Hanna Öhman

Att kunna se på saken med andra ögon.

Jag har funderat en hel del på min förlossning de här sista dagarna. Orsaken är att jag läst och hört från så många som är ledsna över deras förlossningar. Ledsna och bittra på hur allt utvecklades och hanterades.

Jag är en person som gillar att tänka positivt och innan min förlossning gick jag all in på det positiva, jag läste bland annat boken ”Föda utan rädsla” och ställde in mig på att allt kan hända. Ingen förlossning är den andra lik och jag visste att det kan sluta med akutsnitt eller sugklocka. Jag hade inte så stora förväntningar, jag hade aldrig fött barn tidigare och då är det svårt att veta hur saker och ting går till.

Själva förlossningen är jag inte bitter över, däremot funderar jag såklart på varför man medvetet valde att inte klippa och varför jag syddes i förlossningssängen istället för att rullas till operation.

Hur hade mitt liv sett ut idag OM man hade klippt så att spickan inte förstört så mycket av ändtarmen? Hur hade mitt liv sett ut idag OM jag hade opererats direkt efter förlossningen? Hur hade mitt liv sett ut idag OM jag hade fått bättre information om min skada?

Även om dessa funderingar dyker upp då och då så har jag valt att se framåt, fokusera framåt. Det här har redan hänt och även om jag funderar, ältar och önskar att saker och ting var annorlunda så kan jag inte ändra på det förflutna. Detta drabbade mig och för att kunna må bra måste jag släppa det förflutna och fokusera på nutiden och framtiden.

För mig var däremot första tiden efter förlossningen fylld av skamkänslor och det kan du läsa mer om HÄR .

Att fokusera på det som betyder något.

Jag väljer att fokusera på min fina familj och vår underbara dotter, det vackraste vi har som vi älskar över allt annat. Selma är frisk och påverkades inte alls av förlossningen och det är vi så tacksamma för, tänk om hon var den som hade skadats!

Det kunde ha varit värre.

Något annat som får mina problem att kännas mindre är när jag hör berättas om vänners vänner som tvingas gå igenom det mest fasansfulla. Någon som har familj med små barn och får en diagnos som ger personen ett par år kvar att leva. Den här människan lever med vetskapen om att inte få vara med och se sina barn växa upp, inte vara en del av allt som händer i framtiden. Vetskapen om att barnen kommer växa upp med enbart den ena föräldern och bara de vackraste minnena av den andra. Så tragiskt, det går inte att förstå hur illa ett sådant besken och en sådan diagnos är.

Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva något liknande. Då är min diagnos och mina besvär en piss i Mississippi. Det är ingen dans på rosor att leva med ett trasigt underliv men jag lever och jag får se vår dotter växa upp och kanske kan vi till och med ge henne ett syskon.

Jag menar inte att förminska förlossningsskadade kvinnors problem, jag vet själv hur jävligt det kan vara men ibland kan det vara en bra idé att stanna upp, påminna sig om allt det positiva man har i livet (och få lite perspektiv) och fokusera på allt som faktiskt betyder något och försöka släppa alla negativa tankar och negativ energi.

JA det är ett helvete och det förstör en stor del av våra liv. Vi får bryta ihop, gråta floder och försöka komma igen MEN vi lever och även om vi måste kämpa så har vi varandra och tillsammans kan vi prata, gråta och stötta varandra. Viktigast av allt är ju faktiskt att våra barn lever och att vi lever.

All kärlek <3

KRAM