Att vara gravid och höra alla skräckhistorier.
Igår fick jag en kommentar på Instagram från en tjej som är gravid, absolut inte någon elak kommentar men ändå något som får mig att fundera lite extra på just min egen inblandning i att skapa förlossningsrädsla.
”Det är väl egentligen inte helt obefogat att människor tycker att du bidrar till en förlossningsrädsla som inte nödvändigtvis hade behövt finnas där från första början, därmed dock inte sagt att du gör fel i att berätta om dina upplevelser. Människor som kommenterat att du borde hålla tyst är högst troligt människor som blivit väldigt rädda av ditt övertygande sätt att berätta för omvärlden hur illa det kan gå under en förlossning. Hur illa det KAN gå förvandlas ganska lätt till hur illa det KOMMER att gå. Jag är beräknad med mitt första barn 10/6, alltså om ganska exakt en månad, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Rädd för att bli skadad, rädd för att inte få den hjälp jag borde fått, med mera. Denna rädsla har helt och hållet uppkommit som följd av andras berättelser, och andra drabbades sätt att mata mig med hur dålig förlossningsvården i Sverige är, hur de kommer missa att jag spruckit, hur jag kommer att bli inkontinent för resten av livet…
Jag var inte tidigare rädd, utan snarare förväntansfull och glädjefylld inför vad som komma skall. Nu är jag istället rädd. Samtidigt är jag tacksam för att jag vet. För att ni berättar. För att ni är öppna. Jag tycker att jag förtjänar att veta vad som kan hända mig under min förlossning. Jag skulle aldrig be er att sluta berätta och dela med er. Men jag kan till en viss gräns förstå vad människor menar när de skriver så.”
Vad säger du som är gravid?
Har jag någon gravid läsare som vill dela med sig av sina tankar? Det känns ju självklart skittråkigt att jag skrämmer er och det är inte alls det jag är ute efter. Så vad säger du som är gravid? Kommentera gärna 🙂 
Mina tankar.
Jag kan förstå att min personliga resa verkar hemsk och fasansfull MEN den gör också så mycket nytta! Jag önskar jag kunde dela med mig av alla fantastiska meddelanden, mail och samtal jag får från kvinnor som är tacksamma för att vi orkar och faktiskt vill dela med oss. Så många skadas varje år och så många lider i det tysta!
Däremot känns det självklart fruktansvärt tråkigt att jag med min öppenhet påverkar en gravid kvinna så negativt. Det är inte kul alls att jag har förvandlat den här kvinnans glädje och förväntan gentemot förlossningen till att istället bli något negativt. Jag antar att vi kan säga att detta tyvärr är myntets baksida.
Såhär lyder mitt svar.
”Jag kan förstå att den resa jag varit med om kan skrämma och bidra till en större rädsla och som mycket annat i livet känns det som en balansgång eller svår avvägning. Jag har mött så många kvinnor som inte vill eller vågar berätta om sina skador och så många som behöver talespersoner när de själva inte orkar eller vågar. För mig är min historia och den berättelsen som faktiskt utgör mitt liv en kamp både för mig själv men även för många andra.
Så länge statistiken ser ut som den gör behövs tyvärr min och andras röster. Människor som tycker att vi inte borde berätta bidrar tyvärr till de skamkänslor och den tabu som omgärdar den här typen av skador. Våra röster behövs för att bryta allt vad skam och tabu heter, för att få andra födande att våga ställa krav på sin förlossningsvård och för att få politiker och makthavare att förstå allvaret. Det jag skriver är inget som människor måste läsa. Läsning sker på egen risk, och den kan vara både läskig och stärkande på samma gång. Dessutom berättar jag min historia med lite självdistans och med en stor portion humor mellan varven och jag är en av få som faktiskt inte talar illa om själva förlossningen.
