Hej,
Jag heter Jenni är 29 år, bor i Skåne tillsammans med min man Christian 38 år, vår dotter Liv 5 år, Aron 4 veckor, Manaar 16år som har varit en del av vår familj sen i juni i fjol.
När vi två och ett halvt år efter Livs födelse började prata om syskon kom oron direkt, det blir min enda och sista chans till en vaginal förlossning, för efter två snitt är det kört. Jag har sedan så länge jag kan minnas velat föda barn, fascinerats över hur det är fysiskt möjligt. Men jag förstod inte hur viktigt det var för mig att föda vaginalt förräns Liv fick förlösas med akutkejsarsnitt och jag till följd av det utvecklade en förlossningsdepression. Jag har aldrig varit rädd för smärta och ville uppleva det som alla andra kvinnor pratade om, den övernaturliga kraften man får när man föder, känslan när man får upp bebisen på bröstet, glädjen över att man klarade det otänkbara. Man övervann smärtan och fick sin belöning.
Juni 2016 blir jag gravid och jag börjar direkt läsa på. Jag kollar statistik på våra närliggande sjukhus, allt i från akuta kejsarsnitt till hur många procent som årligen drabbas av svåra bristningar.
Vi kom fram till att Halmstad blir sjukhuset vi åker till denna gången istället för till Helsingborg. Halmstad har fortfarande kvar dubbelrum så partnern får stanna (i mån av plats) samt att dom ligger lägst i landet när det kommer till sfinkterruptur.
Veckorna innan vår son föddes började man prata väldigt mycket om förlossningsvården i media, och inte minst om skadorna som många drabbas av.
Den 28/2 i år läste jag följande rubrik i sydsvenskan;
”Kvinnor i Skåne med svåra förlossningsskador kan få vänta i flera år på att bli opererade.
Från mars i år bantas operationstiderna till en dag i månaden i Malmö. Orsaken är bristen på narkos- och operationspersonal.”
Det stod att det var 40 månaders väntetid. Då var jag glatt ovetandes om mitt kommande öde bara fem dagar senare.
Förlossningsberättelse.
Natten den 5 mars åker vi mot Halmstad för att föda vårt andra barn. Vattnet går medans jag står böjd över en soptunna och kräker på entréplan.
Man ser att fostervattnet är färgat så man fäster en elektrod på bebisens huvud för att ha extra koll. Vi kommer in till sjukhuset 02.00 på natten och 06.43 är Aron född efter att ha krystat i endast 10 min. Han vill inte skrika så en barnmorska, undersköterskan och Christian försvinner iväg med honom.
Välkommen lillebror. Med sina 3645gram och 50cm gjorde han världen lite bättre.
Kvar ligger jag och pustar ut, jag fick min vaginala förlossning! Moderkakan kommer med endast en krystning och sen undersöker barnmorskan mig. Jag ser på henne att mitt underliv inte gått obemärkt förbi när min dröm har gått i uppfyllelse. Hon säger att jag gått sönder en hel del och går efter läkare. Har inte upplevt att jag skulle ha spruckit något vidare.
Han kommer in, tittar och känner. Sedan bekräftar han barnmorskans tidigare upptäckt..
”Allt som kan gå sönder har tyvärr gjort det, men vi ska nog kunna tråckla ihop dig igen, du har fått en total sfinkterruptur grad 4”
Tidigare under natten hade barnmorskan lovat mig att upptäcka en eventuell ruptur då jag läst att det var skador som inte upptäckts som ger flest bestående men. Hon sa att hon aldrig missat en sfinkterruptur och att det var så liten risk att drabbas av det. Hon tog själv upp vårt samtal efter att läkaren gått och hon beklagade det inträffade. Jag svarade att huvudsaken är ju att man hittat skadan och nu kan åtgärda den på operation. Vi såg ju att hon stod och höll emot för kung och fosterland och att alla rupturer kan ju aldrig undvikas, speciellt inte när det går så snabbt mot slutet.
