Hanna Öhman

Gästblogg – Ur Tant P´s perspektiv

En fin vänskap

Hanna kom in i mitt liv när vi hamnade i samma klass när vi började 7an, det var dock inte förrän i 8an som vår vänskap fick ordentlig fart å lika fort som vi hittat varann så vart vi bannlysta från att sitta tillsammans på lektionerna!

Läraren: Hanna och Pernilla: ni flyttar isär!!

Hanna är ofta den eftertänksamma av oss två med en rätt modemedveten stil och har alltid hållit sitt hem skinande rent. Medan jag ofta gått på en hel del impulsivitet, haft alla tänkbara hårfärger och stilar samt att mitt hem oftast sett ut som om en tornado precis drivit in och vänt upp och ner på allt.
Trots detta så har vår vänskap alltid varit rätt vattentätt och vi har med åren hittat en hel del likheter, framförallt sen vi båda satsat en hel del på karriären emellanåt.
Envis tjurskalle

Under denna helvetesresa som nu pågått för Hanna i drygt 4år så har jag alltid försökt hänga med, förstå vad som händer samt erbjudit allt ifrån barnvakt till mathandlare och chaufför eller bara en axel att gråta mot.. Dock är det inte många gånger som fru Öhman nappat på mina erbjudanden, Hanna är förbannat tjurig & stark som få samt att hon gärna är som en trotsig 3 åring som kan själv.

Detta enligt min sanning. Alla kan ha egenvalda sanningar, detta är min: för att min älskade vän är en tjurskalle utan dess like, hon vill så gärna klara sig själv, stå stadigt på sina egna ben och inte låta hennes förlossningsskada hämma henne. Hanna är stark, sjukt stark.. Ibland lite väl stark, jag har aldrig haft en förlossningsskada och kommer mest troligt heller aldrig att få det. Dock har jag också haft en hel del prövningar i livet (dock aldrig i de nivåer som Hanna stått ut med, det är absolut inte det jag försöker säga) jag har däremot koll på hur det är att konstant kämpa med att hålla den där muren upprätt, att lägga all den där energin på att orka hålla skenet uppe. För att inte låta muren rasera för då är risken enormt stor att man ramlar till botten..

När muren rasar

Jag har varit på min botten, Hanna stod bredvid mig & stöttade upp mig när min mur rasade & jag tänker ta mig tusan vara där och hjälpa Hanna med det hon vill ha hjälp med, vare sig det är att stötta upp hennes mur eller hjälpa henne att kravla upp från hennes botten OM hon någon gång hamnar där.

För att förstå det jag kommer att skriva om så måste jag lite snabbt dra igenom några viktiga grejer i mitt liv som format mig till den jag är idag:

Som 18åring träffade jag den jag då trodde var mannen i mitt liv, 3 dagar innan min 20årsdag (2004) så blev jag katastrofsnittad med vår son till följd av en rätt jobbig havandeskapsförgiftning. När vår son var 15 månader så hade tyvärr kärleken svalnat mellan mig och pappan och vi flyttade isär som goda vänner och har varit det sen dess (tackar högre makter för att vi alltid hållit sams för sonens skull)

Att vara 21år, ensamstående med en 1åring och inte ha ett fast jobb just då var prövningar i sig, men det behöver vi inte gå in på, jobb har jag inte haft brist på sen dess.. Det jag alltid stört mig på är dock folk som målar upp föräldralivet som en dans på små rosa moln.. Jag älskar min son & skulle aldrig önska honom ogjord men dom som påstått detta är för mig dom största hycklare jag någonsin stött på! Men det kan vi också ta någon annan gång.

2008 blev Älvsbyns arbetsmarknad för liten & jag begav mig till Luleå för att jobba, vilket ledde vidare till att jag tog steget att åka och jobba vintersäsong i Björkliden (2009) för att senare det året tacka ja till en tjänst som restaurangchef på en av Europas största turist & konferensanläggningar… Så har ni lite snabbt om dom några av valen jag gjort i mitt liv.. I en perfekt värld hade alla som funderade hur jag tänkte frågat mig, men nu är ju världen långtifrån det & jag kan garantera er att folk har spekulerat & trott sig veta mer om mig själv än vad jag gjort… Dessutom har jag väl tyckt att så länge ingen far illa av dom valen jag gör & alla är överens så finns det väl inget problem?!!

Men tillbaka till ämnet nu när jag skrapat lite på min yta..

Min botten nåddes under 2013, mitt fjärde år som chef.. det var INTE mitt bästa år.. Mycket på grund av dom valen jag gjorde, jag kan vara rätt blåögd och verkligt tro det bästa om människan och slutar aldrig förvånas över att det finns dom som väljer att såra andra, fullt medvetna om att så kommer att ske. I kombination med mina blåa ögon så har jag även rätt jävla högt ställda krav på mig själv, speciellt när det kommer till arbetslivet (där har jag & Hanna en stor likhet). Den våren så rasade mitt privatliv vilket likt ett gäng perfekt utplacerade dominobrickor även raserade mig på jobbet & mitt i vanliga fall rätt stadiga psyke… Jag fortsatte desperat att stötta upp min mur på alla sätt jag kunde! Min närmaste chef var en enorm stöttepelare som verkligt lärt sig hur jag funkar hjälpte mig tillsammans med en beteendevetare att göra ett ”Rädda Pernilla” paket eftersom jag i sten vägrade gå med på en sjukskrivning.. Jag borrar hellre ner huvudet å fortsätter framåt än att bli tvingad att stanna upp och känna efter.