Viktigt att nämna är även att vi inte höjer våra röster för att skapa rädsla, vi höjer våra röster för er som ännu inte fött fram era barn. Vi blottlägger våra mest personliga och intima detaljer för att ni (och även vi själva) i framtiden ska få en trygg och säker förlossning med bra eftervård <3 ”
Här vill jag även tillägga att en av orsakerna till att jag personligen höjer min röst, och faktiskt den största anledningen till att jag startade den här bloggen, är just skammen och tabun. Jag vill bidra till att fler kvinnor vågar komma ut med sitt trasiga underliv och tyvärr blir det svårare när folk protesterar och tycker att vi ska vara tysta. Förlossningsskador är kanske inte något man tar upp under kafferepet med väninnorna, det känns lite awkvard att prata trasigt underliv, inkontinens och obehag/skamkänslor mitt i kaffet och kanelbullen liksom. DET vill jag ändra på! Tänk så underbart om det kunde kännas ”naturligt” att berätta om sina upplevelser men utan att samtidigt skrämma slag på varenda kotte, större öppenhet och fler berättelser kanske kan bidra till att skadorna minskar i det långa loppet 🙂
Detsamma gäller min stomi, jag har inga problem att visa upp den och även om det kan vara lite tabu så vägrar jag acceptera att begränsa mitt liv på grund av att jag har en påse på magen!
KRAM
Jag blir så himla förbannad när jag läser om att du anklagas för att sprida rädsla, som om det vore rädslan eller den rädda det är fel på! I själva verket är det ju helt rationellt att vara rädd när förlossningsvården och kvinnovården ser ut som den gör. Jag har också alltid varit rädd och läst jättemycket hemskt innan, men det gjorde tex så att jag googlade sjukhus som jobbar med perinealskydd, ett ord som alla gravida kvinnor borde få höra och lära sig innebörden av! Precis som man borde få statistik på skador och bestående men från alla sjukhus så att man kan ställa krav och välja. Nu vet jag inte om jag ändå bara hade tur, men på hudfinge där jag födde mitt barn fick jag en barnmorska och sköterska som jobbade som fan med perinealskyddet, HELA krystfasen höll de emot och la på handdukar, instruerade tydligt krystarbetet. Resultatet blev tre ytliga stygn och absolut inga bestående men. Så borde ALLA födande behandlas!
Jag håller med dig fullt ut! Själv hade jag aldrig hört talas om perinesalskydd förrän efter förlosdningen när jag jade förstått hur allvarlig skada jag fått och började googla..
Härligt att höra om din förlossning! Tycker att det är viktigt att även lyfta de förlossningar som fungerar så bra och där samarbetet mellan födande kvinna och förlösande barnmorska fungerar så fint! ❤️ Kram
Jag är gravid i v. 33 med mitt första barn och har varit förlossningsrädd sedan tonåren när jag insåg hur en förlossning går till och att jag kanske själv någon gång skulle behöva gå igenom en. Detta har gjort mig väldigt insatt i allt som kan hända, jag har läst på extremt mycket dessa år (jag är 31 nu).
Att jag hittade din blogg har varken gjort av eller till för min rädsla, jag visste redan att detta kunde hända. Snarare är jag positivt överraskad över att du upplever att du alltid blivit bra bemött (jag kommer också att föda inom NLL så det gör mig glad). Jag har läst SÅ många berättelser där så inte är fallet. Och som andra kommenterat, man väljer själv vad man vill ta del av, ingen tvingar någon att läsa. Men boten mot rädsla kan aldrig vara att gräva huvudet i sanden och låtsas att skador inte finns. Om man inte vet något om vilka skador som kan uppstå och hur man kan förebygga dem, kan man ju aldrig veta att det faktiskt finns en del att göra själv (ställa vissa krav och vara en ”besvärlig” patient osv). För mödravården kommer aldrig att informera dig om detta, jag har själv fått ta upp allt detta med min barnmorska och på föräldraträffarna har det inte varit ett ljud om t.ex. allvarliga bristningar. Och det är såklart en fråga om pengar i slutändan, som med all annan (kvinno)sjukvård. Det hade kostat så extremt mycket pengar om kvinnor insett hur vården ser ut och ställt de krav de BORDE ha laglig rätt att ställa. Men man ska tydligen stå ut med precis vad som helst som kvinna.
