Nu tänker jag berätta om ytterligare en jobbig händelse, det här inträffade i mitten av mars i år.
Jag hade varit in på en ”rutinoperation”, dvs nedsövning och kontroll av tarmen. Det var en måndag och nästan en vecka efter operationstillfället. Jag kände att något var fel så jag ringde kirurgen för att rådfråga. Jag fick en tid dagen efter, dvs tisdag, för att träffa kirurg och ta en titt på hur allt såg ut. Jag kände på mig att det inte stod rätt till så jag tog ledigt hela tisdagen och bad min kära far om skjuts in till Sunderbyn.
”Min” kirurg kastade ett öga på området och sa sedan: Det blir akutoperation, vänta här så ska vi lägga in dig.
Happ, det var det.. Operation några timmar senare men eftersom det var fullt på avdelningen fick jag ett rum på patienthotellet och skulle få åka hem redan dagen därpå. Great!
Ni kan ju gissa om det var någon därhemma som inte var så glad när mamma var tvungen stanna hos doktorn?! 😉
Morgonen efter mådde jag lite dåligt men så kan det ju vara ibland när man genomgått ett kirurgiskt ingrepp. Hade tid på kirurgmottagningen 9:30 så jag började knata i god tid från patienthotellet. Någonstans på vägen blev tillståndet sämre och jag tog mig nästan inte fram. Väl där kom sköterskorna rusande. Jag fick ligga ner, dricka saftsoppa och fick en macka med skinka på. Träffade kirurgen och efter det kände jag mig ganska pigg igen så när de frågade om jag ville åka rullstol tillbaka så skrattade jag och sa något i stil med: Nänä, mig går det minsann ingen nöd på..man är ju en hårding vet ni 😉
Pyttsan! Började promenaden tillbaka och om jag var dålig på vägen till kirurgen så var det en walk in the park i jämförelse med promenaden tillbaka! Var så dålig, jag hulkade och var på vippen till att kasta upp flera gånger, jag kände mig yr och alldeles vimmelkantig/svimfärdig. När jag kom till mitt rum förstod jag inte hur jag skulle öppna dörren. Nyckelkortet funkade men jag var så svag att jag inte orkade öppna… Intill dörren fanns en dörröppnare men hur mycket jag än tryckte på den så lyckades jag inte få upp dörrj*veln! Slutligen tog jag mig in, kräktes som en idiot och stupade i sängen. Kl 11 skulle mina föräldrar och dotter hämta mig, då skulle jag checka ut från patienthotellet. Strax efter 10 lyckades jag efter många om och men ringa efter personalen (fanns ingen larmknapp på sängen) så en sköterska kom med lite saft. Då hade jag dessutom fått feber.
Ytterligare en stund senare var jag ännu sämre. Jag försökte ringa sköterskan men jag kunde inte använda telefonen som fanns på rummet. Försökte använda min mobiltelefon men inte ens det kunde jag. DÅ förstod jag att jag var riktigt jävla dålig, jag förstod också att jag behövde hjälp och det NU!
Mitt sista hopp var att ta mig till badrummet för där visste jag att det fanns larmknapp så jag rullade av sängen och kröp/drog mig fram till badrummet och när jag väl hade lyckats trycka på knappen låg jag bara där på golvet…
Sköterskan kom, hjälpte mig till sängen och kollade febern som då blivit ännu högre. Sedan ringde hon akuten. I samma veva dök mina föräldrar och min dotter upp på rummet. De var med när sköterskorna kom och hämtade mig med bår. I full fart rullades jag genom källaren till akutmottagningen. Mina föräldrar och Selma fick ta en annan väg och skulle möta upp mig på akuten, Väl där kom det folk springandes från höger och vänster, jag rullades in på ett rum och där tog de prover. Allt gick så fort och minnet är inte det bästa men hips vips hade jag ett dropp, jag fick antibiotika intravenöst.
Jag rullades så småningom över till akutvårdsavdelningen (där blev jag kvar till lördag morgon). Någon gång under allt tumult så åkte mina föräldrar hem igen. Jag kommer aldrig att glömma känslan när vår fina lilla flicka vände sig om med tårar i ögonen för att följa med mormor och morfar hem, utan sin mamma. Hon försökte vara stark och kämpade mot gråten och det blev bara för mycket för mig. Så snart de hade lämnat rummet brast det för mig och tårarna sprutade. Det är fortfarande jobbigt att tänka tillbaka på…
I en vecka fick jag ligga på sjukhuset, jag fick byta avdelning från ava till kirurgen och där fick jag då ligga med antibiotika intravenöst. Så dålig som jag var just precis då har jag nog aldrig varit tidigare. Morfin och antibiotika var det som fick mig att klara vardagen och första tre dagarna känns som en dimma.
Därför åker jag hellre en gång för mycket till akuten! <3
Har tyvärr ingen bild från den här tiden men jag lovar att jag såg ut som ett spöke 😉 Bjuder istället på en bild från i lördags!
Herrejisses… Nog vet jag att du var dålig och riktigt yrslig när jag pratade med dig där efter virrvarret på akuten. Men så där! Stackars Lill-Semlan… Tragiskt med klippkort på akuten. Känner en till (Tilde) men hon ledde ligan innan du fick klippkort, nu är hon körd! =)
Bra du bloggar, finns säkert många där ute som är i samma sits, eller som precis börjar inse vilken sits de är i, och då kan de hitta dig och känna sig mindre ensamma. Om det nu går att känna sig mindre ensam i en sådan situation.
Kram//Storasyster
Vi får hoppas att Tilde varit färdigt på akuten 😉 Jag önskar och hoppas att jag kanske kan inspirera någon, så många som inte ens vågar be om hjälp förrän de inte längre har något val..