Jag är väldigt öppen med allt som gäller min förlossningsskada och jag har inga problem att berätta om allt jag går igenom.
Jag är van att dela med mig och jag är van att folk efter en stund vågar fråga. Ämnet är så pass känsligt att vissa blir generade men efter en stund, när de märker hur öppen och ogenerad jag själv är, brukar det bli mindre ”tabu” även för personen jag pratar med för första gången.
Journalister är lätta att hantera på det sättet att de oftast inte blir generade av att prata om vagina, ändtarm, anus och så vidare.
Människor i allmänhet blir dock aningen generade av att sitta och prata om sådant här. Jag märker ofta att man kanske går runt frågan och bara nosar lite på den men inte riktigt vågar ställa den. Mitt öppna sätt brukar dock lätta upp stämningen ganska snabbt och jag har än idag inte fått någon fråga som jag tycker gått över gränsen.
Frågor om sexliv, hur underlivet egentligen ser ut, hur stomin fungerar och hur det är att bajsa på magen, det är saker som känns lika naturliga som att fråga vad jag åt till lunch. För mig är det inte alls pinsamt eller generande. I början var det genant men inte nu längre, den tiden är sedan länge förbi.
Har jag gått så långt att jag publicerat bilder på geggan som kommer från min ändtarm, ja då är det inte mycket som längre känns tabu eller skamligt…
Däremot finns det en sak som jag är ”allergisk” mot. En sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen och springa därifrån för att gräva ner mig i närmaste grop och inte krypa upp igen på flera dagar.
Det är när folk säger:
JAG TYCKER SYND OM DIG.
Ja, jag förstår. Jag tycker också synd om mig ibland. MEN, jag vill inte höra det. Jag vill inte höra att någon tycker synd om mig. Jag vill istället höra upplyftande saker som till exempel:
Jag kan inte föreställa mig hur du har det men jag tycker du är modig som vågar berätta om dina problem.
Eller:
Det är säkert många kvinnor som är tacksamma för att du vågar vara så öppen och ärlig med allt du gått/går igenom.
Jag kan även tackla:
Jag vet inte hur jag skulle klara av att hantera din situation.
Men, just orden JAG TYCKER SYND OM DIG gör mig bara ledsen.
Om någon tittar mig i ögonen och säger dessa ord känner jag direkt hur mina ögon tåras. Jag blir ledsen. Jag känner mig på något sätt illa till mods när människor jag inte känner förklarar hur synd de egentligen tycker om mig. Jag blir någon slags figur för underlivsproblem och den här inställningen att det är synd om mig hjälper inte mig framåt.
Jag vet också att personer som säger det här till mig menar väl.
Jag vet att de inte avsiktligt gör mig ledsen eller säger detta för att såra mig. De vill oftast bara visa att de tänker på mig och att de önskar mig lycka till men för mig är det jobbigt att höra och jag vill inte vara någon som man tycker synd om. Jag vill ju vara någon man ser upp till, någon som är en god förebild.
Jag har också tyckt synd om dig, mest för att du inte kunde klippa dig som mig ????.
Det blir lite som när en tant tyckte synd om syrran när vi var små och sa ”Vad det är synd om dig som sitter i rullstol när solen skiner”. Som att det vore värre att sitta i rullstol när det är vackert väder, när det är betydligt värre när det kommit två dm blötsnö 😉 det är ju liksom bara gilla läget, däremot tycker jag att det är synd om dig för att du missat så mycket på grund av skadan, men samtidigt så är det så mycket du fått uppleva i och med den också. Det gör mig även ledsen att så många som drabbas inte vågar söka hjälp, att inte kvinnor vågar säga att de har problem och att så mycket avfärdas med att det är normalt att ha problem efter förlossningen.
Där gör du skillnad och du ska veta att jag berättat för alla i barnafödande ålder hur viktigt det är att vara påläst. Du är bäst !
Tack Carola 🙂
Du är så klok och visst var det lite jobbigt att inte kunna klippa sig långhårig! 😉
Jättebra skrivet, det är säkert många som kan relatera till det här alldeles oavsett vilken sorts börda det är man bär på.
Ja jag tror att det är många som får höra det här, bara se kommentaren här om att sitta i rullstol..