Ett högt skri av ren frustration

Operation nr 21

Opererades tidigt i morse och som vanligt efter nedsövning och ingrepp känns kroppen trött och slö, smärtan i princip outhärdlig och humöret dippar.

Ingreppet i sig gick fint men kirurgen kunde snabbt konstatera att hålet i tarmen fortfarande finns kvar, det betyder alltså att Uppsalas lagningsförsök misslyckats. Idag har jag fått ny dräneringstråd och på måndag ska jag ringa Uppsala för att höra hur och när vi går vidare.

Av detta har jag lärt mig att inte tvivla på mina instinkter och att alltid lita på mina känslor runt min egen kropp för hur det än är så känner jag min kropp väldigt bra vid det här laget.

Pre-op (före operation)

Jag måste erkänna att jag verkligen hoppades att kirurgen skulle säga: Goda nyheter! Jag hittar inget konstigt i tarmen utan allt ser helt och fint ut. Känslan när hon istället berättade att hålet finns kvar och att hon satt ny dräneringstråd, inte alls roligt att höra…

Jag ville bara springa därifrån, låsa in mig och skrika ut min frustration.

Post-op (efter operation)

Drygt 4 år, 21 operationer och så förbannat ont under så lång tid. Så många händelser som tär på mig som personen, på hela min familj och på mitt psyke.. Jag önskar att detta kunde få ett slut. Nu ska jag bryta ihop och sedan får vi se hur länge det tar innan jag, likt Fågel Fenix, reser mig ur askan ännu en gång och fortsätter min resa mot ett friskt liv.

Kram <3