Taget direkt ur min förlossningsjournal;
”Snabbt förlopp mot slutet. Man kan konstatera att det föreligger en total sfinkterruptur samt en defekt på cirka 10cm av analslemhinnan någon cm ovan alldeles distala delen samt en djup vaginalruptur. Idag därför föremål för:
SUTUR AV TOTAL SFINKTERRUPTUR OCH ANALRUPTUR.”
Jag fick höra att det var bättre med min nyfödda son innan jag rullades in på operation. Efter operationen får jag äntligen träffa Christian och Aron igen, dock blir glädjen kortvarig. Jag upplever att det rinner blod och Christian ringer på klockan. Det har kommit 200gram blod i bindan och läkare tillkallas igen. Jag töms på 400ml koagler från slidan i sängen och man sätter tre stygn därifrån blödningen kommer (livmodertappen).
Vi får sedan ett familjerum på bb så Christian kan stanna. Jag vill upp och duscha så fort som möjligt samt kissa, se så att det funkar. När det sista droppet gått in får jag äntligen resa mig och gå på toaletten. Inga problem med att kissa, kunde till och med sitta på toaletten utan att det gjorde överjäkligt ont. Jag får information om sfinktern och vikten av att hålla magen i trim. Jag ber direkt om en shot laktulos då jag varit förstoppad hela graviditeten. Dagen efter kan jag ha avföring som vanligt, inte detta heller gjorde speciellt ont. Jag känner mig piggare och vi planerar att åka hem på tisdagen efter att Aron blivit godkänd och undersökt.
Sjukhuset gjorde ett undantag från besöksförbudet så familjen fick vara samlad någon timme och en stolt förväntansfull storasyster fick äntligen träffa lillebror som vi längtat så efter.
Men så under natten till tisdagen upplever jag att det kommer matrester på pappret när jag bara kissat, det kommer även väldigt illaluktande gaser från slidan. Jag frågar om detta och barnmorskorna kom med en mängd olika anledningar. Men ingen kunde svara mig om det var normalt eller inte. Jag gör det man aldrig ska göra egentligen. Jag GOOGLAR! På förmiddagen blev jag undersökt då jag var smått hysterisk av rädsla och säger att jag är rädd att jag fått en fistel mellan tarmen och slidan och att jag måste ha stomi. Men läkaren lugnar mig och säger att den risken är så extremt liten så jag ska inte oroa mig. Hon undersöker mig och jag får se underlivet med en spegel, men jag kunde inte ens se att jag var sydd. Det var som att dom tagit en förebild och sen sytt mig efter den. Jag såg identisk ut där nere. Dock såg läkaren att det fanns lite matrester i slidan men det kunde kommit dit när jag haft lite diarré av laktulosen och slidan är vid sådär direkt efter förlossningen. Hon ber mig duscha av slidan ordentligt och sen undersöker hon mig innan vi kör hem för att jag ska känna mig tryggare.
Jag duschar och Aron blir undersökt av barnläkare och sen är vi redo att bege oss hem.
Christian går för att hämta babyskyddet till bilen, jag går och blir undersökt en sista gång innan hemfärd, då hittar hon det; ett stygn har gått upp, långt uppe i tarmslemhinnan som syddes två dagar tidigare. Det finns nu ett liten hål mellan ändtarmen och slidan, en så kallad rektovaginalfistel.
För en kort stund tog livet slut där, jag slutade andas, jag förstod vad som väntade.
Jag skrek efter Christian, jag skrek högt att jag ville hem till flickorna. Tänk om jag hade åkt hem utan att bli undersökt en gång till. Jag bröt sönder och samman. Mitt liv var över, i alla fall för några minuter. Min läkare skulle försöka hitta någon ledig tarmkirurg och vi gick in på vårt rum igen.
Jag hade haft rätt, min magkänsla hade haft rätt igen, trots att det var en sån liten promille risk så hade den drabbat mig, och det värsta var att jag inte länge skulle få åka hem idag.
Senaste kommentarer