Hey!
Hur är det? Hur mår du? Vad händer? Oj så jag har saknat dig! Känner därför att jag måste skriva och berätta att jag lever och mår bra, att jag fokuserat på annat och att det har varit skönt att inte vara offentlig.
Även om det är länge sedan jag var aktiv här så är jag in och läser kommentarer ibland. Jag ser också att ni fortfarande är ganska många som kikar in här med jämna mellanrum, eller många och många men med tanke på att det inte händer något här får jag nog ändå tycka att ni är ”många” ?
Jag har under det senaste året behövt fokusera på min familj och mig själv. Efter att under så lång tid ha varit öppen och delat med mig av allt jag gått igenom kände jag att jag behövde få vara ifred och få tid att njuta och vara i den där berömda bebisbubblan. Jag kände att jag inte ville dela med mig, att jag inte ville vara öppen utan att jag istället ville få ha mitt liv lite mer för mig själv.
Jag har under det här senaste året inte heller engagerat mig lika helhjärtat i vår kamp för alla kvinnors rätt till en trygg och säker förlossning med bra eftervård – även detta engagemang har alltså fått stå tillbaka för min högst personliga prioritering: Familjen.
Jag har dock deltagit i någon debatt, ställt upp på intervjuer och engagerat mig så mycket som jag haft ork och kraft till. I februari deltog jag, som ambassadör för projektet Förlossningsskadad Kvinna, i ett projektmöte i Stockholm och det var två bra dagar tillsammans med övriga ambassadörer, projektansvariga samt olika föreläsare. Sedan kom Covid-19 och vi har dessvärre inte kunnat träffas mer sedan dess men det kommer så snart världen börjar återhämta sig igen.
Jag har sysslat en del med min podcast Preggo, Push & Päron men eftersom jag gick tillbaka till jobbet betydligt tidigare än jag först planerat (blev erbjuden en ny tjänst på mitt jobb och kunde inte låta chansen passera) har jag inte släppt något nytt avsnitt på ett tag, det blev plötsligt fullt upp med att försöka komma in i en vardag med jobb och familjeliv (någon vaken-natt när man ska upp och jobba är ingen lek, betydligt enklare när man är hemma föräldraledig har jag lärt mig!) men nu är jag igång med redigering igen så nya avsnitt kommer, dock inte i så hög hastighet eftersom jag även jobbar heltid och ja, du vet att ibland känns det som att dygnet har för få timmar…
Jag har verkligen behövt den här tiden för mig själv och för mina närmsta, Vi har haft ett helt fantastiskt år med våra två älskade skatter. Storasyster som gör allt för lillebror och lillebror som ler med hela ansiktet så fort han ser storasyster eller hör hennes namn. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får vara med om det här och jag är idag glad, tacksam och till och med lite stolt över att jag valde att ”stänga ner” och inte vara offentlig. Jag känner att det var rätt beslut för mig och för oss. Jag har under den här tiden inte heller varit speciellt aktiv på Instagram utan valde att hålla mig ganska tyst även där.
På ett sätt känns det som att jag kanske har gjort mitt nu, det är ett helt annorlunda klimat runt förlossningsskador idag jämfört med för några år sedan. Nu vågar så många fler kvinnor berätta och på så sätt för de förändringsresan framåt. Det var ju exakt det jag så gärna ville se och höra när jag började dela med mig av min vardag för så många år sedan: Att fler skulle våga. Att vi skulle krossa tabun och bryta tystnadskulturen. Och jag är helt övertygad om att det händer just nu. Tillsammans kan man flytta berg ♥️
Senaste kommentarer