Hanna Öhman

För lite drygt ett år sedan opererades jag för första gången i Uppsala!

Det var torsdag 21/1 2016 och jag skulle infinna mig på mottagningen runt 7 på morgonen. Jag och mamma hade övernattat på patienthotellet och jag minns att jag inte var speciellt nervös utan snarare fylld med förhoppningar och förväntningar.

Jag fick träffa läkaren och sedan var det dags för operation. Som vanligt när jag blir sövd så försökte jag räkna från ett och uppåt, det är en liten tävling jag har med mig själv. Hur långt jag hinner räkna innan jag däckar… Nackdelen är bara att ibland när jag vaknar kommer jag inte ihåg hur långt jag hade hunnit innan ögonlocken blev för tunga, haha.

Första bilden efter operationen togs på torsdagskvällen och jag var inte alls fräsch (vilket syns ganska tydligt, hehe).

När jag vaknade efter operationen minns jag att jag klagade på katetern, jag kommer sällan överens med just denna. Den skaver och känns inte alls bra. Så när jag väl vaknade till liv ordentligt hade någon hunnit plocka bort den, skönt. Den här operationen var olik många av mina andra operationer då jag mådde fruktansvärt dåligt och spydde i flera timmar efter ingreppet. Inget som jag fick mot illamående lyckades rätta till situationen. Jag opererades på morgonkvisten och illamåendet/kräkningarna satt i till runt 21 samma kväll. Dagen efter mådde jag fortfarande pyton men kräkningarna hade iallafall upphört.

Dagen efter operation, kanske aningen fräschare men fortfarande inte alls välmående.

Smärtan efter den här operationen var fruktansvärd.

De tre första veckorna kunde jag knappt röra mig. Att sitta var liksom inte aktuellt och jag kunde inte ens skjutsa/hämta vår dotter på förskolan. Jag knaprade tunga smärtstillande tabletter och trots detta hade jag så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen ibland.

Det här är som sagt ett år sedan och jag har hunnit med ytterligare en likadan operation efter denna (har hunnit med flera operationer sedan januari 2016 men ”bara” ytterligare ett lagningsförsök). Den gången mådde jag dock inte lika dåligt efter men smärtan var densamma. Nu har jag inom en inte alltför lång framtid detta framför mig igen. Den här gången vet jag vad det handlar om och jag vet hur smärtan kan komma att påverka mig. Jag känner mig rustad för att möta smärtan och allt den för med sig. Jag hopas och håller tummarna att det blir av snart så jag får bocka av den här operationen och framförallt ser jag framemot att få reda på hur allt ska gå så jag vet om jag måste börja kämpa för att få hjälp från annat håll.

Ca 1 månad senare 19/2 2016 var det dags för nästa operation, det var även den dagen jag fick bekräftat svart på vitt att lagningsförsöket på Akademsiak i Uppsala hade misslyckats.

Tiden går så fruktansvärt fort, poff så har ett helt år gått sedan den där första operationen på just Akademiska Sjukhuset. Ska bli intressant att se vad kommande år har att erbjuda och om läget ser annorlunda ut i januari 2018 🙂