Hanna Öhman

GÄSTBLOGG – MICHAELAS TRAUMATISKA FÖRLOSSNING

En verklig berättelse om en traumatisk förlossning. Observera att detta är en gästblogg, berättelsen är Michaelas och jag delar den här på min blogg/ Hanna

Michaelas berättelse:

Runt 22 den 12/3 börjar jag känna rätt onda värkar som kommer och går. Ingenting som håller i sig eller kommer regelbundet men de känns som riktiga värkar. Kan det äntligen vara på gång?

De här 5 dagarna sedan tillväxtultraljudet har varit riktig tortyr både fysiskt och psykiskt. Ännu ett stort barn, beräknad till 4700g. Första vägde 4000g när hon kom och hon var tagen när hon kom. Hur ska jag kunna föda ett ännu större barn vaginalt? Barnmorskan jag grät framför och förklarade min panik för avfärdade allt med ”du är en naturligt bra föderska så jag bokar ett möte för eventuell igångsättning om en vecka” på en vecka blir han ju ännu större grät jag men accepterade det hon sa för hon vet väl bättre än jag?

Runt 7 på morgonen den 13/3 börjar värkarna tillta och bli regelbundna. Niklaz ringer till förlossningen och de ber oss komma in på en kontroll. Vi packar ihop det vi ska ha och jag försöker få ihop Vanessas väska som hon ska ha med sig till farmor och farfar. Äntligen är han på väg. Vår lilla son.

Vi kommer in klockan 10.00 och får veta att jag är öppen 4cm. Vi får komma in på ett rum på förlossningen och nu börjar vi inse att det faktiskt är dags! Vi har konstigt nog kul och skojar och skrattar. Allt känns bra.

Nu kommer ”teamet” som ska ta hand om oss under dagen/kvällen! De presenterar sig och förklarar hur allt kommer att gå till för mig. Vad jag behöver göra och vad jag behöver be/säga till om. Ansvarig barnmorska förklarar att hon läst min journal ordentligt och förstår att de måste vara väldigt tydliga med mig och förklara allt de gör och allt som händer med min kropp.

Tidigare i graviditeten har vi varit på specialistmödravårdens psykosomatiska enhet för ett planeringssamtal. Där har jag förklarat att jag på grund av att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp är extra känslig och måste få veta allt som händer med mig och mitt barn. Jag har lätt till panik när det gör ont och jag inte vet vad som händer med min kropp. Jag måste känna att jag har kontroll över situationen speciellt i en sån utsatt situation som du är i när du föder barn.

Ansvarig barnmorska säger att hon läst igenom detta och kommer att informera mig om allt. Vilket jag tror att hon gör.

Tiden går, vattnet går, mer tid går. Vi har fortfarande kul jag och Niklaz och jag känner mig väl bemött och väl bedövad och att jag blir hörd och lyssnad på. Allt går så bra! Sen kommer första krystvärken.

Paniken hos mig utbryter men ansvarig barnmorska är snabbt på plats och förklarar för mig vad som händer. Själva paniken avtar men smärtan är nu bortom allt, det finns inget annat nu än att försöka få ut mitt barn. Allt går bra. Tror jag. Jag tror att någon sa att huvudet var ute? Men varför kommer han inte? Jag krystar och krystar men ingenting händer. Det är helt tyst i rummet och jag förstår ingenting. Jag står alltså på knä så jag kan inte se vad som händer. Jag försöker se på Niklaz som bara gråter och säger att jag gör ett bra jobb. Tillslut känner jag lättnaden av att han kommer ut. Smärtan försvinner. Det gör också min son och min man. Det är lugnt tänker jag. De var ju tvugna att springa iväg med Vanessa när hon föddes också. Allt är okej.

”Han fastnade så jag var tvungen att bryta hans arm, han lever men har svårt att andas själv. Men han lever.”

Jag fick inte min bebis på bröstet. Jag fick se honom lite snabbt i en kuvös full med sladdar och slangar. Flera timmar senare får jag komma upp till neonatalen och se honom igen. Liggandes i en ”balja” uppkopplad till massa apparater. Jag kan inte ens se hur han ser ut. Jag kan inte ens hålla honom. Det enda jag känner och säger till Niklaz är ”det ska inte vara såhär”

Morgonen den 14/3 får vi vara med på läkarronden.

”Höger arm är bruten, vänster arm är nervskadad en så kallad plexusskada, vi vet inte än om han fått hjärnskador. Det är för tidigt att säga.”

Hur kunde det bli såhär? När får vi åka hem? När mår han bra? Det finns bara smärta och panik i huvudet på mig.

Senare under dagen kommer förlossningsläkaren in till oss för att berätta vad som egentligen hände.

