökningen just då kanske jag inte hade kommit till kirurgen i tid.. och kanske hade jag inte klarat mig med livet i behåll…
Jag har gjort otaliga liknande undersökningar. Rektoskopi, analt ultraljud mm mm… och idag tycker jag inte längre att det är så farligt. I morgon ska jag flyga ner till Uppsala, typ 100 mil enkel väg för en rektoskopi och jag tänker inte speciellt mycket på det. Jag vet att det är lite obehagligt med en sak uppkörd där bak men det är inte längre något som jag mår dåligt för. Man vänjer sig konstigt nog.
Boka undersökningen, ta mod till dig. Personalen är väldigt professionell och de lyssnar på dig. Berätta när du kommer till undersökningen hur du känner så kommer de att vara ditt stöd. Du klarar det!
Jag sprack från Ystad till Haparanda med. Blev opererad direkt efter. Aldrig utskriven från BB av en läkare då det var kaos på förlossningen(?) Så han skulle ringa samma vecka, lämnade BB en måndag men ingen ringde.
Var extremt jobbigt dagarna efteråt med bajseriet. Fick kissa länge i en mugg och spola ner eller i duschen… Fick åka in akut för att jag varken kunde stå, sitta, gå eller ligga ner. Gynundersökning på akuten var inte att tänka på då det inte gick att röra mig där nere utan att jag skrek från tårna. Så blev sövd och dom tog bort ett stygn, var som natt och dag!
Nu nästan ett år efter förlossningen har jag fått problem med avföringsläckage och att hålla gaser. Ska boka en tid på gyn för att undersöka skadan efter som ingen riktigt har kollat hur det såg ut mer än någon vecka efter förlossningen. Men allt med undersökningar osv har gett min sån ångest så grämer mig för att ringa bara…
Så tråkigt att höra.
Jag förstår att du har ångest för att genomgå en undersökning men jag lovar att det kommer kännas bättre när undersökningen väl är gjord. Jag tyckte att det var väldigt väldigt jobbigt i början med alla undersökningar av bakdelen men det komiska i kråksången är att man vänjer sig. Tragiskt egentligen att det kan bli vardag att låta någon undersöka rumpan men idag humpar jag upp röven som om det vore det mest naturliga i världen!
Boka tiden och få det gjort, du kommer inte att ångra dig! Kram <3
Jag tror paniken sitter i att jag egentligen redan vet att en operation till behövs men jag är rädd för att det ännu en gång ska bli fel. Men jag ska samla mod. Ja att det ska behövas göras så många gånger så det känns som det mest naturliga är egentligen helt sjukt. Jag läser dina inlägg och blir på riktigt ledsen , men även beundrar jag dig, för att du verkligen berättar , och på något sätt för talan även för oss andra som kanske står i bakgrunden och inte riktigt vågar än tänker speciellt på ett inlägg du skrev herromdagen om att man svarar det gick bra istället för hur det egentligen gick . det är skönt att kunna prata med någon som inte svarar ” men du som är så ung , det läker ” . Kram och tack!
Jo det var lite obehagligt i början att vara så otroligt personlig och lämna ut mig så som jag gör men samtidigt känns det så värt det. Samtidigt som bloggen vblir ett sätt för mig att bearbeta allt som händer så tänker jag att jag även kan hjälpa andra som är i liknande situation. Två flugor i en smäll med andra ord 🙂
Jag brukar ju skämta om att alla kirurger på Sunderby Sjukhus skulle känna igen mig även om de bara såg min rumpa. Ibland när jag ska göra något som känns lite jobbigt så brukar jag se framför mig att tio personer står på rad med putande nakna rumpor (man ser alltså bara röven och inget annat av kroppen) och sedan ser jag kirurg efter kirurg peka min min stjärt och säga: Jamen JA, det DÄR (pekar på mig) är garanterat Hanna! Sedan fnissar jag lite för mig själv eftersom jag vet att den här halvsjuka liknelsen faktiskt nog är sann.. Hahaha 🙂 Tänk på det du också så kanske det hjälper dig att fnissa när du väl tar mod till dig och gör undersökningen! 🙂 Man måste våga skämta ibland också, det tycker jag är viktigt!
Du klarar det här! Kram