Hanna Öhman

Ett blödande mammahjärta

Eftersom jag vet att det finns en del nya läsare så vill jag dela med mig av en historia som jag berättade när jag just startat bloggen. Det här är något som skakade om min värld och som jag fortfarande tänker på ganska ofta.

Att bli omhändertagen av en kärleksfull treåring <3

I början av november 2014 var jag in på en planerad operation där man skulle ta slemhinnor från friska delen av tarmen och ”lappa” över den sjuka delen. Efteråt hade jag så jäkla ont, levde på smärtstillande första två-tre veckorna efter operationen. Lite off topic kan jag också nämna att ca tre dagar efter operationen så stod det klart att den hade misslyckats så smärtan kändes så fruktansvärt meningslös. När det hade gått kanske 12 dagar efter op så sa jag till min man att Selma skulle få sovmorgon dagen efter, det kändes som att jag var pigg nog för att själv kunna köra henne till förskolan. Morgonen kom och Adam åkte iväg till sitt jobb. Vi sov länge och vaknade runt 8 och då hade jag sovit min första hela natt utan att behöva upp och ta smärtstillande. Tyvärr kände jag direkt jag klev upp att jag var tvungen gå på toa (att ta något smärtstillande som skulle hinna börja värka innan var det inte tal om). Jag drog upp ljudet på TVn så att Selma inte skulle höra mig och tassade sedan iväg.

Det gjorde så förbaskat jäkla ont att jag hyperventilerade och grät, jag försökte vara så tyst som möjligt men självklart hörde hon mig och kom rusandes in på toaletten. Jag försökte sammanbitet förklara för henne att det inte var någon fara men att mamma hade lite ont. Hon strök mig på armen och sa: Men mamma, det är ingen fara. Jag är här nu. Jag ska trösta dig, var inte rädd.

Då var vår dotter inte fullt tre år.

Jag hade så ont att jag inte klarade av att stå på benen så jag bad Selma slå på duschen och spola tills dess att vattnet blev varmt. Sagt och gjort, när vattnet var varmt fick jag krypa på alla fyra och sedan satt jag där på golvet medans min underbara fina lilla flicka spolade av mig samtidigt som hon pratade lugnande med mig om att allt skulle bli bra och att hon skulle ta hand om mig. Mina tårar sprutade och hjärtat gick sönder. Kära lilla trollungen, inte skulle hon som var så liten behöva se sin mamma så dålig.

Ca 30 minuter senare började jag känna mig bättre så hon hjälpte mig med handduk och sedan med kläder och efter det satt vi i soffan tillsammans och pratade lite om vad som hade hänt och varför det blev så.  Efter den här incidenten (och några andra när jag varit på väg från sjukhuset men av en eller annan anledning blivit kvar) har hon blivit väldigt mammig, vilket hon inte alls varit tidigare.

Älskade lilla trollunge!