Hanna Öhman

Jag funderar på varför det så ofta ska vara så ”tillrättalagt” när man läser eller hör om svåra förlossningar, förlossningsskador eller andra komplikationer. Det blir liksom aldrig riktigt ”djupt och helhjärtat” utan det ska alltid vara liiite positivt och normaliserande också, det får inte vara svart utan måste hålla sig i någon nyans av grått.

Och jag förstår det på ett sätt. Jag gillar att vara positiv och jag vill själv gärna framhålla och lyfta positiva upplevelser men ibland behöver man skrapa ordentligt på ytan och faktiskt VÅGA prata om de mörka och djupa delarna också, de inte så rosaskimrande delarna.. Inte vända kappan efter vinden och ena sekunden heja på de som vågar berätta om sina tuffa upplevelser för att i nästa sekund hålla med någon annan om att det är dumt att skrämma gravida. För alla gravida bör ju bara få höra positiva och peppande berättelser.. ELLER?!?! (Morrar lite tyst för mig själv)

Jag tycker att det är dags att även sociala medier med stora föräldranätverk vågar börja berätta om det som inte är så rosaskimrande och jag tycker att även poddar behöver tuffa till sig och faktiskt VÅGA prata om det ”skamfyllda och tabubelagda”, att det inte alltid behöver vara så jäkla tillrättalagt, positivt och normaliserande. Att de där nyanserna av grått även kan skifta till svart. Det är nämligen inte alltid så fantastiskt och rosaskimrande, fråga några av de tusentals kvinnor som finns i vårt dolda forum för förlossningsskadade så ska du få höra att de där nyanserna av grått inte räcker till alla dagar.

MIN UPPMANING:

Våga prata om avföringsinkontinens, våga prata om långvarig intensiv smärta i underlivet, våga prata om problemen med att få rätt diagnos, våga prata om att man kan gå ÅR utan hjälp, att kompetensen inte finns i många delar av landet, våga prata om hur det kan vara att leva med sviterna eftet en förlossningsskada och våga prata om det mörker en förlossningsdepression för med sig; om mamman som ville kasta ut sitt barn genom fönstret för att hon knappt stod ut längre eller om mamman som ville ta sitt eget liv för att hon inte kände för sitt barn såsom en mamma ”bör” göra.

Vad säger du, håller du med mig att det ”rosaskimras” och normaliseras för mycket?