Onsdagen närmar sig med stormsteg och jag har liksom försökt att inte tänka så mycket på saken. Man kan nog säga att jag medvetet försökt förtränga alla tankar runt vad som kommer visa sig under undersökning/operation.
Jag har en bra känsla i maggropen. Jag tror att hålet i tarmen kan ha blivit lite mindre. Däremot tror jag inte att det läkt ihop helt men den chansen finns såklart. Men jag vågar inte tro eller hoppas på något sådant. Istället tillåter jag mig själv att tro att det kanske kan ha blivit lite mindre. Diametern senast var ca 5-7 mm och min önskan är att hålet idag är ca 2-3 mm. Då finns det faktiskt en chans att det går att laga via ytterligare en lambåplastik. Vet att jag skämtat om plastikoperationer i arslet tidigare men det får mig att le och jag tycker att det är ganska lustigt att min stjärt gjort flertalet plastikoperationer. Jag borde ha Sveriges kanske mest plastikopererade ändalykte?!
Nyopererad vid Akademiska Sjukhuset, Uppsala, juni 2017
Men i övrigt då, varför känner jag att jag slår bort tankarna på vad som kommer att visa sig?
Jag känner mig själv så bra i just den här situationen. Jag vet precis hur jag reagerar och jag vet hur ont det gör när mina önskningar och förhoppningar grusas. Jag vet hur det är att vakna upp efter en operation och inte veta vad de gjort, hur man ligger där och inte kan tänka klart (då man nyss varit sövd) och tankarna spinner iväg på de mest underliga vägar. Hur det känns när allt börjar klarna och det enda man kan fokusera på är vad som egentligen upptäcktes/gjordes under tiden man var sövd. Nervositeten när man slutligen träffar kirurgen och får en genomgång av förloppet. Jag tror inte att jag någonsin brutit ihop just i det skedet utan då brukar jag vara ganska stark och saklig. Ställa de rätta frågorna och fokusera på vad som blir nästa steg. Några timmar senare kommer dock sorgen och känslorna bubblande. Men kanske den här gången att jag kan få bli glad och lycklig istället, det enda som krävs är ju att det där förbaskade hålet ska ha krympt en gnutta och hur svårt ska det vara?!
Som du hör, ett virrvarr av tankar och även om det är ”lättare” att helt enkelt lägga locket på och inte alls tänka på saken så behöver jag såklart göra just det. Så mycket som behöver komma ut och för min egen del är det faktiskt bättre att göra såhär som jag gör just nu: skriva om saken. Det blir lättare att bearbeta alla tankar när jag skriver även om det kanske upplevs en gnutta förvirrat 🙂
Senaste kommentarer