- Del 1 av Jennis historia hittar du HÄR.
Stomiopererad.
Jag sitter apatisk i sängen medans hjärnan försöker hitta en copingstrategi. Halva hjärnan letar febrilt över en plan medans den andra halvan är i upplösningstillstånd. Jag tänker på allt jag kommer att gå miste om nu, jag kommer att se tillbaks på denna tiden och Arons första månader som något hemskt. Jag kommer att bli bitter. Men där bestämde jag mig snabbt för att jag inte ska göra något annorlunda jämfört med om jag inte fått stomin. Jag använde mig av Google igen och finner att man visst kan bada med stomipåsen. Så det kan inte hindra mig från att gå på babysim med Aron, jag ska inte låta detta påverka mitt liv mer än att jag får en påse på magen.
Efter någon timme kommer min läkare samt en tarmkirurg, han beklagar det inträffade och jag undersöks igen så han också får de ”hålet”. Han förklarar att för att hålet ska kunna läka måste det få vara i fred från bakterier och just nu är det omöjligt att göra något annat än att sätta stomi på mig. Jag ber dom göra detta så fort som möjligt och jag får operationstid nästa morgon. Operationen gick bra, dom slapp öppna mig, det räckte att göra titthålsoperation för att lägga upp stomin. Jag fick en änd-stomi så han kunde skölja ändtarmen, på så sätt fick man bort all avföring och hålet ska nu endast läka. Jag opereras på onsdagen och på torsdagen kommer stomisköterskan och visar hur jag ska byta på osv. Magen har inte kommit i gång sen operationen men vi beslutar oss för att checka ut redan på två dagar efter operationen.
Första bilden på mig och påsen.
Livet hemma.
Det var så skönt att komma hem, men det tog så mycket mer på krafterna än jag kunde ana. Det var tufft med stomin i början, speciellt när man stod i spegeln och tittade på sig själv, jag kunde inte ta in vad som hänt. Området kring stomin var svullet och påsarna satt inte bra och dom läckte och jag kände att om det skulle vara såhär hela tiden kommer jag inte våga lämna hemmet. Nu fyra veckor senare har svullnaden lagt sig och påsarna sitter bra. I början oroade jag mig mycket för stomin men nu kommer det sekundärt till oron för att sfinktern och bäckenbottenmuskulaturen inte ska läka och bli bra. Dagarna går och vardagen börjar falla på. Vi hade bestämt redan innan att Christian skulle vara föräldraledig i 6 veckor och det har kommit så väl tillpass. Emellanåt blir jag ledsen och undrar i fall man kunde förhindrat detta på det sätt. Men svaret på det kommer jag aldrig att få reda på och försöker att se på det positivt även om det är förbannat svårt ibland.
Framtiden.
I maj ska jag tillbaks till gynekologen för ett andra återbesök, då undersöks sfinkterrupturen och den vaginala rupturen så allt har läkts fint . Sen om två månader ska jag till tarmkirurgen, han gör då en rektoskopi för att se om hålet läkt, om inte måste man operera bort hålet och sy ihop frisk vävnad innan man kan lägga ner stomin. Men i vilket fall så innan stomin läggs ner måste jag ner till bäckenbottencenter i Malmö för att genomgå diverse undersökningar. Allt för att man ska vara säker på att hålet har läkt och inte behöver åtgärdas med operation. Sen kontrollerar dem även sfinkterrupturen och bäckenbotten så man inte behöver åtgärda något mer där. Jag hoppas att den enda operationen som behövs är den när man lägger ner stomin. Tanken på att vara borta från familjen är värre än själv operationen i sig.
Min fantastiska man som aldrig viker en tum från min sida. Vilket stöd och trygghet du ger mig. För dig var det en självklarhet att jag skulle fixa detta när jag var lite mer osäker. Tack för att du känner mig bättre än vad jag själv gör och för att du är mitt socker när livet är surt.
Övriga tankar och funderingar.
Jag tror att de flesta känner igen sig när man tänker på tiden innan förlossningen och man gick hos MVC för att förberedde sig inför den stora händelsen. Man pratar om sina rädslor och farhågor, man får lugnande svar att kvinnan är gjord för att föda barn, lita på din kropp och:
”Sverige är det bästa och säkraste landet att föda barn i”. ”Det är barnmorskans ansvar att se till att du inte får svåra bristningar, oroa dig inte för det, det är en sån liten risk”
Men är det en sån liten risk egentligen? cirka 4000 kvinnor drabbas av en sfinkterruptur varje år, det är mer än 10 kvinnor om dagen. Liten risk är att bli överkörd av en buss, och mig veterligen drabbar det inte 10 personer om dagen. Vi var två stycken som fick en sfinkterruptur under samma morgon i Halmstad. I alla andra sammanhang, pratar man om komplikationer, risker och annat som man bör känna till om man ska genomgå ett ingrepp eller liknande inom sjukvården.
MEN när det kommer till förlossningsvård är det locket på som gäller, för man vill ju inte skrämma någon, för det är återigen en sån liten risk att just du drabbas. Jag hade önskat att man pratade mer om akuta kejsarsnitt, bristningar och avföringsinkontinens/urininkontinens redan på MVC, inte för att skrämmas utan för att upplysa och ge kunskap till kvinnan att detta kan hända, om det skulle hända just dig så är det såhär man hanterar det och denna vården ska du ha, återhämtningen tar lite längre tid men du kan bli helt bra igen.
Jag tycker inte att man behöver vara rädd för att få en sfinkterruptur, men rädd för att inte få den hjälp och kompetens som krävs för att det ska bli så bra som det kan bli. Kvinnor vittnar om inkompetenta läkare och barnmorskor runt om i landet som alla säger samma sak. ” Knip så ska du se att det blir bättre.” Men om muskulaturen är sönder kan du ju knipa bäst du vill och det gör ändå ingen skillnad. Idag handlar det om ett lotteri, man ska ha turen att kommer till en läkare som har erfarenhet och kompetens nog att se och vetskapen hur man åtgärdar skadorna.
Cirka 300.000 kvinnor lider av analinkontinens i Sverige som följd av sin förlossning, och det pekar ju åt att sjukvården inte riktigt har så bra koll vad som behöver göras sen att det ska vara 40 månaders väntetid på operation i Malmö känns som ett hån mot kvinnohälsan och jag trodde aldrig att jag skulle tänka dessa tankar, men om det gällde män, hade väntetiderna varit lika långa och kompetensen lika låg?
Jag har haft tur i oturen, min skada upptäcktes direkt, man sydde mig på operation. Sen hade jag otur att ett sketet stygn skulle gå upp.
Än så länge har jag inte ångrat att jag födde vaginalt, jag hade gjort det igen även om jag visste utgången. Jag hoppas att jag kan säga samma sak om ett halvår när vi vet mer om läkningsprocessen och dess utgång.
Psssst… Om du vill följa min fortsatta resa på instagram hittar du mig som @jenni.olmyr
Senaste kommentarer