Hanna Öhman

ÖPPET SVAR TILL EVA ESTLING

Hej Eva.

Jag skriver till dig med anledning av ett blogginlägg du publicerade på SKLs vårdblogg den 20:e februari ”Satsningen på kvinnohälsa är en resa i sig”. Jag måste erkänna att min allra första tanke när jag läst din text var: Munkavle och tystnadskultur!

Ditt blogginlägg har väckt starka känslor i de hemliga grupper på Facebook där vi håller till. Vi förlossningsskadade kvinnor.

Jag själv skadades svårt i november 2011 när jag födde vår dotter. Jag hade inte någon skräckfylld mardrömsförlossning, snarare en bra förlossning med personal jag litade på och känslan efter var obeskrivlig, det absolut häftigaste jag varit med om! Men trots detta fick jag men för livet. Jag drabbades av en total sfinkterruptur som ledde till fistelgångar. Idag, drygt sex år senare, har jag genomgått 27 operationer och är stomiopererad till följd av vad som hände mig under min förlossning. Jag har tappat dyrbar tid med min familj och jag har tvingats välja bort vissa saker som många andra föräldrar kunnat göra med sina barn. Första åren tillsammans med vår dotter önskar jag så att jag kunde få uppleva igen men det går förstås inte.

Så många saker vår lilla dotter blev bestulen på och så många tillfällen hon tvingats se sin mamma i stor smärta. Och allt detta på grund av min skada. Ingen kvinna ska behöva uppleva det jag själv tvingats gå igenom.

Och vet du vad? Jag är inte ensam!

I hemliga grupper på Facebook finns vi och vi är många, skrämmande många. Alla drabbade på olika sätt fysiskt och/eller psykiskt och alla lever vi med sviterna av våra förlossningsskador.

Vi är många som kämpar för att tvätta bort skammen, skuldkänslorna och den tabu som omgärdar den här typen av problem och vi är många som öppnat oss och berättat våra historier i media de senaste åren. Vi vill inget hellre än att tvätta bort den tystnadskultur som tyvärr följt förlossningsvården under många år, Jag hänvisar här till mitt blogginlägg från den 12e februari ”Vårdens uppmaning: undvik skräckfyllda förlossningsberättelser” som du gärna kan läsa.

Visst är det viktigt, som du skriver, att inte enbart ge en negativ bild av förlossningsvården men det är också viktigt att ge alla blivande föräldrar den information som de själva vill ha och eftersöker. Vissa vill inte veta vilka komplikationer som kan uppkomma i samband med en förlossning men andra vill gärna ha just den informationen. Kanske är det viktigt att MVC och föräldrautbildning/föräldragrupper vågar ta upp bollen och inte bara pratar runt förlossningsskador. Att man istället vågar svara på frågor och informera.

Jag citerar en kommentar från vår hemliga grupp (personen har gett sitt godkännande för publicering av kommentaren)

”Har det gjorts något arbete för att förbättra vården vad gäller att upptäcka och behandla förlossningsskador? Eller tar de bara en överblicksbild av att kvinnor är glada att de kommit in på BB och fått föda där?”

När du uttrycker dig på det här sättet som du gör i ditt blogginlägg med exempelvis Ensidig medieild skapar otrygghet hos blivande föräldrar, trampar du många kvinnor på tårna, du skapar aggression och ilska. Det upplevs som att munkavle och tystnadskultur är att föredra när vi kämpar så hårt för att vi i dagens samhälle inte ska behöva leva under dessa förutsättningar.  Att alla kvinnor som olyckligtvis drabbas av en komplikation ska våga berätta om saken, våga söka hjälp. Att hon inte ska behöva känna skuld och skam, att hon inte ska tro att hon är den enda i världen som drabbats av detta när vi vet att hon är långt ifrån ensam, Du förstår, en av nackdelarna med att inte prata öppet om det är att ingen heller vågar berätta utan då bär man på sina problem och mår dåligt i ensamhet.

Jag citerar en till kommentar från vår hemliga Facebook-grupp (personen har gett sitt godkännande för publicering av kommentaren).

”Uppenbarligen är ju många underdiagnosticerade med skador av de som föder runt om i Sverige. Så nej, jag håller inte alls med om att media ger en överdriven bild. Snarare har ju vården generellt dålig koll, barnmorskor är för dåliga på att hjälpa patienter vidare och istället tutar i dem att allt ser normalt ut = lyssnar inte på patienten. Att de så kallade specialisterna uppenbarligen i många fall inte alls är tillräckligt kompetenta för att diagnostisera utan kvinnor behöver ofta träffa Gunilla eller Eva för att få veta vad de STORA (visar det sig ofta) felen är. 3D-ultraljud används heller inte överallt fast det ju bevisligen upptäcker fler skador.”

Och vad gäller avståndsproblematiken beroende på var i landet man befinner sig har vi mycket att göra. Gällivare som du berättar om och det par som kört 12 mil, jag kan tänka mig att de kanske hörde hemma i Kiruna. Vet du om att vägen mellan Kiruna och Gällivare är en av landets mest olycksdrabbade? Långa avstånd och vinterlandskap med stora snömängder och dessutom väldigt kalla perioder. När jag själv besökte Kiruna för några veckor sedan visade termometern runt -38*C. Tågtrafik så väl som busstrafik stod still den dagen. Bilar som stannat längs vägkanten och även i det vädret behöver naturligtvis kvinnor ta sig till Gällivare för att föda barn.

Jag citerar ytterligare en kommentar där personen gett sitt godkännande till publicering under eget namn.

”Som född och uppvuxen i Kiruna och vetskapen om hur vägen mellan Kiruna-Gällivare ser ut så är det här så JÄVLA provocerande!!!! Man får skylla sig själv om man väljer att bo kvar där? Eller vad? Att barn föds i bilar, i ambulanser mellan, i snöiga diken, det ger man fullständigt fan i då barnen överlevt. Då är det ju en lyckad förlossning? Jag skulle heller inte ens våga fundera på konsekvenserna av mina egna skador om jag fött i Gällivare, för det första hade jag inte hunnit fram. Kiruna hade ett BB, man valde att lägga ner, varför? Jo för kvinnors rätt till vård kan man spara pengar på!! Du är själv en kvinna Eva Estling, skäms!!” /Malin Wylinder

Avslutningsvis vill jag säga att det finns inget värre än när munkavlen och tystnadskulturen späds på från vården sida. Ni borde stå tillsammans med oss, enade för att förbättra förlossningsvården. Inte splittrade med munkavle som skapar osämja. Året är 2018 och vi är trötta på att kämpa i motvind, ska vi få till en förändring måste vi ha Er på vår sida!

/Hanna Öhman

Med stöd av Föreningen Våga Vägra Förlossningsskador

Jenny Aakula, Katharina Berggren

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Unni

    Du slog huvudet på spiken Hanna! Precis dessa känslor fick jag också när jag läste Evas text. Varför skall det mörkas och förminskas hela tiden?

stats