Jag har alltid varit inställd på att få kejsarsnitt. Ska på läkarsamtal idag och får se hur det går. Min största rädsla är allvarliga bristningar, men även smärtan och att barnet ska fastna och få syrebrist eller dylikt. Går jag inte därifrån med ett planerat snitt kommer det åtminstone att ha skrivits ett kontrakt där jag själv har rätt att avbryta förlossningen när jag vill, samt inte går med på att t.ex. sugklocka används (som mångdubblar riskerna för allvarliga bristningar). Och allt det här hade jag naturligtvis inte haft en aning om ifall jag inte läst på och informerat mig själv.
Det du gör är så väldigt bra och nödvändigt, fortsätt med det! Många kramar!
Tack för att du delar med dig Emma! Berätta gärna om hur det har gått på samtalet med läkaren 🙂 Om det blir några mer barn för oss så blir det med snitt eftersom jag själv inte längre har valet att föda vaginalt och jag är redan nu lite småpirrig inför det 😉
Ja, jag har haft turen att få kontakt med bra personal och jag har aldrig behövt skrika mig hes för att få hjälp och det är jag så tacksam över. jag tror inte att jag hade orkat hålla mig positiv och försöka leva ett så normalt liv som möjligt om lähet hade varit annorlunda. Det går hemskt mycket energi till att få hjälp för vissa kvinnor och de får kriga hårt för den hjälp de har rätt att få så jag hoppas innerligt att vi tillsammans kan åstadkomma förändringar 🙂
Lycka till med läkarbesöket nu och som sagt, berätta gärna mer när du har träffat läkaren! Kram
Det blev en förlossningsplan där förlossningen avbryts genast vid någon avvikelse eller när jag själv vill, av vilken anledning som helst. Ska på ett läkarbesök till, så jag hinner ändra mig om jag vill till ett planerat snitt. Men detta känns ganska ok hittills, makten ligger ju i mina händer och jag känner inte längre att jag behöver slåss för att få ett snitt. Jag har ju läst många berättelser om hur svårt det är att få ett snitt så man har oroat sig mycket. Men det kändes inte så svårt som jag trott, däremot är jag kritisk till att man behöver vänta så länge på en läkartid i detta landsting. Det förstör så mycket av graviditeten när man är väldigt orolig. Det ska ju vara en så rolig tid och det har varit precis tvärtom för mig. Men nu ska det väl vända…
En av grejerna jag oroar mig för är som sagt att barnet ska fastna, jag har sagt för länge sen att jag vill göra en bäckenmätning (jag är kort och det innebär en ökad risk för trångt bäcken). Både barnmorskan och läkaren sa först att det inte görs såna mätningar längre, när jag ifrågasatte hade jag en remiss någon minut senare. Hade jag inte varit så påläst hade jag naturligtvis inte vetat att stå på mig. Sen inser jag att en röntgen inte är svaret på allt, att det kan vara svårt att tolka osv, men är det alldeles för trångt får man ju veta det iaf.
Men nu kan man slappna av ett tag iaf… 🙂
Så skönt att det gick vägen ich det låter ju som DN mycket bra lösning. Även bra att få kolla upp bäckenet, är det för trångt så blir det ett planerat snitt men då vet du åtminstone ich slipper fundera ❤️
Du är helt orolig Hanna! Tack för att du orkar och fortsätter att berätta din/vår story offentligt. Själv har jag sedan den dag min skada upptäcktes inte varit tyst eller varit särskilt duktig på att hålla på tabuet utan berättat för allt och alla kring mig att man kan bli skadad och få stomi som resultat av en förlossning. På samma sätt som stomin jag hade under några år är något man pratar om, våga snacka och fortsätt snacka i de forum vi väljer, så bidrar vi tillsammans till en ökad medvetenhet.
Åter igen tack för att du fortsätter att besätta din/vår berättelse!
Hälsningar Carina
Tack Carina! Ja visst är det skönt när man inte alls känner sig ”besvärad” av att prata om allt. Tack för att du berättar 🙂 Kram
Hej!
Jag tycker du gör det bra med din blogg, att faktiskt våga berätta och göra blivande mammor medveten om vad som kan hända! Är det så att man blir rädd och orolig då ska dom kanske inte läsa din blogg!? Tyvärr så är ju informationen om förlossningen bristfällig, när jag var gravid så fick jag ingen information på MVC om hur det går till och vad som kan hända. Och få vara medveten om att man faktiskt har rätten att kunna bestämma hur en förlossning ska gå till! Att veta att ett klipp i förebyggande syfte är bättre än att ”spricka” själv!
