Hanna Öhman

GÄSTBLOGG – TOTAL SFINKTERRUPTUR, VARFÖR JAG?!

Nedan följer en text från Jenny Svedberg som drabbades av total sfinkterruptur under förlossningen för några månader sedan. Jenny berättar öppet och ärligt om de bittra tankarna och något som många drabbade känner igen sig i: Hur kunde detta hända mig?

Det är tack vare dig och andra kvinnor som vågar berätta och sprida sina historier som vi faktiskt kan nå fram och skapa förändring. Tillsammans flyttar vi berg. Tack Jenny för att vi får dela detta. // Ideella föreningen Våga Vägra Förlossningsskador genom Jenny Aakula och Hanna Öhman

TOTAL SFINKTERRUPTUR, JENNYS BERÄTTAR:

Är så fast i bitterhet just nu… Jag fick en komplicerad grad 4 total sfinkterruptur när min dotter föddes för tre månader sedan. Hon fick en plexusskada i högra armen och ska opereras i september, hon kommer aldrig bli fullt återställd i armen. Jag är just nu sjukskriven för förlossningsdepression. Som ni förstår har det varit och är mycket..

Jag kan nu äntligen känna att jag älskar Magda och depressionen gör sig mer sällan påmind. Men nu bubblar andra tankar upp, tankar om förlossningen och en massa ”tänk om..”. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det kunde gå fel, något jag fick bekräftat av överläkaren efter förlossningen under ett av våra många samtal då han sa vad jag tänkte: ”en högriskpatient som du, som vi har extra koll på och som vi är mer förberedda att snitta, borde under själva förlossningen vara låg risk för det som hände dig”. Och det är där jag är – HUR KUNDE DET HÄR HÄNDA MIG?! Blir så ledsen när jag läser min journal där det står att jag blev inskriven för igångsättning klockan 10:00 och 10:10 antecknats: ”Obs! Hög risk för bäckenbottenskada pga stort barn och mamma med typ 1 diabetes”. Hur kunde det hända mig som åkte åtta mil enkel resa flera gånger i veckan under hela graviditeten för diverse kontroller och tillväxtmätningar av bebis? Hur kunde det hända mig som fått förklarat för mig att gränsen innan beslut om ett kejsarsnitt skulle vara så mycket lägre för mig som diabetiker än för en frisk mamma? Hur? Varför jag?

Fått veta att svaret på mina frågor tyvärr är att jag hade otur. Jag råkade ut för en stafettläkare som tog alla felbeslut som kunnat tagits (och som dessutom var både otrevlig och oempatisk). Hen fick inte arbeta kvar på Hudiksvalls sjukhus efter min förlossning och sjukhuset granskar nu sina rutiner och gör en Lex Maria-anmälan.

Jag har fått ett fantastiskt bemötande och vård av alla andra förutom den här stafettläkaren. Jag blev opererad av överläkaren som kom in under sin semester då jag varit hans patient under hela graviditeten och då min skada var så stor och komplicerad. Jag är så glad över den läkaren som varit så bra med mig och min sambo, jag läker bra vad jag förstått även om det är för tidigt för att säga hur det blir i framtiden och min dotter är en frisk liten unge i övrigt. Men bitterheten, den växer. Jag ligger ofta vaken och försöker minnas fragment från förlossningen som min hjärna förträngt och blir så frustrerad när jag inte kan komma ihåg. Jag vill minnas exakt vad som sades, vad folk gjorde, hur det kändes. Jag minns enbart att det inte gjorde ont, jag kände ingenting. Konstigt kanske att vilja minnas, men det känns som att jag vill ha koll på vad som hände när min kropp förstördes för alltid, för så känns det. Jag är 25 och förbrukad, ungefär så. Jag är jätteorolig för att aldrig någonsin våga eller vilja ha sex med min sambo igen, och tankarna finns också där att även om han och jag kan prata om det och lösa det tillsammans med diverse hjälpmedel så finns det ju också en risk att vi någon gång separerar (även om det inte är något jag planerar) och hur skulle det bli då? Men det känns läskigt på något vis att skadan är gjord och inte går att göra ogjord, att min kropp aldrig mer kommer att bli min på samma sätt, inte fungera på samma sätt..

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Micaela

    Vad ledsen jag blir när jag läser sånt här 🙁 drabbades själv av sfinkterruptur grad 4 i februari 2018. Förlossningsdepression på de.. inga sjukskrivningar, men kontakt med psykolog via BVC. Jag har varit så arg på vården, inte alls förstått hur det kunde ske, hur det fick ske. Jag gick som högriskgraviditet jag också, högt BMI och bebis beräknades bli stor på BF. Ändå fick jag gå över tiden i två veckor, 16 dagar över tiden kommer han med hjälp av sugklocka. 4300 gram och 57 cm lång. Jag är 157. Jag har haft de tufft, jag har det fortfarande tufft. Stresskänslig som fanken och kan inte utföra allt jag kunde tidigare. Bäckensmärta (den värsta värken hjälpte en naprapat mig med), svårt att hålla tätt, än idag måste jag gå på toaletten direkt när jag blir bajsnödig, även om jag har lättare för att hålla mig idag än tidigare, men de är ändå inte bra nog för att jag ska känna mig supertrygg.. förr kunde jag ju hålla mig i flera dagar om jag kände jag behövde de.. det skulle inte gå idag. Måste gå inom de närmaste minutrarna, Jag har inte vågat cykla än, för jag belastar mellangården så hemskt när jag cyklar. Jag kan inte använda tampong längre, Jag har haft samlag en gång efter förlossningen och de va de värsta jag varit med om, de va inte min snippa, kändes som ett enda stort hål, bedövad, ingen känsel, de enda jag kände va smärta, Slidöppningen är inte där den va tidigare.. känner fruktansvärd skam och förakt över mitt nya underliv och jag saknar mitt gamla, Det är för jävligt att en människas liv ska behöva förstöras pga att man föder barn och sjukvården tar galna beslut. Inte okej! De är oacceptabelt! Och vad får vi för allt lidande? Inte ett smack! Sjukt!

stats