Hanna Öhman

Livet som nyblivna föräldrar

När vi var nyblivna föräldrar så var livet inte någon dans på rosor med små rosa fluffiga moln och plutidulldull utan snarare sjukhusbesök, smärta och känslan av att inte riktigt räcka till. Ingen supermom här inte..

Bebistiden

Första tiden med vår lilla bebis blev inte riktigt som jag hade drömt om. Man kommer hem från BB och ska lära känna sin nya familjemedlem, man svetsas samman till en underbar liten familj. Så var det även för oss och Selma var en snäll liten bebis som åt, sov och sket (typ), vilket var en lättnad eftersom jag inte riktigt fungerade.

Vi kunde inte ta oss ut på en promenad med vagnen utan en massa förberedelser där jag tejpade underlivet från Ystad till Haparanda. Utan förbanden blev jag skinnflådd hela vägen från vaginan genom mellangården och upp i skåran. Ibland lossnade förbanden och jag blev skinnflådd trots alla förberedelser. Jag gav däremot aldrig upp. Jag tejpade, fifflade, trixade och donade och gav mig ut. Jag blev faktiskt riktigt skicklig på att plåstra om hela underlivet, vilken merit va?! 😉

Ni skulle ha sett mig  när jag blev skinnflådd, då kunde jag knappt gå på några dagar. Kraftigt framåtlutad, putade med rumpan och gick med benen brett isär. Kanske inte behöver nämna att jag höll mig hemma när det var som värst! Hehe.

Babysim

Nåt som jag hade drömt om länge var babysim men vi kunde inte delta eftersom jag inte kunde bada med stora öppna sår i underredet.

Mamma-aktiviteter

Man kan nog säga att jag var lite folkskygg under Selmas första levnadsår. Jag umgicks helst med personer som jag redan kände och var inte riktigt trygg runt nya bekantskaper.

Idag har jag en stor sorg i mitt hjärta för allt vi missade tillsammans jag och min dotter under min föräldraledighet. En stor sorg för allt vi som familj blivit berövade på.

MEN, jag  tänker inte gräva ner mig för det och jag har inte tänkt må dåligt resten av mitt liv bara för att jag inte kunde ge mitt barn och min familj ”den perfekta tiden tillsammans” eller att jag ibland är så smärtpåverkade att jag inte alltid orkar vara ”den perfekta mamman” (handen på hjärtat, det finns väl ingen som är perfekt)! Så är det och det är inget fel med mig för det, alla har sina nedgångar och jag är helt övertygad om att det inte finns någon SUPERMAMMA som alltid är på topp. Alla har en dålig dag då och då.

Det känns däremot skönt att veta att Selma inte kommer att komma ihåg att vi aldrig gick babysim, eller att jag fick förbereda mig i 30 minuter för en promenad. Eller att jag ibland var i tårar för att jag hade så ont och inte kunde gå (detta är högst aktuellt just precis nu, sjuk smärta och svårt att gå, sitta och överhuvudtaget röra mig). Eller att jag ställde väckarklockan för att pumpa brösten för att hon inte skulle få i sig av mina mediciner (jag var fast besluten att sjukdomen inte skulle få beröva mig amningen). Eller att jag inte var ”perfekt” och tog med henne på alla möjliga aktiviteter och utflykter.

Vi är en familj likt vilken annan familj som helst, ibland är vi på topp och ibland är jag så dålig att jag inte tar mig ur huset men det gör inte oss sämre som föräldrar. Vi kämpar och vi ger vår dotter det hon behöver och framförallt har vi all möjlighet att ge henne vår villkorslösa kärlek.

Kram /Hanna