”Vi visste att han var stor och att det då fanns en stor risk att han skulle fastna. Vi räknade med att han skulle fastna och jag var redo att komma in så fort jag blir larmad. Planen var då att gå in och eventuellt bryta en arm för att få ut honom”

Han satt fast i 3 minuter innan förlossningsläkaren kom in i rummet.
Han satt fast totalt 7 minuter innan han kom loss.

De visste om risken? De visste om att det fanns en STOR risk? Varför berättade ingen det för mig? Varför berättade ingen om riskerna för min kropp? För mitt barns kropp? ”Varför snittade ni inte om ni visste om risken” frågar jag.

”Det är inte rutin att snitta, för vi visste inte att han skulle väga över 5 kg och under 5kg brukar inte snitt behövas”

Han vägde 5130g när han kom.

Vi fick vara kvar på neo i huddinge i 6 dagar. Sen blev vi flyttade till SÖS neonatalavdelning där vi blev så fruktansvärt illa behandlade av nästan all personal. De ifrågasatte allt vi sa, de hånade oss och skrattade åt oss. De var otrevliga och fick oss att må så dåligt att vi inte visste vart vi skulle ta vägen. Bara ett exempel var dagen vi äntligen skulle få åka hem den 22/3. 2 läkare och en sköterska kommer in. Ena läkaren frågar varför vi fått en tid till ortopeden. ”För att han har en brutan arm” svarar vi. ”Haha vadå är den specialbruten eller? Man brukar inte få tid till ortoped” skrattar hon till sin kollega. Där står vi med vår stackars son som äntligen slutat ha ont och vill bara hem så att vi alla kan läka. Och de skrattar åt oss.

Allt det här för att:
1. Man inte lyssnar på gravida kvinnor
2. Man tvingar kvinnor att föda stora barn vaginalt
3. Man fullständigt skiter i rädslor och planeringar
4. Man undanhåller information om risker
5. Snitt är dyrare än vaginal födsel

Att inte berätta att det finns en stor risk för att mitt barn ska fastna. Att inte berätta att planen är att gå in (inuti min kropp) och bryta mitt barns arm. Att inte låta kvinnor vara med på beslut gällande våra egna och våra barns kroppar är enligt mig helt jävla sjukt år 2018.

Vi hade tur, Viktor klarade sig från hjärnskador och hans brutna arm är läkt, den nervskadade tränar vi varje dag och hoppas på det bästa för full återhämtning. Jag själv klarade mig helt utan bristningar eller andra skador. Den psykiska biten får både jag och min man kämpa med varje dag.

Tack för att du läste och dela gärna så att fler kvinnor kan bli varnade. Och våga kräva det du vill av vården. Sitt inte som jag och blint lita på att de gör vad som är bäst för dig. För så är inte alltid fallet, speciellt inte när det är en pengafråga.

//Michaela

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Hanna

    Nä vad arg jag blir, och ledsen!! Man kan ju inte på riktigt ha en plan att bryta en bebis arm!!! Det är det sjukaste jag har hört….. Och att ni inte får den informationen och får ett val.. som sagt din kropp och ditt barn!!

  2. Anonym

    Jag har varit med om liknande behandling under och inför min förlossning, där man visste om eventuell risk för bäckenträngsel och hade räknat på ett stort barn. Jag bad i flera månader innan om snitt, men barnmorskan jag gick till på mvc sa att det var försent att ta tag i när jag började vilja diskutera det (ca vecka 24). Har också blivit utsatt för sexuella övergrepp som jag berättade om utan gehör. Mot slutet hade jag dödsångest varje dag och var helt övertygad om att jag och bebis inte skulle överleva. De fick sätta igång mig när jag gått 10 dagar över eftersom bebis plötsligt slutat växa i magen. Alltihop slutade i akutsnitt efter 36h förlossningsarbete varav majoriteten var helt utan smärtlindring (fastän jag bad om det) trots att jag var nästan medvetslös av smärta och hade värkar som knappt gav mig något andrum (tydligen en vanlig reaktion på cytotek). Då var bebis så stressad att hon bajsat i vattnet, svalt det och hennes puls skenade. Jag fick inte heller se henne och inte heller veta hur hon mådde eller om hon ens levde förrän de hämtade mig från postop 4 h (!) senare. Ledde till förlossningsdepression som bearbetades under lång tid efter. Allt för att snitt kostar mer och man inte tar blivande mödrar på allvar inom vården.

