Hanna Öhman

4 år av tankar och funderingar

Unleash the beast är de ord som kommer upp i mitt huvud när jag tänker på detta förestående första möte med en kurator.

Förpackat och magasinerat

Man skulle kunna säga att jag är väldigt envis och precis som Tant P uttryckte sig i gästbloggen, ibland kan jag nog vara lite som en trotsig 3-åring. Har jag bestämt mig för något så jobbar jag stenhårt för att uppfylla det. Detta betyder att jag ibland även stångar mig blodig för saker jag egentligen borde släppa (jobbar med att förbättra mig själv vad gäller just detta).

Jag har bestämt mig för att inte låta min förlossningsskada förstöra mitt liv och inte heller ska den få mig att skämmas. Det betyder att jag ibland, likt en struts, kör ner huvudet i sanden. Jag springer på så fort jag kan så att tankar och känslor inte ska hinna ifatt och slå ut mig. Däcka mig.

Med andra ord kan man ganska snabbt konstatera att det finns många uppdämda känslor och tankar som jag, likt den ordningsamma människa jag är, har förpackat fint med olika register i en stor kartong som jag sedan ställt i förrådet.

Det är lite så jag gör för att överleva..

Nu ska den omsorgsfullt förpackade kartongen fram i dagsljus och alla register ska bläddras igenom. Jag undrar lite försiktigt vad som kommer att hända då. Hamnar jag på botten eller kan jag kanske få de redskap jag behöver för fortsätta hantera den här situationen på ett bra sätt? Jag har inte riktigt vågat släppa lös mina egna känslor utan kört på, gasen i botten utan att vända mig om och titta tillbaka. Gjort är gjort, det som har hänt kan inte göras ogjort. Jag är fullt medveten om vad jag gör och varför, det är helt enkelt för att överleva. Jag bryter ihop, plockar upp Hanna-bitarna och bygger omsorgsfullt ihop pusslet och springer vidare fullt fokuserad på att hitta en lösning. För varje misslyckande kommer jag ett steg närmare att lyckas…eller?

Nåväl, nu är det dags att släppa ut alla dessa år av uppdämda och noggrant undanhållna känslor. Jag är redo, unleash the beast!