Rädda-Pernilla

Denna ”rädda Pernilla” lösning funkade, efter 3 månader var jag tillbaka som chef.. I 3 månader för att sedan totalkollapsa på jobbet & handlöst falla till botten.. Botten för mig var att inse att jag inte kunde göra det jag brann allra mest för: att jobba. Jag tvingades inse att jag måste vara sjukskriven samt regelbundet börja gå till en beteendevetare för att få bukt på den sjuka prestationsångest jag burit på i så många år.. Botten var för mig att inse att jag led av en utmattningsdepression & att läkarna ville medicinera mig med antidepressiva..

Att tvingas radera dessa som mina mantran :Själv är bäste dräng samt ensam är stark..

Nästan 30år tog det mig att komma till denna insikt & jag glömmer det fortfarande emellanåt.. Jag gör det själv dyker ofta upp i mina tankar, för att sedan bromsas av nästa tanke att jag inte måste göra allt själv..

Bakom styrkan kanske något annat döljer sig

Styrka är bra, men när man är stark och klarar sig själv så har ens omgivning lite svårt att hänga med och förstå hur man egentligen mår..
Att man bakom det där skämtet har ett allvar, bakom det där leendet så kämpar man mot tårarna och trots att det ser ut som om man står stadigt på jorden så skakar benen och man vill helst bara ligga i en blöt hög på golvet.
Man kräver inte att andra ska se det, man vill helst inte att andra ska se det.. För med ett enkelt hur mår du egentligen? i ”fel” ögonblick kan vara droppen som får ett helt hav att svämma över och man trillar över kanten till det stället man så länge kämpat för att inte komma till: sin mardrömsbotten
Och det man själv sett som svaghet och ett misslyckande: att måsta be om hjälp, att fälla en tår inför någon som aldrig sett en gråta tidigare eller att erkänna att man inte orkar mer.. Dessa saker anser jag idag gör en ännu starkare!

Håller huvudet högt

Jag hade förstått Hanna om hon tills lut valt att gräva ner sig en längre period, alla som har förståelse för vad hon går igenom förstår det men hon har alltid valt att hålla huvudet högt, se framtida lösningar och ta alla bakslag med en klackspark.
Jag har sagt de förr och med detta gästbloggsinlägg vill jag göra det ännu glasklarare.
Hanna är för mig en sann vardagshjälte och har ett av dom starkaste psyken som jag stött på på nära håll, jag beundrar henne för hennes styrka, att vägra låta denna skada med alla biverkningar som följer med den hindra henne från att leva sitt liv och göra det med hennes positiva framåtanda, ambitioner och visioner i behåll.
Men…
Att vara så stark som Hanna är innebär inte bara att sådana som jag och många andra beundrar henne för det, men även att alla inte riktigt tycks inse all smärta och allt jävla helvete hon tvingats gå igenom dom senaste åren, för hon står ju på benen rätt snabbt efter de flesta av de hittills 21 operationerna. Hon är i mina ögon en fantastisk fru som alltid försöker lösa så hennes man kan jobba borta fastän det är en tyngre period med smärtor, som inte vill sätta käppar i hjulet för A´s skotercrosskarriär som upptar en hel del tid under vinterhalvåret. I gengäld så är A den bästa maken jag kan tänka mig till Hanna och jag vet att det inte är lätt det här för han heller & han gör det galet bra han också som är ett sånt fantastiskt stöd! Hanna är också en underbar mamma, hon lyckas hålla huset skinande rent samt att hon håller kosten rätt strikt för det mesta och orkar jobba (förutom nu då det blivit rätt tunga operationer) samt driva denna blogg..

Allt är relativt. Hur saker och ting upplevs är totalt olika beroende på genom vems ögon man tittar. Vissa väljer att inte titta alls, andra kanske tittar på skogen & missar att där finns ju tusentals träd medan vissa ser sådant som alla andra helt enkelt inte ägnat en tanke åt.

Låna någon annans ögon

Det vissa kan ta med en klackspark, kan andra måsta lägga hela sin energi på att förstå! Och det jag och många andra ser som svagheter, kan i själva verket vara styrkor. Det gäller bara att göra det där valet att ta sig tiden & energin till att lära sig förstå. Utan förståelse så är det en rätt kall och tråkig plats. Så låna någon annans ögon och se på saker ur deras synvinkel, hoppa in i en helikopter och flyg upp och titta på en händelse från luftens perspektiv. Varför gör andra som dom gör Vad kännetecknar styrka vs. Svaghet. Är det värt att lägga energi på just det här, är det något jag försummar som hade behövt den energi jag har bättre?

 Förstår ni vilken superkvinna jag har som vän?!

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats