Efterlyser bättre information.
Jag är väldigt ledsen och besviken på den information jag fick om min skada i samband med förlossningen. Jag önskar att jag fått lite mer ”matnyttig” information om saker att vara uppmärksam på. Jag menar inte att det behöver vara något katastroftänk med information om allt det värsta som kan hända men ändå mer informativt än det häfte jag fick med sådana tips som att dricka mycket vatten och äta fiberrik kost.
Idag är det här häftet något som ger mig rysningar och det känns nästan som ett hån. Så sjukt dålig information. När jag hade läst detta åkte jag hem från BB i tron om att allt var normalt och bra. Att jag skulle få leva med smärta och lite lätt läckage några veckor men sedan skulle livet bli normalt igen. Piece of cake liksom!
Från invändiga hemorrojder till bölder i baken.
Hemorrojder…. Ett ord som var lite ”tabu” för mig, lite pinsamt och skämmigt. När jag började få mer ont i baken några veckor efter förlossningen så var invändiga hemmorojder (det syntes inte något utanför rumpan så därav misstanke om invändiga) den naturliga förklaringen.
Jag fick receptbelagda stolpiller (alltså typ som suppar till barn men modell jättestor) för att minska smärtan och dessa använda jag flitigt. Ju längre tid som gick, desto svårare smärta och till slut missbrukade jag dessa stolpiller. Kommer inte ihåg hur många som var rekommenderade per dag men det var typ 2 st/dygn och jag använde säkert 4-6 för att kunna gå och sitta.
Min mamma var nog den som till slut slog ner näven och sa att jag var i behov av en ordentlig undersökning för sådär dålig skulle jag inte vara av hemmorojder och OM det var invändiga hemorrojder så skulle jag kräva att få operera bort eländet. När jag väl fick en läkarundersökning skickades jag akut vidare till Sunderbyn och några timmar senare låg jag nersövd på operationsbordet.
Alltid fått hjälp.
Från den dagen har jag aldrig behövt bråka eller stånga mig blodig för att få hjälp men då handlade det i mitt fall i princip om liv eller död. Kirurgen sa efter operationen att om vätskan som fanns i mina tre bölder hade gått ut i blodet så hade det inneburit katastrof (jag skulle kanske inte ha överlevt).
Jag har haft några incidenter när dräneringstrådar har suttit alldeles för länge, där i början hade jag en och samma dränering i sju månader och det vet jag nu att det var för länge utan något ingrepp, man skulle antingen ha bytt dränage eller gjort ett lagningsförsök.
Jag har aldrig blivit nonchalerad eller misstrodd, jag har haft väldigt bra kontakt med vården och jag har alltid blivit väldigt väl omhändertagen. Jag har blivit trodd och behandlad med respekt. Jag har fått kontaktpersoner som alltid ger kloka råd och som lyssnar när jag tycker att det är något galet med kroppen. Jag får komma och ta blodprov om jag själv misstänker att något är fel och jag kan ärligt säga att personalen på kirurgen alltid behandlat mig bra.
Alla är inte lika lyckosamma.
Jag vet att långt ifrån alla är lika lyckosamma. Jag vet att det finns kvinnor som får kriga för att få hjälp och på ett sätt tror jag att min positiva inställning hänger ihop med att jag aldrig behövt lägga energi på just rätten till kvalificerad hjälp. Jag har kunnat fokusera på mig själv och min familj och inte behövt oroa mig för vem jag ska vända mig till härnäst eller om någon ska ta mig på allvar. Jag önskar att alla fick samma bemötande som jag själv har fått men tyvärr är det inte så. Många måste vara starka och orka fortsätta leta efter någon som faktiskt tror på dem och inte viftar undan deras besvär med förklaringar som att man får vänta sig att kroppen förändras efter en graviditet och förlossning.
Min vän Jenny Aakula som också var med i Aftonbladets reportage om förlossningsskador.
Min vän och förlossningsskadade medsyster Jenny Aakula har inte haft en lätt resa för att få hjälp, hon har nonchalerats av vården och hennes problem avfärdades och förklarades som ett skönhetsingrepp. Jag kommer inom kort att publicera Jennys tankar och känslor kring den vård som hon varit tvungen att skrika högt för att få men som hon efter många om och men äntligen fått, mycket tack vara läkaren Eva Uustal. Håll ögonen öppna och missa inte Jennys berättelse!
KRAM
Senaste kommentarer