Här om dagen läste jag om en kvinna som gärna ville höra positiva förlossningsberättelser. Hon hade läst så många historier om förlossningsskador och ”dåliga förlossningar” att hon inte ville höra mer negativt. Hon ville att kvinnor skulle berätta om bra förlossningar med lycklig utgång, vidare tyckte hon att förlossningsskador får all uppmärksamhet och att det är dags för de positiva berättelserna att ta plats.
Jag kan på ett sätt förstå hur hon menar, jag gissar att hon söker pepp och hejarop, att hon kanske bär på förlossningsrädsla och inte vill höra ”skräckhistorier”. Samtidigt blir jag lite beklämd då jag önskar att fler istället skulle tänka på att vara informerade. INFORMATION GER KUNSKAP OCH KUNSKAP ÄR MAKT. Som Eva Uustal sa för någon vecka sedan:
”Inför varje operation, löplopp eller Kilimanjaro-bestigning måste man få veta vad man ger sig in på och vad det finns för risker”
Genom att vara påläst och veta vad som kan hända ger man sig själv bättre förutsättningar samt en tryggare grund att stå på. Det är inte någon nackdel att känna till olika skador/komplikationer samt att veta var man kan vända sig för att få hjälp om något faktiskt skulle hända, eller om man en tid efter förlossningen känner att något inte står rätt till.
Jag gjorde exakt likadant som kvinnan som inte vill höra talas om förlossningsskador/negativa förlossningsberättelser. Jag stack huvudet i sanden och fokuserade på de positiva berättelserna och de positiva synsätten såsom att ”kroppen är gjord för att föda barn”. Jag var inte det minsta informerad och jag förstod inte att något var galet efter min förlossning. Hade jag istället varit påläst (om exempelvis sfinkterrupturer), då hade jag nog själv förstått att något var fel. Då kanske jag vågat stå på mig och vågat be om hjälp på ett annat sätt än jag gjorde. Men, jag visste inte bättre. Jag hade inte engagerat mig i att läsa på, jag hade inte bett vården om information och jag hade inte ens en tanke på att det kunde hända just MIG, vilket egentligen är helt vansinnigt.
Till saken hör att min egen förlossning inte går att beskriva som någon skräckhistoria, den är det häftigaste jag någonsin varit med om. Men trots att jag inte har någon skräckupplevelse att berätta om drabbades jag illa av skador. Väldigt illa. Så illa att jag genomgått 30 operationer och lever med stomipåse på magen. Det där som kanske händer andra men aldrig mig, det hände faktiskt just mig…
Jag tänker på Evas ord här ovan om hur vi tar reda på risker innan vi kastar oss ut och gör saker som att bestiga berg eller genomgår någon typ av operation. Många gånger matas vi med information om risker, det sker till exempel vid kejsarsnitt där vården är väldigt snabba med att informera om vad som kan hända och vilka risker som förekommer. Det får vi dock inte vid vaginal förlossning och jag kan inte annat än undra varför?
Varför vill vi inte och varför kräver vi inte att informeras?
Vad tycker du, bättre lyckligt ovetande och hoppas på det bästa eller påläst och kunna vara delaktig och göra informerade val?
Hej! Föredrar påläst och informerad! När jag väntade barn 2017 så hade jag läst din blogg ett tag och verkligen tagit till mig att kräva att bli ordentligt undersökt ifall det skulle bli så att jag sprack under förlossningen, att inget skulle missas å gå ”för långt” å upptäckas i efterhand. Skrev aldrig någon förlossningsberättelse då jag inte kände att jag hade något behov av detta utan det enda jag sa till barnmorskorna när jag kom till förlossningen å de frågade om jag skrivit något var att jag vill bli noggrant undersökt vid ev skada.
Nu klipptes jag under min förlossning och sprack utöver det också och visst blev det en ordentlig undersökning iaf ? Där låg jag med benen isär å tre läkare/barnmorskor å allt vad de var som bad mig knipa å diskuterade om bästa lösning ? De sa iaf att jag spruckit ”lite” men det skulle med största sannolikhet bli fint efter läkning. När jag vid hemgång fick ett papper om hur min förlossning förlöpt å läser att min skada var en sfinkterruptur grad 3 och 4 så kände jag kanske att de hade förfinat lite hur stor min skada var (då jag tack vare din blogg insett att skalan bara går till fyra) Antagligen för att inte oroa men samtidigt kanske mina förväntningar på hur lång tid det tar innan jag känner mig bra igen blir lite felaktiga. Fick dock bra uppföljning på specialistmödravården på återkontrollen och även en enkät ,ett år efter, att svara på där läkaren som sytt ihop mig även ringde upp efter å pratade igenom mina svar. Nu läkte allt bra vilket jag är tacksam för och det är till 98% som innan jag fick barn. Lång kommentar men dina texter om förlossningsskador fick iaf mig att tänka till innan hur jag ville ha det om det skulle bli skador under förlossningen. Tack ?