Så tycker du ska fortsätta som du gör och kämpa för din sak! You go girl!!
Tack! Jag blir så rörd och varm i hjärtat av alla fina kommentarer 🙂 Jag tar väl egentligen inte åt mig av negativa kommentarer men samtidigt blir det så att man börjar fundera på om jag gör mer skada än nytta 🙁 Kram
Jag måste få säga vad jag känner här. Kanske är det just den som läser som slipper få din skada, eller Jennys eller Emmas eller till och med hennes egen mammas skada. För att vi som skadats inte längre gömmer våra skador och våra symptom. För att ge just henne kontrollen över sin förlossning och sin eftervård. För att just hon ska kunna föda tryggt och själv styra skutan istället för att vara rädd. Om jag ska springa ett maratonlopp är det bra att veta utmaningarna längs vägen. Om jag ska operera in silikontuttar är det bra att veta riskerna och väga dem mot fördelarna. Och ta ett beslut. Beslutet att skaffa barn bör i alla avseenden vara överlagt med även de svåra riskerna inräknade. Vi som lever med skador ångrar sällan vårt val att föda barn. Trots våra ibland riktigt svåra skador. Det handlar mer om hur man som blivande mamma sorterar informationen om skaderisken. Att själv kunna göra aktiva val och själv kunna påverka sin livssituation är bäst i alla lägen. Våga veta, våga föda och våga vägra onödiga skador är aldrig dåligt. Våga kräva att bli hel om skadan händer, och hitta stödet och hjälpen bland oss som drabbats. Att inte informera om plötslig spädbarnsdöd skulle också lugna många föräldrar. Men då risken minskas genom information och kunskap gör man det ändå. Samma sak gäller förlossningsskador. Att inte informera är att medvetet låta fler skadas i onödan. Att gå omkring och känna skam och skuld för livet, trots att det ibland kan rättas till med ett enklare ingrepp. Men om ingen pratar om det, hur ska kunskapen då öka? Hur ska vården kunna hjälpa kvinnor som lider tyst? Njut av graviditet och förlossningen, jag hat aldrig känt mig så stark.som en urkraft som när jag föder! Men var medveten om för och nackdelar. Och framför allt om du skadas, se det som vilket benbrott som helst, som behöver rätt vård för att läka ihop rätt. HEJA Hanna, som hjälper sååå många <3
Du är så klok Jenny <3
Det är också Hanna <3 GO GIRL!
❤️
Hej!
Hittade hit precis nu och bara läst detta inlägg. Är själv förlossningskadad (tror jag, de uppkom iaf efter förlossning) och ska snart ha mitt andra barn. En läkare ska titta på mig och råda mig hur vida jag ska välja snitt eller vaginal förlossning. Själv känner jag att jag har samma naiva inställning som sist. Händer det så händer det. Men det är fan inte roligt när det väl händer. De har förminskat min skada så mycket, inte en rad om den i nån journal osv men varför kan jag då inte cykla, ha samlag, använda tampong? Så i mitt huvud, har det ens hänt? Har jag inte alltid varit såhär?
Hur som tycker jag att det är så bra att du är öppen med detta. Det är förjävligt att det hänt dig! Ska läsa din blogg ordentligt imorn.
Hej!
Du är inte ensam om att ha en journal som inte stämmer med verkligheten, tyvärr ser situationen ut så för en mängd kvinnor jag själv kommit i kontakt med. Verkar vara ett återkommande fenomen det här med att förminska förlossningsskador..
