EN VILJA AV STÅL
Vår lilla tjej är fantastisk på många sätt och vis. Jag är helt fascinerad över hur hon bemöter nya människor. Öppen, glad och surrar nästan öronen av dem! Idag när Erica och barnen kom sprang hon runt huset för att möta upp dem och började surra som att de träffats flera gånger tidigare. Jag blir varm i hjärtat när jag ser hennes sociala förmåga. Så väldigt olik mitt 4-5 åriga jag (som gärna lekte själv och var ganska blyg, hehe det kan man inte tro idag).
En annan sida som hon har, den lilla damen, är en vilja av stål och en sällan skådad envishet. Jag skyller det på hennes farfar men sanningen är nog att hon ärvt mycket av det från mig. Det kan göra mig både gråtfärdig, gråhårig och glad på samma gång.
Glad för att jag i dagens samhälle gärna ser att hon växer upp och vågar gå sin egen väg. Att hon vågar säga ifrån och inte tolererar att bli trampad på (samtidigt vill vi naturligtvis inte att hon blir någon sorts översittare/mobbare). Gråtfärdig och gråhårig blir jag när det alltid ska diskuteras istället för att acceptera ett nej, hon kommer att bli en grym debattör. Vi har testat allt som pedagogerna föreslagit men än så länge blir det kamp om en hel del i vardagen. Allt från att man måste borsta tänderna (testat borsta på en 4-åring som vägrar öppna munnen?) till att man inte kan smita iväg på egen hand under en utflykt. Vi försöker alltid vara konsekventa så förhoppningsvis blir det bättre snart, jag hoppas på det iallafall 😉 Det är som att hon bestämmer sig för att göra precis tvärt emot vad vi säger, ibland kan man lite pedagogiskt lyckas ”lura” henne men blir man arg eller på dåligt humör så kommer man absolut ingen vart! Och hur lätt är det att hålla huvudet kallt, ibland blir man arg och då når man inte fram helt enkelt.
En kombo av trots och stor egen vilja spetsat med en enorm envishet sammanfattar vår lilla donna ganska bra!
Känns det igen hemma hos dig? 🙂