MIN STÖRSTA ÖNSKAN
Jag vill så otroligt mycket ha ett syskon till vår dotter.
Vi har ett barn och det kommer jag för alltid att vara tacksam för. Det finns så många här i världen som inte är lika lyckligt lottade och jag kan aldrig säga att jag förstår deras sorg, kampen för ett barn som man önskat och drömt om i åratal. Vi har vår fina underbara dotter och även om det aldrig blir något syskon så har vi Selma som berikar livet.
Kanske är det så att man drömmer om det man inte kan få, för sanningen är den att just nu fungerar det inte med en graviditet och förlossning för mig. Jag måste tänka på min egen kropp och försöka bli hel igen.
Jag tror att det är mycket på grund av den här längtan som jag känner ett behov av att se över och ”planera” våra alternativ. Då menar jag kontakten med specmödra och eventuella förberedande samtal trots att en graviditet inte finns på kartan just nu. Jag har ett behov av att få reda på om det någonsin kommer att vara ”rätt” eller om det är så att vi helt enkelt får inse att det inte blir fler barn för den här kroppen.
Jag hoppas så klart att det kommer en dag när vi faktiskt kan försöka men ju längre tiden går och ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det kan bli så att jag aldrig mer kan bära ett barn.
<3
????
Håller tummar och tår att ni kommer få ett syskon.
Själv har jag inte nån direkt längtan efter ett syskon till min son men efter cellförändringarna och 2 koniseringar finns risken att jag inte kan bära ett till barn och givetvis DÅ kom en liten längtan! Men efter nästa kontroll i januari/februari så vet vi mer.
Sen vill verkligen sonen ha en bebis och när han har frågat om det så skär det lite i hjärtat.
Kramar
Den här risken att man kanske inte kan bära ett barn och risken att man kanske inte längre kan bli gravid ökar nog min längtan lite tror jag. Känslan av att inte veta om det är möjligt gör att jag nog längtar extra mycket.
Jag ringde på specmödra idag men tyvärr 10 minuter efter telefontiden så jag får göra ett nytt försök igen i morgon 🙂
Kram
Jag förstår verkligen er, framför allt eftersom det grundar sig i en vårmiss. Men när nu läget är som det är, har ni funderat på andra alternativ? Hur ställer ni er till adoption till exempel? Visst, någon annan har fött barnet, men de jag känner som har adopterat ser det barnet precis lika mycket som sitt eget som de gör med sina biologiska barn. Bara en tanke.
Hej 🙂 Det har funnits tankar på adoption men så länge läkarna inte säger att det är en dum idé med en graviditet eller rekommenderar att vi slutar ut det så känns det ändå som att jag vill ge det en chans. Om det inte fungerar och om jag inte kan bli gravid igen så är adoption ett alternativ 🙂