Åh Emma så glad jag blir att mina texter varit till hjälp!
Skönt att höra att du är 98% återställd och inte har några men från din sfinkterruptur. Också väldigt skönt att höra att du fått bra uppföljning, precis så som du beskriver ska det ju faktiskt vara! Fint att bli kontaktad av vården för uppföljning! Kram ❤️
Hej, jag läste hennes inlägg och hon har sökt information om förlossningar och bara hittat negativa förlossningshistorier. Vi är duktiga på att berätta när någonting har gått dåligt och sämre när det har gått bra. Information är makt och då behöver man båda sidorna som du säger och det vad precis det hon var ute efter 🙂
Jag tror inte att vi tänker på samma text, det var inget inlägg jag läste för jag gissar att du menar Facebook-inlägg? ? Gissar att det säkert skrivs liknande ganska ofta på olika sociala medier ?
Jag förstår dig och det är inte så att jag menar att man ska ”matas” med information om andras förlossningar men det är bristen på att vilja ha information som skrämmer mig. Att inte vilja vara informerad om vad som kan hända, var man kan få hjälp, hur svårt det kan vara att faktiskt få hjälp. Det är den biten som gör ont i mig att läsa..
Alla historier har rätt att ta plats och jag säger inte att man ”måste” läsa om ”negativa förlossningar” utan vad jag menar är att det är skrämmande att det finns en så utbredd och uttalad ovilja gentemot information. Information och faktablad om komplikationer samt var man kan vända sig för att få hjälp skulle behöva finnas som obligatoriskt utskick eller inslag i föräldrautbildningen. Jag tror att du missförstår min text då det inte är historierna utan informationen jag reagerar på.
Jag försökte att bli påläst 2013 då vi väntade vårt första barn men varken under privata BM-möten eller samtal under föräldrautbildningar informerades det – alla tänkbara frågor viftades bort: ”det är sådan liten risk, fokusera på det här nu…” å så återgick hon till att prata om förlossningsförloppet och olika bedövningsmetoder. Under graviditeten 2015 och jag inför förlossningen nämnde att min stora skräck är att drabbas av en större bristning möttes jag återigen av ett ”det kommer gå SÅ bra. Och gör det mot förmodan inte det så tar folk hand om dig”. Jo, tack du …
Kan hålla med om att man ska fokusera på det som är bra och ha inställningen att det ska gå bra. Men information om hur det faktiskt också kan gå är lika viktigt det, och vad man kan förvänta sig efteråt+vad man ev ska söka för hjälp och vart! När första barnet skulle födas med snitt fick vi däremot väldigt mycket info om det.
Jag tycker att det är tragiskt att det finns ett så utbredd och uttalad motvilja gentemot information. Sen är det självklart så att den som inte vill ta del av informationen ska kunna tacka nej men informationen borde erbjudas från kompetent och kunnig vårdpersonal. Den som eftersöker information borde kunna ta del av sådan utan att själv behöva googla och läsa om ”skräckförlossningar”.
Jag vill vara påläst, bli informerad om risker/komplikationer, bli bemött med respekt, få konkreta svar på mina frågor. Där tycker jag vården svek mig på flera sätt. Jag frågade tex om bristningar och komplikationer på föräldrakursen varpå hon som ledde den viftade bort det med svaret att ”Det händer så sällan”.. Varje gång jag försökte ta upp såna här saker med barnmorska etc så var det locket på. Trist att det ser ut såhär. Bra inlägg Hanna!
Jag tror tyvärr att det är så det ser ut (än) idag. Frågor om komplikationer viftas bort med förklaringar om att det så sällan händer. Vet inte hur många gånger jag hört liknande historier, kvinnor som sökt information och frågat vården men inte alls fått svar på sina frågor. Där behöver det till en förändring! ❤️
Ja tyvärr skapade det här bemötandet rädsla och oro för mig när jag väntade första barnet och till barn nr 2 var förtroendet för vården redan förstört.
En kan ju undra vad det skulle krävas för att få vården att lämna ut bra information under tex föräldrautbildningarna…