Om du har facebook kan du gå med i den slutna gruppen ”Förlossningsskadad? Du är inte ensam!” Det finns mycket kunskap i gruppen och säkert en eller annan som har liknande problem som garanterat kan hjälpa dig vidare 🙂 Kram
Fortsätt prata Hanna! Jag önskar så att jag hade vetat mer om vad en förlossning kunde innebära när jag skulle föda mitt första barn! Efter henne försökte jag ändå mig på ännu en vaginal förlossning när andra barnet skulle födas, för jag visste fortfarande inte att det jag gått igenom inte var ”normalt”. Det slutade i ett akut snitt efter 10 timmar. Men tack vare forumet och all information ni delar klarade jag till sist av att stå på mig nu när jag födde mitt tredje och kräva ett planerat kejsarsnitt. Tack vare dig och alla andra modiga tjejer som berättar och stöttar så fick jag äntligen den fina förlossning jag önskat mig! Tusen tack för ditt mod! Sluta inte prata, jag går hellre in i nåt välinformerad och lite skraj än lyckligt ovetande och kommer ut traumatiserad, skamsen och utan en aning om var jag ska vända mig eller vad jag har för rättigheter! Massa kramar till dig!
Tusen tack för dina fina och peppande ord! <3
Ja forumet är helt fantastiskt och det växer hela tiden, jag hoppas bara att alla som behöver oss hittar fram 🙂 Kram
Det är så bra att tabuet raderas.
Jag kan förstå att en del blir rädda av att veta att man kan få skador, men rädslan kanske minskar om det är ett ämne man faktiskt kan prata om och söka hjälp för.
Jag önskar jag vetat mer då när jag fick min skada , då hade jag kanske förstått vad det innebär. Kanske förstått att jag skulle begära att bli sydd på operation osv.
Men väl värt att påtala är att jag efter skadan fått två barn till som jag fött vaginalt, utan rädsla.
Viktigaste botemedlet mot rädsla är kunskap och det är det vi måste sprida.
Vi åker tex slalom fastän vi vet att man kan bryta ett ben, vi vet också att bryter man benet söker man vård, sen kan man få gå hos sjukgymnast osv. Vi kör bil fastän man kan krocka osv. Så vi måste ju kunna föda barn utan att vara rädda för att vi kan skadas, men om vi blir skadade ska vi våga kräva vård. Där måste vi skadade vara öppen, kräva bättre gehör i vården. Är vi tysta för att inte gravida ska bli rädda så kommer inte kunskapen ökas.
Många drar sig för att söka vård för sina förlossningsskador, många vet faktiskt inte ens om att deras symtom kommer från en förlossningsskada, här är det viktigt att radera tabuet och sprida kunskapen. Kvinnor ska peppas till att söka vård, inte skrämmas från att föda barn.
Idag är jag ganska öppen med min skada, önskar jag hade vågat det från början. Första åren berättade jag inte ens för min man! Är så glad att ämnet uppmärksammas och att kvinnor som du Hanna berättar så ogenerat och öppet!
Jag blir så varm i hjärtat av dina ord Carina 🙂
Jag älskar meningen
”Viktigaste botemedlet mot rädsla är kunskap och det är det vi måste sprida”.
Med den meningen lyckas du sammanfatta precis allt jag vill få fram i en enda mening 🙂
Det känns så sinnessjukt hemskt att det finns många som drar sig för att söka vård och precis som du skriver så önskar man att alla vågade kräva vård. Förhoppningsvis lyckas vi föra ämnet så långt att det faktiskt kommer en dag när inte bara vården förbättrats utan även kvinnornas kunskap ökats och alla har förmågan att både söka hjälp men även berätta om problemet. Kram
Tycker folk gnäller och klagar utan att tänka först. De är ju inte så att din blogg heter ”vad som händer under/efter en förlossning”. Den heter ju faktiskt mitt liv som förlossningskadad. De talar ju som för sig själv. Man väljer själv vad man läser och inte. Och vill man inte veta för att man kan bli rädd så läs inte då. De är ju inte så att du står och skriker de till folk på stan eller de som är gravida. De som ser på tv, hör på radio eller läser här gör ju de av fri vilja. Och sen har dom mage att kritisera för att dom inte gillade de. Nä fy!! Tycker de är skit bra av dig att vara så öppen som du är om en så privat och otrevlig situation. Så fortsätt att dela med dig så länge du själv tycker att du vill de
Tack Elina 🙂 Ja visst väljer man själv och jag tror faktiskt att ämnet lockar till läsning. Man kanske är nyfiken fast man egentligen inte kanske vill veta…
Själv tycker jag att kunskap är makt och ju bättre påläst jag är desto större chans har jag att själv ställa krav och påverka min förlossning! 🙂 kram
Jag tycker att det du gör är bra, som du säger och skriver så för du inte bara din egen talan men också alla det kvinnor som inte törs prata för sig själv! Där kommer du in och hjälper och finns för dom.. Tummen upp Hanna och fortsätt med ditt otroliga engagemang för alla som det inte går tipp topp för, för dom har väl lika stor röst som dom det går bra för! Kram
Tack Therese 🙂 Ja det är bara vara som en gås och låta allt negativt rinna av 🙂 kram
Jag är så stolt över att du vågar berätta. Det finns MÅNGA drabbade tyvärr. Och det är tyvärr alldeles för få som vågar prata om det. Vården glorifierar vaginala förlossningar något extremt trots att statistiken pekar åt ett annat håll.
