När Selma var liten och jag tvingades in och ut på sjukhus ställdes hela världen på kant.
Vi hade alldeles nyss blivit en liten familj med allt vad det innebär. Jag kommer aldrig att glömma första gången när vi kom in på akuten, när det stod klart att jag skulle akutopereras. Jag hade min man och dotter med mig men läkaren sa att de skulle få åka hem och då rasade min värld. När min man gick mot utgången med Selma i babyskyddet och jag såg hans ryggtavla försvinna… Det kändes fruktansvärt, jag trodde att jag skulle dö och aldrig få se dem igen. Det var första natten jag sov utan vår dotter, psyket fick en rejäl smäll. Man kan nog säga att jag var i chock, jag fattade verkligen inte vad som hände.
Jag fick låna en pump på sjukhuset för jag kan lova att brösten var som ballonger när jag vaknade efter operationen 😉 Sedan började en helvetesperiod när jag ömsom pumpade för att ”tömma ut medicin” (för att Selma ej skulle få i sig det) och ömsom pumpade för att hålla igång produktionen. Jag ställde klockan och pumpade, pumpade, pumpade…ja jag tror fasen jag pumpar än! 😉 Det tog några månader innan jag till slut bestämde mig för att ge upp amningen, jag orkade helt enkelt inte längre.
När det är dags för en lillasyster eller lillebror vill jag inte behöva gå igenom samma sak en gång till, nästa gång vill jag njuta av första tiden tillsammans med vår nya familjemedlem! Nästa gång vill jag kunna ta en promenad med barnvagnen utan att behöva vara rädd och försöka hålla mig i närheten av en toalett. Nästa gång vill jag inte behöva plåstra om hela underredet för att inte bli skinnflådd från Ystad till Haparanda. Nästa gång vill jag vara frisk.
Därför är det inte dags för något syskon ännu även om längtan absolut finns där <3
Senaste kommentarer