Sitter på tåget på väg mot Lycksele. Imorgon kl 08.00 blir jag inlagd för att sedan efter 12 någon gång opereras. Sfinkterrekonstruktion och lite fix med snippan.
Men vem är jag då, som ska bli renoverad söder of the boarder?
Helena heter jag och födde mitt första barn på Skellefteå BB den 19/9 2014. Min förlossning var helt underbar. Kändes som att vara på någon relax och bli upp-passad av gullig personal. Ingen stress, bara härlig förväntan. Förlossningen tog 168 timmar lite drygt. Hade ju dock inte värkar hela denna tid! Utan de började försöka få igång förlossningen pga pyspunka på vattnet.
För att göra en lång historia kort så hoppar jag till de sista ca 12 timmarna.
Jag blev satt på fastande vid 09-tiden på morgonen den 19:e, då en veckas försök av igångsättning givit föga (1,5 cm) och ett ev kejsarsnitt började diskuteras. De ville dock ge oxycontin-droppet en chans innan de rullade ner mig på op. Värkarna blev starkare och tidig em hade jag öppnat mig till ca 3.5 cm. Vid det laget ville min läkare ge mig ryggmärgsbedövning, för att underlätta mig som magsäcks-opererad och fastande. Tog bedövningen, och vi väntade ett par timmar till. Vid 17 (tror jag det var) gjordes en hinnsvepning och vattnet gick.
Ändrad känsla i värkarna.
När klockan närmade sig 19 och jag inte öppnat mig mer sa barnmorskan att ”nu ringer vi op så du får ett kejsarsnitt. Upp och gå på toa och sträck lite på dig, så kommer vi på ett tag”.
Och upp på fötter for jag, glad i hågen att nu jäklar är det snart bäbis-dags! Lyckades kissa och tog mig ett varv runt rummet. Så helt plötsligt säger jag till sambon att jag måste lägga mig, för jag vill bara trycka på. Efter några minuter ringer jag på larmklockan och bm kommer in. Jag informerar om den ändrade känslan i värkarna, och bm sa att det nog bara var barnet som sjunkit ner lite – där av en tryckande känsla. Men hon kollade i alla fall på eget initiativ, och det hördes ett litet oj från mellan mina ben. Där låg jag fullt öppen med krystvärkar. Blev inget kejsarsnitt.
På 4 aktiva krystvärkar kom dottern min ut, men behövde hjälp av sugklocka då jag hade noll krafter kvar i kroppen (nästan 20 timmars fastande) och liten blev alldeles för påverkad.
Utanpå såg det inte alls ut som att jag spruckit speciellt mycket, men tack och lov för att min barnmorska ändå skickade ner mig på op för säkerhets skull. Den nyblivna pappan såg lite orolig ut att bli lämnad ensam med det nya livet, men bm försäkrade honom att det max skulle röra sig om att jag skullr vara borta 30 min.
2,5 timme senare kom jag tillbaka till sambon och dottern, med ”fler stygn än Börje Salming” (som kirurgen uttryckte sig).
På mitt återbesök till barnmorskan ett par veckor senare, bad hon så hemskt mycket om ursäkt för att jag sprack. Och jag fick även veta att om jag skulle ha fler barn så var vaginal förlossning ute ur bilden pga skadorna.
Men åter igen vill jag poängtera att, trots detta, så är min egna uppfattning av förlossningen att den var helt underbar. Aldrig kände jag mig förbisedd, eller otrygg. Det var ingrn stress och ingen otrevlig personal. Allt var helt underbart.Och det är tack vare den läkare som ledde studien om förlossningsskador i Skellefteå som jag nu, lite över 2,5 år senare, ska opereras.
Avföringsinkontinens.
Vi flyttade ner till Örnsköldsvik i början av 2015, och jag hade då problem med att jag inte kunde hålla tätt via analen. Jag och min sambo kunde heller inte ha samlag, då slidmynningen hade en tröskel helt plöstligt och smärtade ordentligt. Hösten 2015 (hade gått över 1 år sedan förlossning) var jag upp 2 gånger på kvinnokliniken i Övik och tog bla upp problemen efter förlossningen. Jag kunde inte hålla gaser, ofta kom även bajs trots att jag bara kissade, ibland bajsade jag på mig.
Att hålla sig gick inte, utan när jag kände tendens till att vara bajsnödig, så var det bara att springa till närmsta toa.
Att vara lös i magen innebar att aldrig lämna lägenheten (nu mer huset). Jag bajsar ungefär 4-5 ggr/dag. Långa promenader drar jag mig för och cykla innebär smärta. Jag har planerat min vardag runt min inkontinens helt enkelt. Det hjälper ju heller inte att jag har en överdriven rädsla för att bajsa på mig sedan innan heller.
Men vad sa de så här hemma i Övik? Jo;
Det är så när man fött barn. Allt ser helt normalt ut (efter att läkaren haft fingret i röven på mig och bett mig knipa), samt att smärtan i slidmynningen går över. Det är bara bristen av samlag som är problemet. Bara vi kommer igång så ordnar det sig.
Jaha tänkte jag. Då får jag väl fortsätta så här då. Men det där med att det löser sig, bara vi börjar ligga, var jag extremt skeptisk till.
I december 2015 skickade jag in en andra enkät i studien om förlossningsskador till Skellefteå sjukhus, svarade exakt hur jag hade det, och sen tänkte jag inte mer på det. Efter årsskiftet ringde läkaren från Skellefteå upp mig och frågade om jag sökt vård för mina problem, för det var helt klart mer problem än vad jag borde ha efteråt. Jag berättade då vad de sagt i Övik, och hon erbjöd att skicka en remiss till dem. Remissen ville jag gärna ha, men jag frågade om jag inte hellre kunde få komma till antingen Skellefteå eller Umeå, då jag hade noll förtroende för Öviks kvinnoklinik.
Så i Umeå hamnade jag, och det konstaterades snabbt att jag hade i princip ingen knipfunktion i rumpan och det gick inte att föra in mer än två fingrar på tvären i slidan (detta så smärtsamt att det vattnades i mina ögon).
Senaste kommentarer