Hanna Öhman

Det finns några få tillfällen under min sjukdomstid när jag trott att sista stunden varit kommen. Den kanske allra jobbigaste och läskigaste gången var när jag låg inne på patienthotellet efter ett mindre ingrepp. Kirurgmottagningen var fullbelagd så därför fick jag sova en natt på hotellet.

Mitt rum på patienthotellet.

På morgonen hade jag träffat kirurgen och fått klartecken på hemresa men strax innan jag skulle åka hem började jag må illa. Inom loppet av kanske 30-40 minuter hade jag tappat många självklara ”funktioner”. Jag fick feber, illamåendet blev värre och värre och jag upptäckte att jag inte kunde stå på mina ben. Försökte ringa receptionen för att få hjälp (på patienthotellet fanns ingen ringklocka vid sängen som det gör på avdelningen) men jag var tvungen att trycka en kombination av två-tre knappar enligt en lapp på telefonen. Jag lyckades inte ens förstå hur jag skulle använda telefonen, försökte flera gånger men jag förstod inte och lyckades inte nå receptionen. Dagen innan hade jag använt telefonen och det var inga problem att förstå hur jag skulle trycka för att hamna rätt.

Jag fick den briljanta idén att använda min mobil för att ringa receptionen men när jag hade fiskat upp den från sängbordet kunde jag inte komma ihåg eller förstå hur jag skulle använda den. Det var som att hjärnan hade stängt av.

Så kom jag på det!

På toaletten fanns ju två larmknappar varav den ena vid golvnivå. Jag ålade mig fram på golvet och till slut nådde jag toaletten och kunde trycka på knappen. Då slappnade jag av och rullade över på rygg. När jag låg där på golvet och tittade upp i taket var jag helt övertygad om att det var kört.

Nu dör jag.

Precis så tänkte jag.

Strax efteråt dök personal upp och när de insåg mitt tillstånd kom de med en bår och skjutsade mig i ilfart vidare till akutmottagningen. Där fick jag direkt hjälp av ett fantastiskt team och strax efteråt började jag få antibiotika intravenöst. Jag fick stanna på sjukhuset ganska länge och än idag funderar jag ofta på hur det hade gått om jag inte redan befunnit mig på sjukhus när jag blev sjuk. Jag är tacksam över att jag fick hjälp så snabbt och över att de direkt förstod att det var något allvarligt.

Jag har ingen bild på hur jag såg ut under tiden jag var dålig, kommer ihåg att jag knäppte någon selfie men att jag var så blek och hålögd att jag blev förskräckt när jag såg mig själv. Den här bilden är från ett operationstillfälle.