En tankeställare
Att lära sig hantera alla känslor och händelser
Igår såg jag en kvinna som var väldigt orolig, jag kunde inte sluta tänka på henne och jag tyckte så synd om henne. Hon grät när de skjutsade iväg henne mot operation och senare under dagen när jag såg henne efter operationen var hon fortfarande ledsen. Jag ville så gärna sätta mig bredvid henne, ta hennes hand och bara prata lite med henne… Tyvärr är det inte så lätt när man själv är nyvaken efter en operation och inte riktigt på topp.
Den ledsna kvinnan fick mig verkligen att tänka på hur jag hanterar varje operation, visst har jag varit rädd och orolig men jag har ännu aldrig känt mig så ledsen som jag tror att hon var. Jag funderade lite på varför jag aldrig själv reagerat så och jag tror att det beror på att jag aldrig riktigt, där i början, förstod vad som hände. Allt gick i rasande tempo och operationerna avlöste varandra. Det blev fort vardag för mig.
Nu har jag däremot tagit beslutet att söka professionell hjälp och jag har bett om en remiss till en kurator. Jag tror att det kan vara bra för mig att få fler redskap till att hantera allt som hänt under de senaste fyra åren men också för att lättare hantera den fortsatta resa jag har framför mig.
Att se denna ledsna kvinna kastade mig av karusellen så att säga och det gav mig en rejäl tankeställare. När jag blir frisk tror jag minsann att jag ska börja jobba lite ideellt som typ ”medmänniska” eller något liknande, måste garanterat kolla upp om det finns något sådant man kan göra.
Trevlig lördag! Kram <3
Fina, fina du. Önskar dej lycka till och hoppas du får vara frisk och må bra länge, länge. Till mej och till kyrkans värld kan man komma och vara medmänniska. Kom till mej på vuxen-barn och hälsa på oss någon dag. Ta med lilla flickan din och kom. Vi sjunger, pratar, skrattar, umgås, fikar och pysslar. Välkommen
Tack det ska jag göra 🙂 <3
Tänker på dig!❤️
<3
Tänker på dig ❤️
<3
Så klokt och fint skrivet. Har själv varit i den tjejens situation under mina första operationer, psyket hängde liksom inte riktigt med och jag var så rädd, så rädd för narkosen och det onda. Nu är jag det inte längre. Det är lite som du säger, man vänjer sig och blir härdad. Jag har alltid avskytt sjukhus,men skulle också gärna ställa upp ideellt som medmänniska på något sätt. Så ofta som jag tänkt på hur mycket det skulle vara värt att bara få prata en stund med någon som faktiskt har tid att lägga på det. Det vore guld med såna medmänniskor på sjukhusens avdelningar.
Jaaaaa visst vore det underbart! Kanske nåt man ska satsa på 😉