Att spricka hela vägen från slidan till ändtarmen.
För ungefär fyra och ett halvt år sedan föddes vår dotter och jag fick en så kallad sfinkterruptur, i min journal står Sfinkterruptur grad 3 och 4. Jag hade aldrig hört talas om den här typen av skada och förstod inte alls vad det var eller innebar.
Tredje gradens sfinkterruptur innebär en bristning i muskler (i bäckenbotten) samt i ändtarmens slutmuskel. Fjärde gradens ruptur innebär att bristningen går in i ändtarmens slutmuskel och slemhinna.
Första 2-3 veckorna efter förlossningen hade jag ont i underlivet, men det har väl alla som genomgått en vaginal förlossning! Efter några veckor förstod jag dock att det inte stod rätt till och efter många om och men upptäcktes att jag hade ett hål en bit upp i tarmen.
Jag har aldrig fått någon ordentlig förklaring till varför det gick såhär illa för mig men läkarna har pratat om två olika händelseförlopp:
1. Jag syddes direkt i förlossningssängen och skulle egentligen ha rullats iväg till operation. Risken finns att smuts och bakterier syddes in i såret. Detta har sedan grott till sig till bölder och börjat leta gångar ut ur kroppen och på så sätt letat sig in i ändtarmen.
2. Sprickan som jag ådrog mig vid förlossningen läkte ihop fint på utsidan runt mellangården men inte inne i själva tarmen och slemhinnorna. Genom den del av sprickan som inte ville läka ihop har det sedan läckt avföring, tarmslem och dylikt ut i kroppen (och bildats bölder).
Vilken av dessa två förklaringar som är den korrekta kommer jag aldrig att få veta men nu såhär 4,5 år senare har jag själv lärt mig otroligt mycket och jag tror att alternativ 1 är det korrekta.
I dagsläget spelar det dock inte så stor roll, det som skett har skett men kanske kan min historia förebygga att det händer igen och kanske kan jag genom att vara såhär öppen inspirera andra att träda fram. Kanske vågar någon annan berätta om sina problem och kanske kan vi tillsammans belysa bristerna inom svensk förlossningsvård.
KRAM
Hejsan. Hittade precis hit. Födde en son för ungefär två år sedan och har sedan dess trott att allt var okej. Förlossningen gick bra om än lite snabbt. Syddes med ett stygn, men jag skulle nog behövt fler. Nu på senare tid upplever jag nästan som att jag har ett framfall eller kallas det kanske bakfall, då den bakre slidväggen ibland känns väldigt slapp och typ täcker för mynningen. Har även fått som en ficka där avföring typ samlas och jag har det svårt att krysta ut det. Inte alltid eller ofta men det händer.
Nu fick jag se de två olika bilderna i det här inlägget och jag sprack typ som bilden till vänster… Är det en spfinkterruptur det med? Eller är det bara en av det mer vanligare sprickorna?
Bor och födde i Frankrike, så har inte fått någon journal el liknande.
Hej! Sfinkterruptur finns några olika grader beroende på vilka delar som skadats men det låter ju onekligen som att du fått någon typ av Sfinkterskada! Jag skulle absolut söka hjälp för problemen om jag var du, så hör ska du inte behöva ha det. Speciellt inte när det finns hjälp att få!
Det finns ett forum på Facebook som heter ”Förlossningsskadad? Du är inte ensam” och där finns kvinnor som beskriver liknande symtom. Jag tror att läkaren Eva Uustal i Linköping kan vara rätt för dig men jag är inte riktigt säker!
Visst är det underligt vad man vänjer sig vid mycket som man inte hade en aning om före förlossningen. Kram ❤️
Hej Hanna
Jag tycker det är jätte bra att du skriver om din skada och informerar andra att dom ska vara uppmärksam om det skulle hända dom, för är det första gången, så vet man inte så mycket av vad som kan hända och att man ska lyssna på sin kropp.
Jag råkade ut för samma sak som du när jag födde min dotter, men jag hade så bra barnmorskor, dom började sy och såg hur illa ställt det var med mig, så dom skickade mig direkt till operation efter min dotter föddes.
Men sen fick jag bråka med läkarna i 1 års tid, för jag kände att nått var fel och hade så fruktansvärt ont och när barnmorskan tittade sa hon att nått har blivit fel med din operation, din slemhinna är så spänd och skör, så den håller på brista.
Tillslut fick jag tid för operation och jag träffade läkaren som opererat mig när min dotter föddes. Han skulle operera mig igen, men han var irriterad på mig och påstod att det inte var något fel på mig utan jag svamla och att det var psykiskt. Jag blev så arg på honom och sa att tror du att jag kommer hit för skoj skull, vem gör det och genomgår en operation om inget är fel, och vad är det att gnälla och skälla på mig, söv ner mig och kolla om det är något som fel, så åtgärdar ni det. Sagt och gjort dom sövde ner mig och hittade felet, han hade sytt mig helt fel så hela slemhinnan i slidan höll på brista sönder, men han tordes inte komma till uppvakningen och säga åt mig att Han hade fel och jag hade rätt. Så man får för det mesta alltid kämpa och bråka med sjukvården om man ska få den hjälp man behöver, om man inte har den turen att man får jätte bra läkare som lyssnar på en och gör allt för att åtgärda felen. Har du anmält detta fel dom gjort? Jag fattade inte att göra det, för jag var så glad att äntligen bli bra. Ge inte upp allt ordnar sig tills slut, fast det känns som fruktansvärt jobbigt men som jag läst här, så har du en sån underbar familj som stöttar dig, så lycka till
Hej! Tyvärr verkar det vara hemskt många som bli ifrågasatta av olika läkare och som du skriver, man söker inte läkarhjälp för sådana här saker för skojs skull! Så sjukt fel att man måste kämpa för att få hjälp och så dåligt av läkaren att inte ha stake nog att prata med dig efter operationen. Jag har haft bra hjälp från det att allt uppdagades, även om vägen dit var lite kurvig 😉 Sedan omfattningen av min skada upptäcktes så har jag alltid fått hjälp och blivit bra bemött och det är en stor tröst i allt elände. Vet inte hur jag hade klarat av att hantera ifall jag inte fått den hjälp jag faktiskt fått. Familj och vänner betyder så mycket, utan deras stöd skulle jag nog inte orka kämpa. Kram
Hej!
