Det här med att leva med smärta är något som jag egentligen inte längre tänker på.
Det låter kanske helt sjukt men min dagliga smärta (”vardagssmärtan”) har blivit en del av mitt liv och jag tänker inte så mycket på den eller ens reflekterar över att den finns där. Jag är van att det pulserar runt området där allt är som värst, jag är van att det gör ont när jag sätter mig ner, jag är van att det gör ont varje steg jag tar (speciellt när jag ställer ner min högra fot)… Ja, du förstår vad jag menar.
Idag är jag mer rädd för själva sticket när jag får nålen än för smärtan jag kommer känna när jag vaknar upp post op, löjligt egentigen men inte mindre sant för det.
När det gör MER ont än vardagssmärtan, DÅ reagerar jag. Vid vardagssmärta gör det ont när jag sätter mig ner men när jag hittat ”rätt” ställning går det ganska bra, dagar när jag inte kan sitta reagerar jag för då är smärtan alltså värre än vardagssmärtan.
Jag tror att många som lever med konstant smärta på något sätt blir avtrubbade och inte reagerar för smärta på samma sätt. Man blir så van med att hela tiden ha ont och jag tror även att smärttröskeln med tiden blir högre och högre. Något som kändes outhärdligt för några år sedan är vardag idag.
November 2015. Här hade jag väldigt ont och hade så haft i några dagar, jag tycker att det syns i mina ögon. Några timmar senare akutopererades jag och två dygn senare ägde stomioperationen rum.
Om jag ska ta smärta efter operation till exempel så händer det att jag får frågan om det verkligen är värt att utsätta sig för det eftersom det kan vara rent fördjävligt efteråt men så tänker inte jag. Jag vet nämligen att den där värsta smärtan är övergående. Dessutom glömmer man fort hur fruktansvärt ont det egentligen gjorde, kroppen och huvudet är väldigt förunderligt på det sättet och tur är väl det.
Charlotta på Överlevnadsguiden skrev igår om smärta (NÄR LIVET GER SMÄRTA) och jag kan inte annat än säga att hon har mycket klokt att säga om ämnet och detta för jag gärna vidare:
”Smärta öppnar upp en inre avgrund inom oss och sedan är det upp till oss att bestämma vad vi väljer att fylla den avgrunden med, rädsla eller kärlek. För det man ska vara försiktig med och hålla på avstånd är inte smärtan, utan rädslan för smärtan och de tankar som den rädslan föder”.
Kanske är det därför som vardagssmärtan inte påverkar mig speciellt mycket, den är nämligen konstant och den skrämmer mig inte. Den skapar inte oro eller rädsla utan den bara finns där och är en del av mitt liv. Min rädsla är dock den ökade smärtan men då vet jag också att just den smärtan i mitt fall kan innebära risk för mitt liv. Den rädsla och alla tankar smärtan för med sig fungerar som en varningsklocka och jag vet direkt att det är dags att ringa kirurgmottagningen. På det sättet kan jag själv påverka rädslan men även smärtan i sig. När jag får en förklaring på smärtan och kan lämna katastroftankar bakom mig blir det även lättare att tackla det onda.
Även på den här bilden ser jag hur ont jag har. Känner du mig gissar jag att du också ser att det inte alls ör bra…
Det kanske låter rörigt det här men så fungerar det för mig 🙂
Hur upplever du smärta och hur går dina tankar runt rädsla/oro som tankar på smärta kan föra med sig?
Det är nåt som går snett här
Alla frågetecken, vet jag inte var dom kom ifrån, skulle varit en massa hjärtan ???? ???? ???? ❤️ ????
Hehe, det är WordPress som verkar ha problem med vissa ”smileys” så det är inte du som gör fel 🙂
Jo precis så är det, den smärtan som du vänjer dig vid och är ungefär likadan. Den kan man ha dagligen och klara av. Men när smärtan ändrar sig och även ökar , är väldigt skrämmande. Jag mår jättefort dåligt av den ökade smärtan ,för då går all energi åt att hålla smärtan i schack. Och både det och sysslolösheten.( måste vila mycket då) är väldigt psykiskt påfrestande för mig och katastrof tankar, dyker upp snabbt. Även tankar på döden, som befriare ! För jag vill bli befriad, från allt lidande, för jag har liksom ingen ork o inga krafter kvar till att hantera smärtan! Har haft nervvärk i ändtarmen, nu i nästan 17 år och har oxå ileostomi . . . . Jag kunde varit frisk , men egentligen på bara olyckliga omständigheter, där ingen lyssnar och tar en på allvarligt och en usel sjukvård, är jag kroniskt sjuk . . . . . . .
Hoppas verkligen det kommer att ordna sig för dig ???? ???? ???? ???? ❤️
Ökad smärta ger oroskänslor även för mig. Det brukar lätta känslomässigt efter kontakt med vården och jag brukar få komma in för ett stick i armvecket för att kolla värden och sänka ganska direkt. Vilket gör mig lugn. Har du någon bra kontakt med vården så kanske det går att lösa ”snabbspår” gånger när smärtan ökar?! Kram
Själv har jag varit ganska förskonad från smärta från min skada (förutom precis efter förlossningen, det var ett rent helvete och jag kunde inte gå på veckor, nu förstår jag ju att det inte var normalt). Detta gör tvärtom för mig att när jag känner att jag får ont blir jag orolig. Jag är egentligen ganska smärttålig efter allt jag vart med om (jag har ju som du gått igenom stomioperation två ggr, vi hade visserligen inte samma typ men smärtan är säkert likvärdig) , så smärtan i sig hanterar jag.. Men det är innebörden av den jag inte klarar av. För mig innebär smärta att någonting blivit annorlunda med skadan och det är sällan bra 🙁
Jag har på ett sätt samma tanke, när smärtan blir ett varningstecken typ.. Därför brukar jag ibland kontakta vården för att kolla upp smärtan för då kam jag även släppa orostankarna ❤️
Så intressant att läsa din tolkning av mitt inlägg, tack! När jag skrev inlägget tänkte jag uteslutande på känslomässig smärta, men när jag nu läser kopplingen som du gör så upptäcker jag att jag inte någonstans har preciserat vilken typ av smärta jag menar. Därför är det extra roligt att upptäcka att du läser in din egen livssituation i mina ord, och att upptäcka att resonemanget på många sätt är generellt, oavsett om smärtan är känslomässig eller kroppslig. Lite intressant också att jag, som själv levt med daglig smärta under flera år, inte gjorde den kopplingen när den en gång var en så stor del av mitt liv. Man glömmer snabbt det svåra och hemska, och det är väl precis så som det ska vara tänker jag. Kram!
Jag förstod att det var känslomässig smärta du menade men jag var ganska snabb på att dra paralleller, hehe 🙂