Hanna Öhman

Min största fasa.

Heeej 🙂 Måste börja med att berätta att själva operationen har gått jättebra rent tekniskt men det gjorde den sist också så det är ingen garanti för lyckat hållbart resultat tyvärr..

Min största fasa inför den här operationen var dock inte operationen i sig utan det otroligt dåliga skick jag var i post op förra gången jag var här. Har aldrig varit så dålig efter en narkos som jag var då. Mitt första toalettbesök hade jag två sköterskor till hjälp, en under vardera arm/axel. Jag spydde som en idiot till kl 21 (opades på förmiddagen) och var inte riktigt vaken förrän morgonen efter.

Den här gången slapp jag illamåendet! Jippiii, känns som en jackpott 😃 Jag har lyckats göra mitt första toabesök med bara lite stöd och jag har ätit middag. Whop whop så glad jag är. Ont som faderuttan javisst men smärtan finns det hjälp mot så det känns inte så farligt!

Har träffat en förlossningsskadad ”medsyster” från den slutna gruppen på Facebook som också opererats här idag ❤️

Känner mig faktiskt ganska ”fräsch” för att vara nyopererad. Trött, sliten och har ont men ändå är livet inte så dumt.

KRAM