På torsdag ska jag möta politiker för att förändra förlossningsvården! Jag gör ju det för att ingen mer ska behöva drabbas för jag själv kommer inte föda fler barn. Så jag lägger min privata tid på att försöka hjälpa andra. Precis som du gör!
Det är så otroligt bra att några stycken får chansen att prata med politiker i sitt landsting! Önskar så att alla hakade på och hade sådana samtal men jag tror tyvärr inte att något sådant händer här uppe i norra Sverige.
Heja heja och vem vet, kanske blir en till bebis en vacker dag om nu Sverige reagerar och tar saken på allvar (tack vare sådana fantastiska kvinnor som du som vågar stå upp för varenda kvinnas rätt till en trygg förlossning)! 🙂
Sfinkterruptur grad 4 o fick stomi med mitt andra barn. Akut kejsarsnitt med min första. Om jag vetat om dessa skador innan mina graviditeter så hade jag haft mer koll på vården man får jnder graviditeten som inprincip är ingen. Man måste va rädd om sig själv o de man kan kolla upp med ens helsa ned till ska man kräva innan man går igenom en förlossning så att den blir så pass bra som möjligt. De e vi alla värda. Livet efter en skada eller två som jag varit med om är ej lätt!!
Nej det är verkligen inte lätt att dels ha en ny familjemedlem att lära känna och knyta an till och samtidigt brottas med en skada som kanske förstör mycket av den första tiden som är så dyrbar. Vi får aldrig tillbaka den tid som passerat och vi får aldrig en andra chans till den första tiden med vår bebis.
Visst är det helt sjukt att man aldrig tidigare hört talas om att kvinnor stomiopereras efter en förlossning och när det väl händer en själv så säger det pang och helt plötsligt inser man att det är tyvärr många som varit med om liknande händelseförlopp. Helt sjukt att något man inte ens kunde tro i sin vildaste fantasi händer så pass frekvent som det gör.
Jag tycker att du gör det så enormt bra Catja och jag vet att du är en riktig kämpe!
Kram
Jag väntar mitt andra barn i början utav juli. Jag har aldrig haft en vaginal förlossning då min dotter kom med akut kejsarsnitt och höll bokstavligt talat på att dö i magen. Jag hade då önskat att någon hade berättat för mig hur det är att gå igenom ett akut ks, för jag visste inget om det, absolut noll då jag var så inställd på att föda vaginalt och ingen berättade något för mig på sjukhuset heller. Nu är det lite samma sak fast med vaginal födsel, jag vill veta vad som KAN hända, tack vare dig så vet jag nu att man kan klippa för att minska risken att spricka, det hade jag aldrig vetat innan, jag vet också att om det händer att jag spricker från ystad till haparanda så är jag inte ensam och det finns många därute som kan ge stöd och råd. Jag tycker du är väldigt bra på att visa upp vad som kan hända, men att du ändå kan leva ett relativt normalt liv och ändå är possitiv trots alla dina operationer.
Jag blir inte alls skrämd utav din och andras historier, visst är jag rädd för en förlossning, livrädd faktiskt. Men det var jag innan jag visste om din skada, livrädd för att spricka hela vägen, för att dö, för att bebisen ska dö ä, för personalbrist så ingen hinner ta hand om oss.
Jag har däremot disskuterat med människor som anser att man inte ska prata om förlossningsskador för att man skrämmer upp blivande mammor, jag tror bara det handlar om hur man lägger fram det men att vara tyst är inget altenativ för mig iaf.