Åh, jag blir så glad och samtidigt upprörd över att läsa din berättelse. Glad av att du delar med dig, för du är en förebild och stärker oss andra att prata om det. Upprörd över förlossningsvården. Själv är jag inte skadad men däremot akutsnittad en gång och gravid igen.
Jag träffade nyss en tjej som var gravid med första barnet och inte ville veta något för att inte skrämma upp sig själv. Det tycker jag är ett feltänk. Vadå, det är väl bättre med en sund försiktighet, riskmedvetenhet och att kräva den bästa möjliga vården för att förebygga skador än att gå in med ögonbindel till förlossningsrummet? Skador är väl värre än rädsla för skador? Klarar inte kvinnor av att veta riskerna? Är vi för svaga för det? Det känns märkligt. Jag tror inte på det.
Jag sa i alla fall till henne att den ”finska metoden” med perinealskydd var bra och tipsade henne om att läsa mer om det. Hon tackade för tipset. Det kan mycket väl ha räddat henne från att drabbas. För tre procent av kvinnorna i Sverige drabbas av den värsta skadan, eller hur?! Sedan är det långt fler som drabbas av graderna 1-3!
Det här kallas en ovanlig komplikation. Ursäkta, men den är väldigt vanlig om den drabbar fler än 1 av 100. Om det vore en biverkning av ett läkemedel skulle den klassas som ”vanlig” i bipacksedeln. Att livmodern spricker under förlossningsarbetet efter ett snitt drabbar mer än 1 av 200 kvinnor. Det är en halvvanlig biverkan, skulle jag säga. Ändå säger en barnmorska jag mötte att det ”nästan aldrig” händer.
Det följer en röd tråd. Riskerna tonas ner och kvinnorna får inte den vård de har rätt till. Skamligt!
Så jag tycker att du ska vara glad över att du gör kvinnor mer riskmedvetna. Jag tror att de flesta av oss klarar av det. Det är farligt att föda barn, men vi är så helwittes modiga att vi gör det ändå. Kram!
Hej hopp! Jag var faktiskt inte så insatt själv i skador, jag fokuserade på ”positiva” böcker såsom ”Föda utan rädsla” och liknande men det handlade nog för min egen del mycket om att jag själv hellre väljer att tänka positivt. Inte så smart gjort i just detta fall men det visste jag ju inte då 😉 Man lär så länge man lever och förhoppningsvis blir man klokare med åren 😉
En av mina största fasor med den här bloggen är att skrämma gravida förstagångsföderskor, jag är inte ute efter att måla upp en skräckbild som gör att gravida kvinnor inte vågar föda normalt. Däremot vill jag belysa riskerna och kanske kan jag vara en bidragande orsak till att någon kvinna vågar stå på sig och kräva perinealskydd, klipp eller något liknande för att undvika att skada ändtarmen. Jag har en kompis som fick barn för ett tag sedan och när de efter förlossningen frågade henne om det var ok att de undersökte ändtarmen så svarade hon något i stil med: Ja men för fan gör det. Och gör det ordentligt!!
Hon tänkte på mig och eftersom hon vet hur jag har det så tyckte hon att det var en väldigt lindrig och önskvärd undersökning. Just precis sånt vill jag bidra till, att inspirera kvinnor att våga 🙂
Jag vill så gärna tvätta bort tabun runt det här och jag vet ju själv hur svårt det var i början. Jag kände mig misslyckad och jättedåig som inte ens ”klarade av att föda barn ordentligt”. Det tog ganska lång tid för mig att berätta vad som hänt och varför saker och ting är som dom är. Det är så fel. Jag ska inte skämmas, jag har inte gjort något fel. Förhoppningsvis kanske jag inspirerar någon mer att våga berätta <3
Kram
Hej! Trillade in här av en slump efter att ha googlat runt lite om lite allt möjligt då jag är gravid. Har en liten fråga, hade de kunnat gjort något för att förhindra att detta skulle hänt över huvudtaget? Alltså att du inte skulle spricka så mycket?
Hej! Så spännande med en graviditet. Hoppas att min historia inte skrämmer gravida kvinnor för det är verkligen något som jag är rädd för att göra! Min mening är absolut inte att bidra till förlossningsrädsla utan jag vill krossa tabun runt skador och vara med och påverka förlossningsvården! Som svar på din fråga så ja, det fanns saker man kunde ha gjort som till exempel perinealskydd eller ett klipp. Om man klippt hade man kanske kunnat påverka sprickan så att den ”gått åt ett annat håll” än in i ändtarmen. Man hade även kunnat operera mig efter förlossningen (vilket man egentligen ska) och dessutom hade man kunnat höra ett analt ultraljud. Kram