Jag sitter här hemma med en kaffekopp i högsta hugg och funderar mycket på varför det är så förknippat med skam och tabu, det här med att skadas under förlossningen.
Jag vet själv hur det är, man skäms och känner sig sämre än ”alla andra”, man vågar inte berätta utan svarar antingen undvikande på frågor eller så svarar man något som kanske inte är riktigt sant. En vit lögn.
Hur gick förlossningen? -Jodå, den gick bra men jag fick sy några stygn…
Inte sanningen som var:
Det gick åt helvete, sprack hela vägen och fick suga i mig lustgas som en idiot under tiden de sydde ihop trasorna som återstod av min mutta. Sedan dess har jag sjukt ont, kan inte sitta normalt och kan inte hålla mig utan bajsar ner mig!
Nej.. inte direkt något som jag vågade prata om där i början. Men, varför är det såhär och varför anser vissa att det är ”fult” och ”skrämselpropaganda” att berätta? Är det vi själva som intalar oss att vi misslyckats eller är det någon slags norm som stöpt oss och får oss att tro att det är fult att våga berätta och att vi som drabbats lyckats mindre bra med barnafödandet?
För mig personligen är det viktigt att våga vara öppen och berätta. Både för att uppmärksamma ämnet men även för att andra i liknande situation ska se att det finns fler, kunna nå ut till den som kanske kan inspireras av min historia.
Jag vet faktiskt inte varför förlossningsskador är så skamfyllda att prata om men vad jag vet är att otroligt många lider i det tysta. Kvinnor som flera år efter förlossningen fortfarande inte vågar berätta om vad de varit med om och hur deras kropp påverkats. Kvinnor som inte får den hjälp de har rätt till utan tvingas leva med läckande underkroppar, delade magmuskler och många gånger även ett trasigt psyke.
Sanningen är den att ALLT påverkas. Hela livet. Kroppen. Familjelivet. Förhållandet. Sexlivet. ALLT.
VARFÖR är det här ämnet så förknippat med skamkänslor och tabu?
Senaste kommentarer