När hela livet förändras över en natt och saker som man tidigare tagit för givna inte längre fungerar. När världen för en stund rasar samman och man tvingas plocka ihop delarna av sig själv och försöka bygga något nytt och när man samtidigt ska försöka få allt runtomkring att fungera… Det är inte lätt men det är något vi kvinnor förväntas göra.
Den förlossningsskadade kvinnan.
ALLT påverkas. Hela livet. Kroppen. Familjelivet. Förhållandet. Sexlivet. ALLT.
För mig har det varit ”lättare” att handskas med de kroppsliga problemen. Jag har på något sätt hittat min väg för att klara ”normalsmärta” och jag har lärt mig att göra det bästa av situationen för att jag ska ha så lite ont som möjligt. Det kan till exempel vara hur jag sitter, står och går. Samtidigt är det skrämmande att smärta kan bli något som hör till, något man är van att leva med. Att däremot hantera smärta efter en misslyckad operation, det är ett helvete.
Nyopererad och morfinpreparerad. Så förhoppningsfull att detta var operationen som skulle göra mig hel. Tyvärr kraschade förhoppningarna några dagar senare, smärtan intensiv och rent ut sagt jävlig i ytterligare flera veckor.
Att handskas med familjelivet är betydligt svårare och det är något jag ofta tänker på. Jag kan inte göra allt tillsammans med vår dotter. Jag måste välja aktiviteter som jag kan vara med på, alternativt som åskådare. Det jobbigaste är nog att jag inte lever upp till mina egna förväntningar på mig själv.
Jag hade, innan Selma föddes, BESTÄMT att jag inte skulle bli en skrikig morsa. Att ALDRIG säga något till henne som förminskar henne och tar ifrån henne självförtroendet.
I påskas när jag hade jätteont, vad gjorde jag då?
Jo, jag skrek några väldigt elaka ord och jag skäms fortfarande. Jag bad såklart om ursäkt när jag lugnat ner mig och försökte förklara att när mamma har ont så kan det bli såhär. Det ursäktar inte mitt beteende men det kändes bättre att förklara VARFÖR jag lät som jag gjorde… Att leva med smärta och samtidigt hantera alla vardagliga händelser med ett barn kan vara väldigt svårt, det är nog en av mina största utmaningar. Att försöka vara samlad, lugn och pedagogisk när jag egentligen bara vill skrika högt och lägga mig i en hög på golvet.
Hon är ju vårt allt och att jag inte alltid kan vara den bästa mamman är så jäkla jobbigt för mig.
Förhållandet och sexlivet är en historia för sig. Förhållandet påverkas extremt mycket och jag tror där ett tag att vi kanske höll på att glida ifrån varandra men det här med att prata och dela med sig, det har varit nyckeln för oss. Det blev liksom att vi nästan slutade prata och slutade umgås men jag älskar Adam och jag vill verkligen dela mitt liv med honom. Jag tror att det krävdes ansträngning från oss båda för att prata om allt. Våga dela med sig om allt man känner. För mig var det jättejobbigt då jag känner mig ”svag” när jag behöver hjälp.
När man får den man lever med att förstå exakt hur man har det och man tillsammans kan hjälpas åt för att göra det bästa av situationen, då växer man ihop och blir ett bra sammansvetsat team. Jag tror att det var jobbigt för Adam att jag bara kämpade på och inte bad honom om hjälp, inte släppte in honom i mina problem. Han är ju min klippa och han (tillsammans med mina föräldrar och våra familjer) bär mig när det är som jobbigast.
Mina älsklingar som gör livet till det bästa <3
Tyvärr tror jag att det är väldigt vanligt att man glider ifrån varandra, speciellt när man inte har något fungerande samliv. Jag upplever att många av de kvinnor jag kommer i kontakt med har problem i sina förhållanden. Och det är klart, det kan vara svårt för en man/pappa att förstå vad hans kvinna går igenom. Att tvingas leva med ett trasigt underliv och på grund av detta se sitt förhållande krascha. Fruktansvärt. Men tyvärr något som händer allt för ofta.
Sexlivet. Det är nog det jag får mest frågor om.. Hur F*N får man till ett fungerande sexliv när man är trasig down stairs?
Min skada är så koncentrerad bakåt så jag har mest problem med ändalykten, vilket betyder att vi ändå lyckats hålla igång ett fungerande samliv mellan mina operationer. Vissa perioder när jag är sämre så funkar det inte men så länge man pratar om det och stöttar varandra går det bra. Andra perioder funkar det mycket bättre och man får helt enkelt vara kreativ 🙂
Senaste kommentarer