Ska vi sluta upplysa om förlossnigsskador, ja men då tycker jag vi slutar prata om cigaretters effekt på kroppen för det skrämmer rökare att man kan få cancer och dö, man behöver inte få det, men man kan. Också slutar vi berätta om konsekvenserna utav höga sockerintag för det är ju inte säkert att du får diabetes eller andra sockerrelaterade sjukdomar, det finns ju en chans att du klarar dig utan dom sjukdomarna. Ni berättar ju för att uppmärksamma alla, inte bara blivande mammor utan även hela Sverige att nu får det vara nog, såhär får det inte gå till.
Att säga att ni inte borde sprida erat budskap som vissa säger, känns lite samma som att Stoppa huvudet i sanden ”för det händer aldrig mig”. Det här händer hela tiden i Sverige och världen, dessutom har Sverige urusel statistik jämfört med våra grannländer, nånstans måste man höja rösten och säga ifrån så att det blir någon skillnad..
Så klok du är Johanna 🙂 <3 Väldigt bra sagt! Skönt iallafall att höra att det inte är mitt fel att du är rädd 😉
Jag tycker att det är jättejobbigt när jag får "näthat" om just det här med att jag ska sluta sprida skräck eftersom jag gör det här framförallt för andra som är i liknande situation men inte vågar berätta. För mig själv var det sjukt pinsamt och skamligt i början, jag berättade inte ens för mina närmaste vänner. Jag skämdes. Kände mig inte alls bekväm med att jag varit så "dålig" på att föda barn. Med tiden förstod jag dock att det inte var mitt fel, att jag inte hade gjort något galet. Jag tycker att det är jätteviktigt för alla skadade kvinnor att våga berätta och framförallt att slippa skammen. Därför vägrar jag vara tyst.
Sedan är det en självklarhet att jag vill ha en förbättring inom vården och jag vill själv ha ett barn till en vacker dag så jag hoppas på en förändring inte bara för alla andra blivande mammors skull, utan även för min egen <3
Jag är själv så jätteglad att du skriver och delar med dig, och att forumet förlossningsskadad finns. Jag var förstföderska och faktiskt inte alls speciellt rädd. Tänkte att jag hanterar det liksom, smärtan, ett stygn eller tre kanske man kan få men det reder sig. Visste inte alls att man kunde gå sönder så här, tills jag gjorde det… jag grät och grät och grät, var orolig och kände mig så ensam. Överallt där jag vände mig stod förlossningar i prinsessklass att läsa om, folk som beskrev att de minsann kunde föda barn varje dag. Ingenstans stod det om de som liksom jag trodde de skulle dö av smärta under förlossningen, gick sönder totalt och fick hålla händerna på partnern av skräck första gången de skulle bajsa… sen snubblade jag av en slump över forumet förlossningsskadad. Jag är fortfarande skadad. Jag är fortfarande lite ledsen över saker jag inte kan eller saker som jag orkade förut lätt men som nu kostar mig massa energi. Men den där sorgen, ångesten, traumat och den hysteriska ensamheten? Den släppte samma dag som jag hittade forumet. Det var inte bara jag. Det var många. I samma stund som jag snubblade in där så började min väg mot läkning. Så tack. Tack för att du delar. Det hjälper.
Åh vad jag blir glad när jag läser dina ord. Självklart inte om din skada, det är så tråkigt att det händer men däremot lyckan i att hitta alla skadade medsystrar. Visst, egentligen vill man inte att någon annan ska behöva lida på samma sätt som man själv gjort/gör men att hitta andra kvinnor och ha den gemenskapen med andra likasinnade är en stor hjälp. Tillsammans är vi starka <3 Kram
Det är klart att du ska prata om det som hänt dig (oss)! Om vi inte pratar om det och låstas som att problemet inte finns så kommer det aldrig att ske någon förändring. Och det måste ske en förändring. Svensk kvinnosjukvård ska inte se ut på det här sättet 2016!
Jag förstår att det kan kännas skrämmande, så klart, men det är ju tyvärr en del av den verklighet vi lever i.
Kämpa på Hanna, du är en förebild för många!
Tack Sabina 🙂 <3