Tiden får utvisa
I morse kom ytterligare en bekräftelse på att det här gått åt fanders så jag var ganska säker på min sak när jag åkte iväg för att möta ”min” kirurg.
Väl på Sunderbyn kunde vi inte bekräfta mina misstankar eftersom specialisten i Uppsala inte vill att vi undersöker tarmen. De vill helt enkelt inte riskera att gå in i tarmen och ha sönder något som kanske eventuellt kan hela. När man däremot tar mina ”incidenter” i beaktning så är risken överhängande att ingreppet misslyckats.
Jag frågade kirurgen vad han trodde och bad honom att inte på något sätt försöka skönmåla situationen. Med tanke på vad jag berättade så sa han att han inte vill att vi målar fan på väggen men att den professionella bedömningen är att det mest troligt inte har lyckats.
Om jag har kvar mina ”problem” om två veckor måste jag tillbaka till Sunderbyn och då undersöker de tarmen och hjälper mig med nya dränage som då ska sitta i 6-8 veckor innan det är dags för nästa lagningsförsök i Uppsala.
Tårar
Jag känner mig faktiskt förvånansvärt stark idag trots allt som hänt men däremot känner jag att bägaren börjar vara ganska full och jag tror inte att det behövs speciellt mycket till för att den ska rinna över. Jag har suttit med tårar i ögonen flera gånger men det blir liksom inte mer än så. Jag har inte energin till att bryta ihop men det kanske kommer för jag tror att jag behöver ett litet snyftparty för att kunna explodera och sedan börja plocka upp bitarna och pussla ihop mig själv. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Konsten att bryta ihop och komma igen och jag tror att det är precis vad jag behöver just nu.
Jag har förresten tröstshoppat en stor och mysig dunjacka som garanterat kan hålla mig varm på vinterns alla skotercrosstävlingar! Självklart en rosa 🙂
Senaste kommentarer