Ibland kan jag inte låta bli att förundras över att jag faktiskt är en vuxen kvinna. Vissa dagar känner jag mig inte alls vuxen och andra dagar känner jag mig lastgammal och jättevuxen 🙂
Allt beror nog på i vilken situation jag är och med vilka jag umgås. Man blir aldrig äldre än man gör sig och det tror jag kan vara bra ibland. Även om jag är 30 plus så kan jag busa som en 4-åring och låtsas att jag är en indian eller en rockstjärna. Känns skönt att kunna och framförallt våga släppa fram barnet i mig då och då, det mår jag bra av och dessutom ger det en enorm glädje hos vår dotter.
Selma älskar att spela musik och sjunga och jag är inte sen på att hänga med på hennes upptåg. I somras använde vi vår stora altan som scen och anordnade en hejdundrande rockkonsert, dock utan publik. Vi spelade instrument, dansade loss och sjöng (läs kraxade) som aldrig förr och roligt hade vi båda två. Adam kom hem mitt under konserten och han hann nog tro att det hade snurrat om för mig innan han förstod att vi faktiskt lekte 🙂
Om jag tar hårborsten och låtsas att den är en mikrofon och sedan river av en hejdundande rockklassiker eller 80-talsdänga står Selma som en fågelholk bredvid och när jag är klar klappar hon förtjust händerna och ropar: Mer mamma! MEEER! Just nu har hon två gamla favoriter, Bye Bye Johnny med Return (min version alltså) och Bonnie Tylers Holding Out for a Hero (också min version).
Idag har jag varit på föräldramöte och då känner jag mig genast mer vuxen och kan inte låta bli att tänka på vilka vuxenpoäng det känns som, visst är det faktiskt ganska stort att gå på föräldramöte?!
KRAM
Haha, jag känner precis likadant! När jag sitter på föräldramöte och undrar när någon ska ”komma på mig”, att jag inte hör hemma där..Men så kommer insikten att jag är ju VUXEN nu, och hör hemma i dessa sammanhang 🙂
Haha jaaaa, visst känns det lite underligt ibland?! 🙂 Det var ju nyss man var barn själv!