NÄR MODET SAKNAS

Jag har vid ett flertal tillfällen fått förfrågningar om att föreläsa och jag har under lång tid känt att nu, NU är det dags! NU är det hög tid att ta steget och faktiskt VÅGA tacka ja till att föreläsa. Meeeen, det är lättare sagt än gjort.

Jag har läst ”Snacka Snyggt” och lyssnar just nu på den som ljudbok, allt för att liksom känna att jag har lite kött på benen inför att skriva någon form av talmanus. Jag tror dock att jag gör det lite bättre om jag improviserar men jag vill ändå ha en ram och några fasta punkter, annars lär det bli väldigt grötigt.

Men jag får det liksom aldrig till att bli. Jag tar mig inte tid till det och jag prioriterar det verkligen inte. Istället går jag runt med en gnagande känsla och tänker att jag verkligen BORDE göra slag i saken. Åh, jag blir så less på mig själv ibland. Andra gånger har jag så mycket motor att jag inte vet vad jag ska göra av all energi, då borde det ju inte vara så svårt att lägga lite krut även på det här?!

Efter att jag lyssnat på Jennis föreläsning i måndags insåg jag att det är MODET som saknas. Jag vågar helt enkelt inte för jag har ingen aning om hur det påverkar mig att öppet berätta om mina prövningar. Jag vet att när jag lever i det och det är min vardag så ser jag det inte som speciellt märkvärdigt eller begränsande MEN när jag pratar om det, då förstår jag mer hur det här egentligen påverkat och begränsat mig. Det blir liksom mer verkligt på något sätt och kanske framförallt när jag ser hur andra reagerar på det jag berättar. Så, jag är skiträdd för att jag ska stå där och helt plötsligt få krullmun och brista ut i veckans storböl. Nej, så får det verkligen inte bli! Men, den här rädslan jag bär på är förmodligen också den pusselbit som stoppar mig från att våga göra slag i saken. Så nu när jag vet var skon klämmer kanske det är dags att börja jobba på saken…?