  3. Jörel

    Men fy faen vilket hemskt bemötande på alla plan!!! Vilka hemska risker ni utsatts för. Mitt mamma och mormor hjärta brast när jag läste detta! Vad undebart att ni är på väg att läka fysiskt och att det slutade väl med er guldklimp!! Så fin stora killen! Hoppas ni får riktigt bra hjälp att bearbeta den psykiska delen! Varma kramar mormor J

  4. Pernilla

    Man blir så arg och ledsen av att läsa sånt här ?
    Jag hamnade själv på Neo på Sös efter 2 sjukhus innan det. Och Sös va hemskt.. Dom var inte bra på något sätt.. Man blev hånad och ifrågasatt med beslut man gjort och dom läste inte journalen..
    Men kämpa på. Hoppas allt kommer gå bra i livet ?

  5. Amanda

    Jag orkade inte läsa allting. Grät när jag läste hur läkarna skrattade… ? Min dotter föddes 10 dagar efter BF. En vecka efter BF var vi på ett tillväxt UL och BM konstaterade att hon då vägde 4897g. Jag fick världens panik och bad dom snitta mig där på plats. Efter lite prat och övertygelse från deras sida så fick jag en hinnsvepning och en tid för igångsättning 2 dagar senare om inget hade hänt. Ett dygn senare fick jag förvärkar men vi åkte inte in förens ett dygn senare ändå. Hur som helst så föddes dottern med en vikt på 4230g och 52cm, huvud på 37cm. Dom fick klippa i ena blygläppen men annars inga andra skador. Däremot höll 2 barnmorskor i mina ben och en tröck på min mage utan resultat. Det slutade i sugklocka men inga andra ”men”. Om jag blir gravid igen ska jag be om ett tillväxt UL redan i v.35 för den här chocken vill jag inte få igen. Kan tillägga att jag och sambon har båda vägt runt 3500g när vi föddes, jag gick upp 14kg under graviditeten och har tränat och ätit bra hela tiden så vad hennes vikt berodde på vettefan ?

  6. Elin

    Vill bara skicka en stor kram till dig! Och hoppas att din historia kan hjälpa andra kvinnor och att du får det stöd och den stöttning du har rätt att få och behöver efter det du gått igenom. Starkt att skriva om din upplevelse.

  7. gravidsingel

    Jag blir så ledsen och förbannad av att läsa sånt här och det är en av anledningarna till att jag vägrade föda vaginalt. Det är ju knappt att man hittar ord; ett övergrepp är ju det minsta man kan säga att det är .Jag hoppas innerligt att styrkan finns, sen, för att anmäla och också för att gå till media. Vi borde faktiskt samla berättelser från kvinnor förlossningar; ffa bemötandet av personal och göra något av det. Så att det får spridning och att ansvariga blir tvingade att börja lyssna; det är helt sjukt vad kvinnor behöver gå igenom och får stå ut med när de är gravida och när de sedan föder barn, 2018. Som att kastas 50 år tillbaka i tiden.

  8. Ulla Andersson

    Ja. Vad ska man säga. 1988 väntade jag min 3e son. En stor bebis som enligt viktbviktberäkningen skulle väga ca 5500g. När jag gick över tiden och va på kontroll sa jag att jag ville ha snitt. Läkaren sa att beräkningen va inte så säker, för barn brukar inte väga över 5kg. Jag gick 16 dagar över. Pojken vägde 5600g 57cm lång. Bröt nyckelbenen och utvecklade lunginflammation och allmän blodförgiftning. Låg på barniva 2 veckor.

  9. Petra

    Jag blir så ledsen när jag läser! Och samtidigt skönt att inte vara ensam, om du förstår hur jag menar.. ibland tror man ju att man bara hittat på allt som hänt! För ”inga fel” har begåtts när man anmäler.. men vi var ju där! Vi vet ju att saker kunde ha undvikits om vi kvinnor blivit lyssnade på.
    Jag har en liknande historia men ändå inte, förstår hur ni kämpar varje dag. Fortsätt, ni är inte ensamma ❤

  10. Anna

    Vidrigt.. Blir så jävla ledsen. Jag har oxå dåliga erfarenheter av vården. Vågar inte lita på den överhuvudtaget! Vi kvinnor å våra barn förtjänar så jävla mkt bättre!!! ?

  11. Johanna Karlsson

    Jissses vilken berättelse! Nåt måste göras åt den här kassa vården alltså! Kram till er ❤️

  12. Sandra

    Fyfan så vidrigt gjort ! Usch va jag blir illa berörd och förbannad. ? stackars barn och stackars et föräldrar som blivit tvingade att genomgå detta TROTS att andra bättre alternativ finns. Det är en skam och vidrigt att det får gå till såhär! Dessa människor skall överhuvudtaget inte syssla med sjukvård och borde bli anmälda och avskedade med omedelbar verkan! Lider med er familj och hoppas att ni repar er trots denna fruktansvärda upplevelse. ❤️

stats