Skrämselkärringen och ultraljud

Hu nej, det vill jag ej!

Jag vet att det jag varit med om är katastrofalt och jag vet även att liknande har hänt andra. Min önskan är dock inte att göra alla blivande mödrar livrädda för förlossningen, nej nej! Jag vill mer belysa problemet och försöka råda bot på skammen och tabun vad gäller detta känsliga ämne.

Visst mina bilder på hur jag ser ut är inte trevliga men det känns viktigt att visa dem för att ni ska kunna förstå varför jag har så ont. Varför jag ibland inte orkar lämna hemmet och varför stubinen inte alltid är så lång.

Det finns så många kvinnor som inte vågar berätta eller som kanske inte ens vågar söka hjälp. Det är för ER skull som JAG vågar. För att ni kanske ska kunna hitta modet att be om hjälp eller våga berätta. Det här är inget man ska behöva mörka, det borde vara naturligt att prata om och inte skamfyllt och tabubelagt.

Jag har själv skyndat långsamt, det är trots allt fyra år sedan jag fick min skada. Eftersom tiden gått har jag vågat berätta mer och mer men i början var det inte lätt. Jag kommer aldrig att glömma första undersökningen när jag skulle göra ett ultraljud.

Aha, vaginalt tänker ni nu…

ÖH, NÄE! ANALT!!! (gulp)

Det var inte kul och jag önskade bara att golvet skulle öppna sig och sluka mig, ville så gärna lägga benen på ryggen och springa fort som rackarns ut ur rummet! Sedan dess har det blivit många undersökningar (i båda ändar så att säga) 😉 Idag har jag inga problem alls med dessa undersökningar. Det är nog ganska komiskt egentligen, jag drar av brallorna och trosorna och hoppar upp på britsen utan att ens fundera på saken längre. Så var det INTE för fyra år sedan..

Bildkälla

Nu är det visserligen inte jag på bilden men alla som varit upp i en gynstol vet att man brukar känna sig ganska ”utsatt” med benen i vädret. Det känns ännu lite mer underligt när det är stjärtamentet som ska undersökas men man vänjer sig!