På sista tiden har jag varit väldigt nära att kasta in handduken med den här bloggen. Jag har inte riktigt haft energi till att skriva det många av er besöker bloggen för:
Inlägg om förlossningsskador.
Jag har mycket runt omkring mig, jag har dessutom ett nytt och spännande arbete med högt tempo och många bollar i luften samt en familj som behöver en närvarande mamma. Sedan finns inte så mycket kvar och jag har nästan sedan bloggen startades lagt minst en timme per dag och ofta mer till just bloggen men nu under några månader har inte den tiden funnits.Jag har dessutom känt att jag inte gör skillnad längre, att bloggen behövdes mer tidigare men nu när så många fler vågar öppna sig och berätta så är behovet av min egen berättelse och öppenhet inte lika stor. Så kom där helt plötsligt ett mail från en kvinna och vips kände jag hur energin kom strålande och pulserande tillbaka!
Någon som inte känner mig berättar varför jag ska känna mig stolt över mig själv. Någon som tackar mig för att jag hjälper till att bryta tabun runt förlossningsskador och som belyser hur viktigt det här ”arbetet” är. Som tackar mig för att jag vågar dela med mig av min historia.
Jag inser att jag fortfarande faktiskt gör skillnad. Jag förstår att jag behöver fortsätta dela med mig. Så länge jag kan hjälpa en enda kvinna med den här bloggen är den viktig och så länge den är viktig ska den inte ges upp!
OBS, bilden är inte någon länk så du kan inte se klippet genom att klicka på bilden.
Din blogg betyder så mycket för mig, den har motiverat mig att fortsätta kämpa för rätt förlossningsvård. Tycker också det är så intressant att läsa om ditt vardagsliv. Snälla sluta aldrig skriva i din blogg!!
Men åh Veronica! Det värmer så i mitt hjärta när jag läser att jag lyckats motivera dig ❤️ Berätta mer, hur går det för dig? Kram /Hanna
Hej!
Nu kan jag bara tala för mig själv men jag tror att många av oss uppskattar dina inlägg om vardagslivet också!
Det betyder ju bara att du är en vanlig människa som, trots din smärta och alla operationer och annat du måste gå igenom, faktiskt gör helt vanliga saker också. För mig som lever med en kronisk sjukdom betyder det mycket att se att andra som sitter i en liknande sits som jag själv också gör helt vanliga saker ibland och inte är konstant uppslukade av sin sjukdom eller smärta.
Du kan ju inte gå runt som en levande reklampelare för förlossningsskador 365 dagar om året! Du gör såå mycket på den fronten ändå och det är helt okej att ta en paus då och då och bara vara. Jag är en av dom som tycker att det är trevligt att läsa om din vardag också!
Kram!
Hej Matilda och tack 🙂 Ja när du säger det så förstår jag precis hur du menar. Även om man på ett sätt uppslukas av det man genomlider så är det underbart när man kommer på sig själv med att känna sig ”normal”. För mig har jobbet och det sociala livet som allt vad en arbetsplats och kollegor innebär betytt oerhört mycket. Perioder när jag varit sjukskriven och inte haft möjlighet att arbeta har varit de tyngsta (inte bara fysiskt utan även psykiskt). Att kunna leva ett ”vanligt” liv mellan varven känns otroligt värdefullt ❤️
Får jag fråga vad du har för sjukdom och hur du hanterar det psykiskt? Kram /Hanna
Jag har ulcerös kolit, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom.
Jag var väldigt dålig under flera års tid och det var tal om stomi ett flertal gånger men till slut hittade de en blandning mediciner som äntligen fungerade och tarmen kunde börja läka.
Sen dess har jag mestadels mått väldigt bra, men tyvärr har det gjort att jag stuckit huvudet i sanden när det gäller min sjukdom… Jag klarar inte av att läsa om den över huvud taget, ser jag en artikel i tidningen blir jag kallsvettig och svimfärdig…
Det värsta är att jag aldrig kan veta när ett nytt skov kommer och som det är just nu är jag inte förberedd mentalt för det 🙁
Det ger mig väldigt mycket att läsa din blogg och att se hur du klarar av allt trots att du så öppen kring allt kring din sjukdom! Jag vill gärna nå dit en dag!
Tack för allt du delar med dig av <3
Kram
Jag har kontakt med ett flertal personer med tarmsjukdom, när jag skulle stomiopereras och kände att jag behövde prata av mig (och skriva av mig) fick jag kontakt med personer med crohns och UC. Jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom men jag har pratat med ett flertal och fått förklarat hur det kan vara. Tror dock inte att det går att helt förstå om man inte varit med om det.
För mig har öppenheten varit bra, jag får bearbeta samtidigt som jag kanske hjälper någon annan och hur häftigt är inte det egentligen?! Två flugor i en smäll!
Det vore ju fantastiskt om det gick att medicinera så att du slapp skov ❤️ Kram